Maria Romberg från Borås gifte sig 1716, nitton år gammal, med gårdfarihandlaren och handelsmannen Anders Boberg. Han var då 46 år, änkling, och mer än dubbelt så gammal som sin unga hustru.

Anders var borta på resor under långa perioder. De som kände honom kallade honom självgod och envis. Några anklagade honom för högmod och dryckenskap.

I början såg äktenskapet ut att fungera. Ett år efter bröllopet föddes en dotter, Anna Britta. Men snart kom gräl. Anders påstod att Maria lärde flickan att kalla honom "den lede Bobergarn".

Maria sökte tröst där hon kunde finna den — hos Haqvin Windrufva, nästan jämnårig, en lekkamrat från barndomen. När Boberg var på resa möttes de. Kärleken kom snabbt.

Anders tvingade sin hustru att sova i tjänstefolkets rum när han själv var borta, långt från sängkammaren de delade när han var hemma. Maria brydde sig inte om det. Hon höll sig i sitt eget rum och tog emot Haqvin där, natt efter natt, medan maken red genom landskapet med sina varor.

När Anders var hemma kunde de inte träffas. Då sprang tjänstefolket med lappar mellan dem. Det blev många. Haqvin skrev fyrahundratjugofyra brev till henne. Hon skrev hundranio till honom. Alla kom fram vid rättegången. Alla brändes senare på galgbacken.

Förhållandet varade i sex år. Många i staden kände till det — ett tecken på att Boberg inte var särskilt omtyckt i Borås.

En dag blev Maria med barn, och fadern var Haqvin. Boberg ville inte ha någon skandal. Flickan skrevs in i kyrkboken som om Boberg själv varit far. Hon dog snart efter födelsen. Ingen skrev ner varför.

Borås var en liten stad, kanske två eller tretusen själar. Det skvallrades. Sommaren 1722 bad Anders pastorsadjunkten Lönner och prosten Johan Sandman att tala sin hustru till rätta.

Maria var trött på sin make. Hon ville leva med Haqvin, inget annat. Två gånger försökte hon förgifta Anders. Två gånger misslyckades hon.

År 1724 vände hon sig till båtsmanshustrun Ingeborg Hansdotter, kallad Romans Ingeborg. Kvinnan hade rykte om sig att kunna trolldom och skröt öppet med att ha dödat flera. Maria och Ingeborg försökte strypa Boberg. Det misslyckades också. De planerade i stället att låta Ingeborgs man ta livet av honom under en av hans resor till Stockholm. Det mordet blev aldrig av.

Strax före jul 1724 gick pigan Karin Andersdotter med i planerna. Hon hade själv känt av Bobergs hand — han hade agat henne — och när hon hörde vad de andra planerade tvekade hon inte. Här fanns en chans att ge igen.

Anders bad prästerna försöka en gång till. Den 28 december 1724 talade de med Maria.

Samma kväll satt Haqvin, Maria, Karin och Ingeborg tillsammans och lade upp mordet. Det skulle se ut som en olyckshändelse.

De tre kvinnorna gick in till Boberg medan han sov. Ingeborg slog honom i huvudet, gång på gång, med ett senapslod. Han föll till golvet. De lyfte och vred honom så att kroppen låg som om han själv fallit och slagit huvudet i spisen.

Fältskären Sodeman undersökte liket. Han förstod genast att något var fel. Maria anklagades för mord.

Hon nekade.

Pigkammare. Foto Åke Håkansson

Pigan Karin höll inte lika länge. Hon erkände. Kort därefter medgav även Maria att hon dödat sin make. Hon bad Haqvin att göra detsamma. I stället försökte han rädda sig själv — han nekade, antydde att Maria kanske haft fler män vid sidan om honom. Men till slut erkände även han.

Den 23 februari dömde rådhusrätten alla fyra till döden.

Stadsnotarien och rådmannen Haqvin Windrufva dömdes att mista huvudet och steglas. Hustrun Maria Romberg dömdes att mista huvudet och brännas på bål. Båtsmanshustrun Romans Ingeborg dömdes att först mista sin högra hand, sedan huvudet, och därefter brännas på bål. Pigan Karin Andersdotter dömdes att mista huvudet och grävas ned.

Hovrätten fastställde domen den 3 mars, trots att många i Borås ville se Haqvin frikänd.

Avrättningen sköts upp. Bödeln fick vänta en vecka hos Haqvins bror Andreas, då bara nitton år gammal.

Borås, Drufvefors  och Galgbacken

Den 14 april 1725 avrättades alla fyra på Galgbacken vid Ramnasjön. Det blev den sista avrättningen som hölls på den platsen.

Skarprättaren Anders (Christian) Wessman, tillkallad från Göteborg, lämnade efteråt in sin räkning till staden:

"Nämligen för Haqvin Wijndrufvas halshuggande samt steglande 30 dlr smt för Maria Rombergs (Bobergs hustrus) halshuggande och bålbrännande 15 dlr smt för Romans Ingeborgs högra hands avhugggande och halshuggande samt bålbränning 20 dlr smt för pigans Karins halshuggande och nedgrävande 10 dlr smt."

Minnet av händelsen levde kvar långt in på 1800-talet, om än förvridet. Man sa att borgmästaren Wijndruf gick och letade efter sitt huvud på galgbacken.

EPILOG

Borås under 1600-talet

Den stackars brodern Andreas vigdes till präst fyra dagar efter avrättningen och emigrerade till USA, där han dog 1728. Med honom slutade familjen Wijndrufvas tid som inflytelserika Boråsare.

Om släkten Windrufva

Släkten var ingift med adelsätterna Hård af Torestorp, Uggla och Ulfsax.

Sven Persson, gift med Ingierd Månsdotter, fick två döttrar och tre söner. Dottern Brita gifte sig först med Olof Nilsson Malm, sedan med Bengt Olofsson Hernberg. Dottern Elisabet gifte sig med rikskammarfiskalen Lars Larsson Arenander. Sonen Magnus blev löjtnant.

Sonen Johan Svensson var borgmästare i Borås 1655–1675. Vid det som i dag är Druveforsfallet låg då Skägge kvarn, uppkallad efter Lars Skägge, som ägt en gård där redan på 1300-talet — en gård som i dag ligger under vatten, i den konstgjorda Storsjön, skapad 1909.

Johan köpte kvarnen, byggde en verkstad där man smidde spik och kittlar, och byggde över kvarnen så att kungsådran i ån täpptes till. Då tog han namnet Wijndruf. Platsen döptes Drufvefors efter det nya namnet, och Johan fick skattefrihet för en sätesgård där. Eftersom fastigheten låg utanför stadens gräns undgick den både Borås jurisdiktion och beskattning — ända till 1877, då Druvefors till sist blev en del av staden.

Sven Perssons andre son, Elias Svenonius Windrufva, föddes 1635 och dog femtio år senare. Han studerade i Uppsala från 1658 och antog där namnet Svenonius. I Borås blev han kämnärspreses, rådman och postmästare. En skattelängd från 1681 räknar honom bland stadens förmögnaste. Han ägde också Ramshulan, Jutagärde, Ridarebo och Funningen.

Elias gifte sig 1661 med Ingeborg Hufvesdotter. År 1670 skänkte paret en silverpatén till kyrkan i Borås.

Deras son Sven föddes 1664 och gifte sig med Ingeborg Kråka. Tillsammans fick de sönerna Haqvin, född den 14 mars 1699 och död den 6 maj 1759 i Sala, samt Andreas.

Haqvin föddes den 30 maj 1695. Han blev stadsnotarie och rådman i Borås — en ung sprätt, sades det. Honom har vi redan mött.