KÖP BOKEN

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i Småland under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 39 kr

Tryckt bok: 275 kr

EN FUMLIG FULL MÄSTERMAN

Karlstens fästning på Marstrandsön

Detta är del 3 av en miniserie om skarprättare i Göteborg. Om du inte läst den från början gå hit: www.iglabo.se/b231

__________________

JONAS WESSMAN SKARPRÄTTARE I GÖTEBORG FRÅN ?/6 1704- TILL 21/2 1725

Som skarprättare i Göteborg efter Johan Eriksson Lilja tillträdde Jonas Olofsson Wessman i juni 1704. Han var gift med Elisabet Hansdotter.

Det framgår av 1716 års handlingar att Jonas Olofsson Wessman, skarprättare, begärde avsked 1714, men han stannade trots detta kvar på posten i över ytterligare tio år. Hösten 1716 befann han sig i arrest för någon förseelse i tjänsten och begärde att i likhet med andra fångar få sitt traktamente.

Det danska anfallet på Marstrand 1719

Fem år efter att han ville avgå fick han sitt svåraste uppdrag någonsin. Det var nämligen Wessman som avrättade kommendanten på Carlstens fästning Henrich Danckwardt den 16 september 1719. Danckwardt hade dömts till döden för förräderi och feghet eftersom han hade överlämnat Carlstens fästning utan strid till den Danske amiralen Peter Tordenskiold trots att de svenska hade nästa lika starka trupper som de invaderande danskarna.

Peter Tordenskiold på ett porträtt av Jacob Coning från 1720 året efter erövringen av Karlstens fästning Oslo Museum

Men varför kapitulerade Danckwardt när han hade en så stark fästning och nästan lika många man som danskarna att försvara sig med? Förklaringen finns att finna i den listige dansken.

Tordenskiold bjöd ner den fryntlige och timide Danckwardt till ett värdshus på Marstrand för att diskutera den eventuellt kommande bataljen. Till detta inmundigas grogg i stora mängder, samtidigt som de danska soldaterna marscherade runt om kvarteret och stadens gator och torg ett flertal gånger. Ibland bytte de kläder med varandra, vilket gjorde att samtidigt som den svenske kommendantens promillehalt stadigt ökade, växte de invaderande soldaternas antal lika fort som promillehalten i hans blod. Till sist var han övertygad om att danskarna hade en enorm styrka placerad utanför hans annars ointagliga fästning. Efter supandet raglade Danckwardt tillbaka uppför backen till sin försvarsborg och berättade att det stod en halv miljon danska rövare utanför barrikaderna och att det enda vettiga var att kapitulera, vilket svenskarna gladligen gjorde med Danckwardt i spetsen.

Det blev krigsrättegång och Danckwardt dömdes förstås för högförräderi och skulle avrättas. Den svenska regeringen hade på förhand deklarerat att någon nåd inte kunde komma på fråga så avrättningen skulle ske omedelbart efter att domen fallit. Danckwardt fortsatte emellertid att visa att han var en ynkrygg och mådde så psykiskt illa att avrättningen fick uppskjutas två gånger.

Transport av fånge

Den 16 september 1719 fanns det dock ingen mer möjlighet för Danckwardt att undkomma sitt straff. Tidigt på morgonen kom kärran med den dömde åkande utefter vägen efter att ha gjort ett stopp på Galgkrogen där fången traditionsenligt fick sin sista sup. Folkmassorna var redan samlade vid avrättningsplatsen i Göteborg och rejält styrkta med brännvin. Ditkallade soldater bildade spetsgård (en dubbel ring runt avrättningsplatsen som skulle förhindra att fången kunde fly) och soldater var även uppställning runt stupstocken.

Den dömde fördes upp på podiet och var beredd att lägga huvudet på stupstocken, när någon av de närvarande ämbetsmännen uppmärksammade att skarprättare Wessman saknades. En patrull sändes ut för att leta efter mannen som var spektaklets näst viktigast man efter den dödsdömde. Strax därefter dök dock bödeln upp, inte bara sen utan också ordentligt berusad.

Prästen satte på huvan på Danckwardts huvud och sen gick förrädaren ner på knä och la huvudet i stupstocken. Under tiden fumlade den berusade bödeln med en säck för att försöka få fram bödelsyxan. Han lyckades emellertid inte knyta upp knuten om säcken utan fick sprätta upp den med en kniv.

Halshuggning med bila

Utrustad med den tunga yxan gick han fram till mannen i stocken, höjde mödosamt bilan i luften, snubblade till och vajade med kroppen. Sen föll bilan osäkert nedåt och träffade Danckwardts hals. Hugget tog snett och huvudet satt fortfarande kvar på halsen. Ett sus gick genom den blodtörstiga publiken. Ur ett jack i den dödsdömdes hals sprutade det blod. Wessman höjde åter yxan och lät den falla något mer kraftfullt och bestämt. Han såg ut som om han ville slå sönder stupstocken. Inte heller detta hugg lyckades. Huvudet satt kvar på den sargade halsen och blodet sprutade än värre.

Sen kom ett tredje vilt hugg från Wessman och huvudet skiljdes från kroppen, nästan. Ett stycke skinn på halsen sammanband huvudet med kroppen. Blodet sprutade både ur halsen och huvudet. På något sätt lyckades bödeln ändå få huvudet fritt från den sönderhackade halsen och rackaren kunde ta han om huvudet medan han själv bar den stympade kroppen till graven. Där la han kroppen i en enkel träkista, men kistan var lite för liten för Danckwardts stora kropp, så locket gick inte att få igen riktigt som det skulle. När Wessen knuffade ner kistan i graven föll kroppen ur och hamnade bredvid kistan.

Den församlade folkmassan fick sig ett extraordinärt spektakel men de närvarande officerarna och ämbetsmännen var inte lika roade. Stadsmajor Thalberg begärde att Wessman skulle sättas i husarrest. Överskulten (chef för exekutionsverket) Jonas Grundell lät därför gripa den berusade bödeln.

Bara två dagar efter avrättningen började förhören med Wessman, som var en mycket talför och välartikulerad man och var beredd att göra allt för att slippa straff när han svarade på förhörsledarens frågor.

Han relaterade att stadsmajoren hade sagt till honom på kvällen den femtonde september att avrättningen skulle ske nästkommande dag, men han hade inte nämnt någon exakt tidpunkt. För att vara väl förberedd inför avrättningen hade han beställt två hästare av åkare Christen Jonsson att vara redo klockan fem nästa morgon. Han var övertygad om att avrättningen skulle vara klockan nio på förmiddagen som brukligt var och inte klockan sju som i det här fallet. På kvällen den femtonde gjorde han rent och i ordning sina ”instrument”.

På morgonen fick han höra att soldaterna redan var uppställda på avrättningsplatsen och fången på väg dit. Han slängde sig då upp på första bästa häst och red i full galopp ut till bödelstorpet (därmed menas antagligen torpet Lyckan på Landeriet) där han förvarade sina instrument och sen vidare till galgbacken. Väl framme skulle hans son, Anders Christian, ta ut yxan ur säcken, men denne var både andfådd och nervös så Wessman fick ta fram kniven och skära av repet som höll ihop säcken.

Därefter fortsatte han sin redogörelse för händelserna: ”gjorde jag genast min tienst som en braf karl huggandes det första hugget.”

På frågan varför det behövdes tre hugg och att skinnet fortfarande satt kvar därefter svarade han:

”Efter första hugget satt skinnet kvar varför jag hugger en andra gång, inte heller denna gång faller huvudet så jag hugger en tredje gång. Men nu har yxan blivit både naggad och slö så även om jag skulle huggt tio gånger så skulle huvudet ändå inte falla av.”

Enligt Wessman gick nackbenet av redan vid det första hugget och Danckwardt dog omedelbart. Strulet berodde alltså på att han hade inte fått reda på klockslaget. Han hade heller inte fått reda på att det inte skulle sjungas någon psalm som brukligt innan Danckwardt lades ner på kubben. Att graven skulle vara för liten stämde inte enligt Wessman. Han gjorde alltid gravarna en halv aln (30 cm) längre än de mått han fått på den avrättade. Att liket ramlade ur kistan vid gravsättningen hade han inget med att göra. Det var två andra karlar som hade hand om detta. Han hade en förklaring på allt så även detta: ”intet woro whane wid slijkt arbete eller förstodo sig derpå, uthan buro sig confust till wältande kistan så i graven att låket kommit under och botn uppföre , hwarföre lijket nödwändight måst falla uhr kistan.”

Gulddukat från 1750

Wessman avslutade sitt försvarstal med att säga att han hade tagit illa vid sig av dessa anklagelser, speciellt då han dagen innan förhöret hade fått 2 ducater i bonus för exekutionen. Rätten frågade till sist om han hade druckit något innan avrättningen.

”Aldrig det ringaste smakade jag igenom min mun förrän avrättningen var över, då jag med min son på krogen drack en kanna öl och för fyra styfwer brännewijn” ljög Wessman friskt.

Till sist vittnade Christen Jonsson, åkaren från vilken bödeln fått hästarna. Han berättade att när Wessman hämtade hästarna hade han inte fått något brännvin och inte verkat berusad.

Rätten ansåg att man inte kom längre i fallet och lämnade över ärendet till kämnärsrätten, vars protokoll från september 1719 innehåller en redogörelse “för det oförsvarliga sätt som skarprättaren Jonas Wessman skall ha förrättat exekutionen den 16 september på den då decollerade för detta kommendanten Henrik Dankwart.”

Omdömet om Wessman efter hans död 1725 var att han hade “visat gott nöje i sitt ämbetes förrättningar och meredels skicklighet i levernet”.

Jonas Wessman hade två söner: en som blev stadsbåtsman och nämndes 1732 och så Anders Christian, som efterträdde fadern som skarprättare.

ANDERS CHRISTIAN WESSMAN SKARPRÄTTARE I GÖTEBORG FRÅN 1725 TILL 1731

Nya Älvsborgs fästning, byggd mellan 1653-1701. Blev även anfallen av Tordenskiold 1719, men ej erövrad

Göteborgs nästa skarprättare efter Jonas Wessman blev hans son Anders Christian.

Anders Christian Wessman figurerade i kämnärsrättens protokoll i april 1720, då det avhandlades att konan Margareta Lund hade förlovat sig med två män, dels med arrestanten på Älvsborgs fästning Bengt Bengtsson Källbom, dels med Christian Wessman. Margareta hade fött fyra utomäktenskapliga barn. Christian befriade sig med ed från att ha varit fader till någon av dessa.

Druvefors väveri i Borås med den Åkerlundska villan i bakgrunden. Drufvefors fick sitt namn av den berömda släkten Windrufva

Den mest spektakulära avrättningen som Anders Christian Wessman utförde var den på Haqvin Windrufva och tre andra personer den fjortonde april 1725, när Anders Christian var ny som skarprättare. Hans far hade dött sex veckor tidigare och han fick därmed ärva bödelsjobbet.

Haqvin inledde ett förhållande med barndomsvännen Maria Romberg, som emellertid var gift sedan några år. Hennes man var betydligt äldre än sin unga hustru och var ständigt på resande fot och borta från hemmet. Maria vände sig då till Haqvin och de började umgås allt mer tills det utvecklade sig till en förälskelse och sen en passion. När det övergick till besatthet beslutade de sig för att göra sig av med Marias make, Anders.

De tre kvinnorna slog Anders Boberg ett flertal gånger i huvudet med ett senapslod

De drog med ett flertal personer i mordkomplotten, bland annat trollkäringen ”Romans Ingeborg” och husets piga Karina. Efter ett flertal mordförsök lyckades de slå ihjäl Anders när han låg och sov. De blev ertappade, överbevisade och dömda för mord och för detta skulle de avrättas. Bödel var Anders Christian Wessman från Göteborg.

Avrättningsdagen blev en ytterst stressig dag för den unge och pinfärske bödeln. Stadsnotarien och rådmannen i Borås Haqvin Windrufva miste huvudet och steglades sedan. Den otrogna hustrun till Anders Boberg, Maria, med vilken Haqvin haft ett långvarigt förhållande, blev likaledes av med sitt huvud och brändes sedan på bål. Båtmanshustrun och trollkäringen ”Romans Ingeborg” fick först högra handen avhuggen, sedan huvudet och sedan eldades delarna upp på bål. Pigan Karina Andersdotter som hade varit behjälplig vid mordet på Maria Rombergs äkta make, Anders, halshöggs och kroppen grävdes ner.

Läs hela denna fascinerande berättelse, som har allt vad man kan önska sig av en kriminalroman, men i motsats till en sådan är hämtad ur verkliga livet, här: www.iglabo.se/b9

​_________________

Läs fortsättningen på denna vidriga berättelse här: www.iglabo.se/b234

Om du inte läst berättelsen från början kan du göra det här. www.iglabo.se/b231

KONTAKTA MIG!

Har du frågor? Vill du föreslå en berättelse? Har du uppgifter som kan förbättra berättelserna? Vill du ha hjälp med släktforskning?

Kontakta mig då genast!