”15 M. Hvarjerade med småregn och uppehåll 13 gr. värme. På f. m. var jag i. Långaredsboden och hemtade tidningar. På e. m. lade jag upp vedkasor på garfvarens vind, sedermera gjorde jag en pisk åt Rydberg,”
(Titelbilden föreställer Rengmans garveri i Vänersborg. Foto Vänersborgs Museum)
◊◊◊—————◊◊◊
Garvare vid Mattons läderfabrik i Gävle bearbetar skinn
Foto 1905 © Länsmuseet i Gävleborg
GARVAREN
Garvaren syftar på Johan Segergrens garveriet som låg vid Iglabo sjöns strand strax öster om mangårdsbyggnaden.
DE FÖRSTA GARVARNA
1861 kom Vilhelm Rafstedt, född 1836 i Vänersborg, som garvare till Iglabo efter att ha arbetat en tid på Nolgården, Öna i Nårunga. Han var ensam och gifte sig antagligen inte med sin blivande hustru Lovisa Maestoso, f 16/12 1836 Dalaholm och d 21/3 1911 på Färgeriet i Kulltorp, Tuna fs, Kalmar län, förrän han flyttat från Iglabo, Vilhelm stannade två år som garvare på Iglabo.
Året efter, dvs 1862, som Vilhelm kommit till Iglabo blev Johan Robert Rundqvist inneboende och började arbeta som garvaregesäll. Han kom tillsammans med hustrun Augusta Bohlin, som var från Jönköping. Robert gjorde två års gesällarbete som garvare och sen flyttade han och familjen till Norra Unnaryd i Småland. Där fick de en son, Carl Herman.
1866 var de tillbaka igen på Iglabo och då var Rundqvist färdigutbildad garvare. Samma år dog sonen Carl Herman Rundqvist, endast 2 år gammal. Familjen stannade två år på Iglabo och precis innan de flyttade därifrån föddes dottern, Maria Christina.
SVÅGERN TAR ÖVER GARVERIET
Huruvida Johan Segergren, svåger till Ernst Johan Rydberg, som ägde Iglabo och som var gift med Johanna Lovisa Segergren, köpte eller bara tog över garveriet vet vi inte. Det var dock troligtvis Johan Segergren som lät bygga boningshuset och övriga lokaler vid Iglabosjön nordöstra strand. Garvare Rundqvist och Rafstedt måste dock haft egna lokaler för sitt garveri, men vi vet inte exakt var. Kanske var det på samma plats. Under alla omständigheter måste det ha varit i direkt anslutning till sjön, för ett garveri kräver mycket vatten.
Segergren säges ha varit mån om sina kunder och för att tillmötesgå dem, brukade han en gång om året köra runt i bygden med det färdiga lädret. Han kunde därför tidvis ha rätt stora lager liggande hemma på Iglabo.
TJUVAR
Vid denna tid fanns det i trakten en vitt utgrenad tjuvliga, som gjorde påhälsningar där det passade. Vid ett tillfälle, när garvaren hade ett synnerligen stort lager hemma, slog tjuvarna till och tog hela partiet. Garvaren var naturligtvis ansvarig för det han tagit emot, varför han måste hålla ägarna skadeslösa för lädret. Då han därtill saknade försäkringar för sin verksamhet, blev förlusten av tjuvarnas besök mycket kännbar.
Det berättas att Segergren aldrig kunde repa sig från denna förlust. Han fick därför lämna garveriet och sökte sedan sin utkomst på ett litet hemman i Tämta.
Numera är endast husgrunden precis vid Iglabo sjöns strand kvar av det som en gång var garveri på Iglabo. Platsen är ändock något magisk eftersom man kan känna att här har det levt och arbetat människor som fått slita hårt för brödfödan och som ändå tvingades bort från sitt hem.
Här i det lilla bostadshuset bodde familjen och här föddes garvarens sex barn.
