I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

KLÄDD PÅ 1800-TALET

Familj 1862 Foto Wängborg Edsbyns museum

Under 1800-talets början blev resandet mellan olika orter mycket lättare och mer välorganiserad och med detta började originaliteten i lokala klädedräkter, seder och bruk försvinna. Vid århundradets början var kläderna ännu ganska enkla och utan prålighet.

Kyrkkjolen tillhörde Ellika Pehrsdotters, född den 9 oktober 1762 på Kopparhemmet Tranemo och användes sannolikt den 30 maj 1790 då hon gifte sig med Sven Davidsson i Mossebo

Kvinnorna, ”Kvennfelka”, hade randiga, hemvävda kjortlar, som gick högt upp på livet, ock korta åtsittande tröjor med små skört av samma tyg, röda eller svarta strumpor (om sommaren vita av linne) och små skor med stora, blanka spännen ock tjocka »beksömsbettna».

 

Livstycke snörat från 1780-1820

Om halsen bars ett hemvävt kläde under den västen (»livstökket») som var snörad ihop och under den tröjan, som hade hakar. Förkläde använde man inte, och på huvudet bars en mössa över det uppstrukna håret. Denna mössa var hård, gjord av papp med ett uppstående hörn vid varje sida över bakre delen av huvudet, utanpå överklistrad med något broderat eller rosigt tyg, inuti fordrad med lärft. Den var över nacken försedd med en bandrosett, vars ändar hängde ned på halsen. Däröver bars, när man gick utomhus, ett hemvävt, rutigt kläde, som knöts under hakan. När man bevistade kyrkan, begagnades stora, vita sockerdukskläden, kulörta sådana blott på glada högtidsdagar. Om vintern hade man en kappa med många rynkor kring kragen som ytterplagg; den var utan ärmar, räckte ned till foten ock var av brunt eller svart vadmal (»valmar»).

 

Knäbyxor från 1825-1840 Foto Sjöberg Sissy Nordiska Museet

Mansdräkten utgjordes av svarta eller gråa långstrumpor (»vråggrasstrumper»), som räckte ovan knäet ock hölls uppe genom band, som omvirades nedanför knäet, där kortbyxorna (»knäböksera») slutade. Banden var i olika färger vävda på bandstol (»bånnstol») och virades så, att de bildade en rosett på yttersidan av benet. Byxorna var av blått eller svart vadmal, sträckte sig endast ovanför höften; hakades igen i öppningen vid yttersidan av knäet ock sammanhölls med spännen (på samma sida), vilka satt fast i den nedre linningen. Om sommaren användes byxor av »sämskat» bockskin, och på vardagarna av blångarnsväv. I vardagslag användes träskor eller träbottnade läderskor; till helgdagsskor hade man becksömsskor med tjocka, näverfyllda bottnar ock klackar av trä.

Becksömsskor

De var försedda med stora mässingsspännen ovanför vristen. Stövlar var sällsynta före 1820; de gjordes liksom skorna med tjocka näverbottnar och med skaft av kalvskinn. I deras ställe nyttjades snösockar om vintern. De fästades med en järnkedja under foten i »helfött» (det smalaste av skosulan), övertäckte benet upp till knäet ock hophakades på yttre sidan av benet.

Västen kallades livstycke (»livstökke») och hade två rader rätt stora mässingsknappar, gick långt nedanför magen, var om sommaren av randigt tyg och om vintern av sämskat bockskinn. Om sommaren användes på helgdagarna vita lärftsvästar med små röda eller blå ränder. Ovanpå västen bars en vid tröja av ljusblått vadmal med stora fickor (»fliker») på sidorna. Utöver tröjan tog man om vintern på en lång rock av samma tyg, ljusblå eller grå, helskuren i livet, med sitt vekliv ock ståndkrage. Den kallades »satut» (syrtut), men benämndes i norra slättbygden »jakka» och hakades igen med hakar ock hyskor (»höffer»), vilka slutligen ersattes med stora blanka mässingsknappar.

Tovhatt 1824-1940 Gerums socken Vartofta härad Foto Sjöberg, Sissy, Nordiska Museet

På huvudet bar man utomhus en tovhatt, cylinderformig med låg kull ock brett brätte, i vardagslag en mössa av skinn, inuti fodrad med väv ock med ett styvt, rynkat läderband nedomkring (»rogkerånn»). Om det var kallt väder bar man en mössa av grävsvinsskinn med den ludna sidan utåt (»grävligamössa»). Inomhus använde man en röd stickad yllemössa utan skärm med en lång avsmalnande topp ock en tofs i spetsen (»teppmössa»).

