I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

KLÄDD PÅ 1800-TALET

Familj 1862 Foto Wängborg Edsbyns museum

Under 1800-talets början blev resandet mellan olika orter mycket lättare och mer välorganiserad och med detta började originaliteten i lokala klädedräkter, seder och bruk försvinna. Vid århundradets början var kläderna ännu ganska enkla och utan prålighet.

Kyrkkjolen tillhörde Ellika Pehrsdotters, född den 9 oktober 1762 på Kopparhemmet Tranemo och användes sannolikt den 30 maj 1790 då hon gifte sig med Sven Davidsson i Mossebo

Kvinnorna, ”Kvennfelka”, hade randiga, hemvävda kjortlar, som gick högt upp på livet, ock korta åtsittande tröjor med små skört av samma tyg, röda eller svarta strumpor (om sommaren vita av linne) och små skor med stora, blanka spännen ock tjocka »beksömsbettna».

 

Livstycke snörat från 1780-1820

Om halsen bars ett hemvävt kläde under den västen (»livstökket») som var snörad ihop och under den tröjan, som hade hakar. Förkläde använde man inte, och på huvudet bars en mössa över det uppstrukna håret. Denna mössa var hård, gjord av papp med ett uppstående hörn vid varje sida över bakre delen av huvudet, utanpå överklistrad med något broderat eller rosigt tyg, inuti fordrad med lärft. Den var över nacken försedd med en bandrosett, vars ändar hängde ned på halsen. Däröver bars, när man gick utomhus, ett hemvävt, rutigt kläde, som knöts under hakan. När man bevistade kyrkan, begagnades stora, vita sockerdukskläden, kulörta sådana blott på glada högtidsdagar. Om vintern hade man en kappa med många rynkor kring kragen som ytterplagg; den var utan ärmar, räckte ned till foten ock var av brunt eller svart vadmal (»valmar»).

 

Knäbyxor från 1825-1840 Foto Sjöberg Sissy Nordiska Museet

Mansdräkten utgjordes av svarta eller gråa långstrumpor (»vråggrasstrumper»), som räckte ovan knäet ock hölls uppe genom band, som omvirades nedanför knäet, där kortbyxorna (»knäböksera») slutade. Banden var i olika färger vävda på bandstol (»bånnstol») och virades så, att de bildade en rosett på yttersidan av benet. Byxorna var av blått eller svart vadmal, sträckte sig endast ovanför höften; hakades igen i öppningen vid yttersidan av knäet ock sammanhölls med spännen (på samma sida), vilka satt fast i den nedre linningen. Om sommaren användes byxor av »sämskat» bockskin, och på vardagarna av blångarnsväv. I vardagslag användes träskor eller träbottnade läderskor; till helgdagsskor hade man becksömsskor med tjocka, näverfyllda bottnar ock klackar av trä.

Becksömsskor

De var försedda med stora mässingsspännen ovanför vristen. Stövlar var sällsynta före 1820; de gjordes liksom skorna med tjocka näverbottnar och med skaft av kalvskinn. I deras ställe nyttjades snösockar om vintern. De fästades med en järnkedja under foten i »helfött» (det smalaste av skosulan), övertäckte benet upp till knäet ock hophakades på yttre sidan av benet.

Västen kallades livstycke (»livstökke») och hade två rader rätt stora mässingsknappar, gick långt nedanför magen, var om sommaren av randigt tyg och om vintern av sämskat bockskinn. Om sommaren användes på helgdagarna vita lärftsvästar med små röda eller blå ränder. Ovanpå västen bars en vid tröja av ljusblått vadmal med stora fickor (»fliker») på sidorna. Utöver tröjan tog man om vintern på en lång rock av samma tyg, ljusblå eller grå, helskuren i livet, med sitt vekliv ock ståndkrage. Den kallades »satut» (syrtut), men benämndes i norra slättbygden »jakka» och hakades igen med hakar ock hyskor (»höffer»), vilka slutligen ersattes med stora blanka mässingsknappar.

Tovhatt 1824-1940 Gerums socken Vartofta härad Foto Sjöberg, Sissy, Nordiska Museet

På huvudet bar man utomhus en tovhatt, cylinderformig med låg kull ock brett brätte, i vardagslag en mössa av skinn, inuti fodrad med väv ock med ett styvt, rynkat läderband nedomkring (»rogkerånn»). Om det var kallt väder bar man en mössa av grävsvinsskinn med den ludna sidan utåt (»grävligamössa»). Inomhus använde man en röd stickad yllemössa utan skärm med en lång avsmalnande topp ock en tofs i spetsen (»teppmössa»).

Käpp med silverknopp från 1793-1795

Ingen gick gärna utanför gården utan käpp. Högtidskäppen var en 9 kvarter (kvarter var ett längdmått i det måttsystem som användes i Sverige under åren 1665–1855. Systemets utgångspunkt var alnen, som var 59,4 cm, och en kvarter var 1/4 aln = 6 tum = 14,85 cm) lång rörkäpp med stor mässings- eller silverknapp (»knot»), kullrig ovanpå.

I kallt väder bar man en päls av ludna fårskinn, som utanpå färgades gul. Om vintern togs denna under kapprocken, som hade 5 eller 6 olika kapp lager och var av blått eller grått vadmal.

Efter 1820 började denna dräkt undergå åtskilliga förändringar, vilka av de äldre kritiserade. Kvinnornas skor blev då så kallade pumpskor med ett förläder så litet, att skon knappast hade fäste på stortån (»pampuffer»). Även de äldres skospännen försvann och skon knöts med remmar (»remskor»). Det under remmarna uppåt vristen uppskjutande förlädret gjordes stort, välvdes utöver remmen ock kallades »plösa».

Kvinnornas tröjor gjordes nu så korta, att de inte räckte längre ned än mitt på bröstet, men kjortlarna gick så mycket högre upp, och man började använda förkläden. Kappan byttes ut mot en vid rock med ärmar och fastsittande skärp (»kolt»).

Kvinnoskor 1800-1850 Foto Elisabet Eriksson Nordiska Museet

På 1830-talet byttes becksömsskorna mot kängor (»pjäkser»), och i stället för »pampuffer» gjordes på sommarskorna högre överläder, som knöts igen med en bandrosett.

Yngre män började allmänt begagna stövlar, vilka dock ännu var becksömsbottnade. De började även använda långbyxor till stor förtret för de äldre. De ännu helskurna rockarna fick korta liv (»vek») ock två knapprader, med knappar av trä överklädda med samma tyg, som fanns i rocken. Västarna gjordes kortare och var skurna så att ränderna i tyget gick snett ihop på bröstet, och med blott en rad av små mässingsknappar.

Rock med hornknappar från mitten av 1800-talet

I stället för blanka knappar i tröjor och rockar och de ovannämnda överklädda knapparna fick man snart pressade hornknappar. Det ljusblå vadmalet byttes ut mot svart eller mörkblått. Tovhattarna blev oformligt höga med uppåt vidgade kullar och små brätten Denna form förändrades dock snart så, att hattkullen uppåt blev mycket smal samt luden (»harullshatt»).

Stövlar 1800-1850 Foto Elisabet Eriksson Nordiska museet

Vita och svarta rundkullshattar med stora brätten kom först i bruk omkring 1840 ävensom så kallade pumpstövlar. De många kapplagen på kapprockarna byttes ut mot en enkel sidkappa, som räckte nedanför midjan. Tröjorna blev kortare, och toppmössorna lades bort.

Sidenklänning med liv och kjol 1850 Foto Mats Landin Nordiska Museet

Kvinnorna började använda livklänningar med vida ärmar. Nu upphörde även bruket, att kvinnorna gick till kyrkan i bara lintygsärmarna utan tröja (»bararmata»).

Sedan den tiden har klädedräkten oupphörligt växlat, och något eget mode för orten finns inte längre.

SE ÄVEN HUR MAN KLÄDDE SIG PÅ 1700-TALET

Snörliv från 1700-talet tillhörande prostinnan Sara Hazelius Foto Fanny Oldenburg Nordiska Museet

Att klä sig på 1700-talet tog tid, särskilt för fint folk. Vad döljer sig undertill? Hur påverkas rörelser och hållning av styvnader och hårt åtdragna snörliv, snäva kläder i sköra tyger, höga klackar? Det är skillnad på bondkvinnans och borgarkvinnans kläder, inifrån och ut. Se en video om alla kläder kvinnorna hade på sig under 1700-talet: https://youtu.be/T_sH1vnmnb4

Produktion Mats Landin

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: