”D. 13 Fr. Klart, billig vinter. På morgon kom Hulda upp till mig med Lucebete, bestående af kaffe med flera slag småbröd, samt en gök. På f. m. var jag i Nolhagen. Fru Rydberg bryggade julöl.”

”Sankta Lucia, ljusklara hägring, sprid i vår vinternatt gläns av din fägring”

Lucia 1890-1905 Foto Carl Victorin

Luciafirandet i dess nuvarande form är en tämligen modern tradition som blev populär under 1920-talet. I de högre stånden fanns det dock under 1700- och 1800-talen ett firande som i viss mån liknar vår tids. I bondesamhället förknippades lucianatten mest med övernaturliga väsen. Luciadagen gav även möjlighet att förutspå det kommande året.

Luciafirande

Luciafirandet i Sverige har en brokig bakgrund med flera influenser. Det äldsta belägget för en vitklädd Lucia som uppvaktar på morgonen är från år 1764, på Horns ett högreståndsboställe i Västergötland. Denna Lucia hade änglavingar och bar ljusstakar i händerna. Seden förekom framför allt i Västsverige och spred sig först i mitten av 1800-talet till universitetsstäderna och till olika organisationer i landet. På Skansen inleddes luciafirande på 1890-talet som ett försök att gestalta folkliga festseder.

Sin nuvarande karaktär fick luciafesten vid förra sekelskiftet, men den förstärktes efter en tävling i Stockholms Dagblad 1928. Där fördes den vinnande lucian i procession med elektriskt ljus i huvudkronan. Tävlingskonceptet spreds till andra tidningar och på så vis trädde luciagestalten in i den massmediala offentligheten.

Helgonlegenden om Lucia handlar om Lucia från Syracusa, som brändes på bål för sin kristna tro. Ett mirakel inträffade när lågorna vek undan, men till slut dödades hon av ett svärd. Innan hon dog skänkte hon sina ögon till en beundrande man, men genom ett mirakel fick hon synen åter. Enligt legenden skall detta ha skett den 13 december.

I den svenska katolska kalender, fanns Lucia som en helgondag fram till 1500-talet, utan att den nämnvärt högtidlighölls. Efter reformationen, när Sverige blev protestantiskt, försvann i praktiken helgonens kyrkliga betydelse.

LUCIA I BONDESAMHÄLLET

”Lussebrua” (Lussebrud) från Jösse härad, Värmland. Figuren är ca 150 cm hög och användes före 1930. Nordiska museet.

I det svenska bondesamhället betraktades lucianatten den 13 december som årets längsta. Kalendern var då en annan än dagens. Föreställningen om den långa lucianatten levde kvar trots kalenderreformen 1753, som flyttade vintersolståndet till den 21–22 december. I den folkliga föreställningsvärlden var lucianatten farlig: Övernaturliga väsen var i rörelse och exempelvis talade djuren. Själva namnet Lucia kommer av latinets lux, som betyder ljus. I folklig tradition förknippades namnet genom ljudlikheten emellanåt med Lucifer, Djävulen själv. Ibland förknippades Lucia med det övernaturliga: I norra Sverige finns sägner som berättar att hon var en bergfru som på lucianatten anförde de övernaturliga väsen som var i rörelse.

Luciadagen var en festdag, särskilt i Västsverige. Där kallades den för ”Lille julafton” eller ”Lusse långnatt”. Den som hade möjlighet åt mat i stora mängder. På vissa håll åt man tre frukostar, och det finns uppgifter om att även drängar och pigor bjöds på kött. Lussebruden, som förekom på vissa håll, var en skämtbrud som ibland var klädd i halm eller en halmdocka som man kunde dansa med. En tidig beskrivning av en vitklädd Lucia med ljuskrona berättar faktiskt om en dräng i Skinnskatteberg 1820. Könsöverskridande teman med lekfull karaktär är klassiska inslag i ritualer och folkligt berättande som ger komiska glimtar in i karnevalens upp- och nervända värld.

Under 1800-talet uppträdde Lucia antingen ensam eller med en eller två följeslagare. När processionen flyttade in i städerna växte luciaföljet med tärnor och stjärngossar, som tidigare uppträtt som de tre vise männen i julupptågen på annandagen och trettondagen.

Melodin till luciasången härstammar från Italien, förmodligen med en folklig förlaga. Den svenska texten skrevs under 1920-talet och gavs då ut i en sångbok i samband med att luciafirandet växte.

LUCIA I OFFENTLIGHETEN

Könsöverskridande rituell luciahumor i Bu skola (Dalarna), någon gång under 1900-talets första decennier. Foto: Georg Renström. Nordiska museet/NMA.0039478

Någon gång efter första världskriget blev luciatåg alltmer en del av den urbana offentligheten. Luciafesternas ökade betydelse löper parallellt med det moderna Sveriges framväxt de senaste 150 åren. Luciatågen skedde vid förra sekelskiftet på stadsgatorna, för att tiden efter andra världskriget flytta in i den privata sfären – samtidigt som Luciatåg blev en permanent del av massmedia.

Under senare år har själva luciagestalten blivit föremål för debatt. Eftersom Luciatågen under 1900-talet kommit att förknippas med Blondhet och nordiskhet, har Lucias förändrade gestalt väckt kontrovers. 1900-talets föreställning om Lucia som blond är en idealisering som saknar kulturhistorisk grund. Tvärtom visar historien luciadagens många kulturella och historiska bottnar, inte minst ifråga om genus, utseende och själva ritualen som sådan. Luciafirandet i vår tid måste betraktas som en i huvudsak medialiserad högtid som på tveksamma grunder kommit att symbolisera äldre svensk och nordisk kultur.

(Text hämtad från Nordiska museet)