Käpp med silverknopp från 1793-1795

Ingen gick gärna utanför gården utan käpp. Högtidskäppen var en 9 kvarter (kvarter var ett längdmått i det måttsystem som användes i Sverige under åren 1665–1855. Systemets utgångspunkt var alnen, som var 59,4 cm, och en kvarter var 1/4 aln = 6 tum = 14,85 cm) lång rörkäpp med stor mässings- eller silverknapp (»knot»), kullrig ovanpå.

I kallt väder bar man en päls av ludna fårskinn, som utanpå färgades gul. Om vintern togs denna under kapprocken, som hade 5 eller 6 olika kapp lager och var av blått eller grått vadmal.

Efter 1820 började denna dräkt undergå åtskilliga förändringar, vilka av de äldre kritiserade. Kvinnornas skor blev då så kallade pumpskor med ett förläder så litet, att skon knappast hade fäste på stortån (»pampuffer»). Även de äldres skospännen försvann och skon knöts med remmar (»remskor»). Det under remmarna uppåt vristen uppskjutande förlädret gjordes stort, välvdes utöver remmen ock kallades »plösa».

Kvinnornas tröjor gjordes nu så korta, att de inte räckte längre ned än mitt på bröstet, men kjortlarna gick så mycket högre upp, och man började använda förkläden. Kappan byttes ut mot en vid rock med ärmar och fastsittande skärp (»kolt»).

Kvinnoskor 1800-1850 Foto Elisabet Eriksson Nordiska Museet

På 1830-talet byttes becksömsskorna mot kängor (»pjäkser»), och i stället för »pampuffer» gjordes på sommarskorna högre överläder, som knöts igen med en bandrosett.

Yngre män började allmänt begagna stövlar, vilka dock ännu var becksömsbottnade. De började även använda långbyxor till stor förtret för de äldre. De ännu helskurna rockarna fick korta liv (»vek») ock två knapprader, med knappar av trä överklädda med samma tyg, som fanns i rocken. Västarna gjordes kortare och var skurna så att ränderna i tyget gick snett ihop på bröstet, och med blott en rad av små mässingsknappar.

Rock med hornknappar från mitten av 1800-talet

I stället för blanka knappar i tröjor och rockar och de ovannämnda överklädda knapparna fick man snart pressade hornknappar. Det ljusblå vadmalet byttes ut mot svart eller mörkblått. Tovhattarna blev oformligt höga med uppåt vidgade kullar och små brätten Denna form förändrades dock snart så, att hattkullen uppåt blev mycket smal samt luden (»harullshatt»).

Stövlar 1800-1850 Foto Elisabet Eriksson Nordiska museet

Vita och svarta rundkullshattar med stora brätten kom först i bruk omkring 1840 ävensom så kallade pumpstövlar. De många kapplagen på kapprockarna byttes ut mot en enkel sidkappa, som räckte nedanför midjan. Tröjorna blev kortare, och toppmössorna lades bort.

Sidenklänning med liv och kjol 1850 Foto Mats Landin Nordiska Museet

Kvinnorna började använda livklänningar med vida ärmar. Nu upphörde även bruket, att kvinnorna gick till kyrkan i bara lintygsärmarna utan tröja (»bararmata»).

Sedan den tiden har klädedräkten oupphörligt växlat, och något eget mode för orten finns inte längre.

SE ÄVEN HUR MAN KLÄDDE SIG PÅ 1700-TALET

Snörliv från 1700-talet tillhörande prostinnan Sara Hazelius Foto Fanny Oldenburg Nordiska Museet

Att klä sig på 1700-talet tog tid, särskilt för fint folk. Vad döljer sig undertill? Hur påverkas rörelser och hållning av styvnader och hårt åtdragna snörliv, snäva kläder i sköra tyger, höga klackar? Det är skillnad på bondkvinnans och borgarkvinnans kläder, inifrån och ut. Se en video om alla kläder kvinnorna hade på sig under 1700-talet: https://youtu.be/T_sH1vnmnb4

Produktion Mats Landin

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: