ALLA BERÄTTELSER

LUSSENATTA OCH LUSSEKATTA

Luciafirande på Koberg i Västergötland 1848 Akvarell av Fritz von Dardel Lån av Ann-Marie Eriksson

Lussenatta” (Lucia-natten) var enligt folktraditionen årets längsta natt. ”Snart har vi Lusse långa natt”, brukade de gamle säga, när det led mot den årstiden. Före kalenderreformen, vilken för Sveriges del genomfördes år 1753, inföll Lucia-dagen vid tiden för vintersolståndet. Gemene man höll i det längsta fast vid den gamla tidräkningen, vilken de betraktade som den enda rätta. Ännu i början av 1900-talet fanns många äldre, som gav akt på gamla ”lussenatta”, gamla julanatta, gamla ”vaffenatta” (vårfrunatten) m.fl. data, ty det var dessa, som var utslagsgivande för den kommande väderleken m.m.

Lucia-natten var en undrens natt, den natten kunde djuren tala.

”Lussenatt är mäkta lång, klagade oxen i sitt bås.”

”Hon är så god som två”, sade gumsen.

”Ja, skam att hon finns till”, bräkte geten.

Det var en gubbe, som var ute och gick en ”lussedag” i ottan, men han hade gett sig ut väl tidigt. Då kom lussegubben.

”Lusse långa natt i natt, fader Anders”, sa lussegubben, och så slog han till mannen i ansiktet.

Sägnen tillhör de mera allmänt spridda och lokaliseras till skilda bygder. Ett gammalt talesätt, som syftar just på densamma, lyder:

”Lusse långa natt i natt, klabbedask, sa lussegubben och slog till”.

 

Lyktgubben (Enligt folktron en manlig ande som går runt på nätterna när det är full måne.)

Ibland lägges dessa ord i ”lyktgubbens” mun. Förklaringen är tydligen den, att ordet lusse kommer det folkliga ”luse” (ljus) rätt nära. Ordet erinrar om ljus, och följaktligen har man ansett lusse-och lyktgubben vara en och samme. Någon gång omnämnes samma väsen med namnet ”Lusse-Per”, d.v.s. Lucifer. Då det en gång blev tal om olika namn och deras innebörd, avbröt sagesmannen allt vidare resonemang med orden:

”Ja, vad var det annat än själve den dålie, som regerade den natten, vare sig man kallar honom så eller så.”


Lucia i Bu skola i Dalarna i början av 1900-talet

Det kunde alltså ha sina risker att vara ute lussenatten, men respekten för lussegubben var dock ej större, än att ungdomen fann ett nöje i att förkläda sig till just densamme, varefter man uppvaktade grannar och bekanta. Det förekom till och med att en och annan överdådig ung man utrustade sig med horn och svans, och då var det inte svårt att se, vem den lussegubben ville föreställa.

Om lusse — ja, det var då de brukade gå ”lussegubba”. Det var ungdomar i 17-18-årsåldern, både pojkar och töser, men mest pojkar, en del äldre, andra yngre. De gick omkring i stugorna på kvällen till Lucia. Alla, som deltog i upptåget, var förklädda; en del bar ”skråpukansikten” (ansiktsmask), andra var sotade eller målade i ansiktet och bar stora lösskägg. ”Dei fanns ingen möjlighet att se, vad det var för ena, för så vitt man inte kunde ta dum på öga”, d.v.s. känna igen dem på ögonens färg och form, men det var inte lätt det heller, ty håret hängde vanligtvis ned över pannan. Ej heller kunde man lista ut vilka de besökande var på rösten, ty den förställde de till oigenkännlighet genom att tala med djup och beslöjad röst eller så som då man är besvärad av svår heshet, de häste fram ola. Och kläderna, ja, det var bara lumpen, gamla avlagda manskläder som man vrängt ut och in. Ett omtyckt plagg var fårskinnspälsen, vilken man också vrängde ut och in. En och annan lussegubbe satte kanske därjämte på sig en hatt med ett par krumma horn i kullen, och var då så lik ”Raggen” (satan, djävulen), som han gärna kunde bli. Även töserna var klädda i manskläder, de föredrog att vara gubbar, de ock, vid detta tillfälle.


Lussegubbar Foto Gustaf Ewald runt 1900

Lussegubbarna låtsade sig vara mycket gamla och hemma långt borta. Ju äventyrligare historier de kunde duka upp, desto bättre, ty syftet var ju att roa folket i stugorna. En självklar sak var att de besökande skulle ha fägnad. Den vanliga fägna den, en sup och något att bita i, passade emellertid dåligt för lussegubbarna. De såg helst att de fick något, som de kunde stoppa i ”lomman” (fickan), tills de kom för sig själva, ty det var inte gott att ta supen, när man bar lusseansikte eller stort lösskägg. Hellre än att röja vem man var, avstod man från brännvinet, ty äventyret betydde nog i de flesta fall mer än fägnaden. Så snart gubbarna fått sin fägnad, gick de till nästa ställe.

”Var är I hemma?” frågade far, när lussegubbarna kom in till vårt.

”Ä, vi är hemma långt härifrån”, blev svaret, ”vi är ända upp ifrån Norrland”.

Ja, det må man säga var långväga folk”, instämde far. Så frågade han, hur de hade det i den landsändan, om där var mycket kallt och mycket snö och om anledningen till att de- givit sig ut på så långväga färder m.m. Den av lussegubbarna, som bäst kunde förställa rösten och som tillika kunde ge svar på tal i skämtsam och roande form, förde sällskapets talan. De övriga instämde då och då genom handrörelser eller genom att nicka på sina stora och tunga huvuden. Lika lätt kunde de ge sitt ogillande tillkänna. Efter en stunds resonemang frågade den ledande i sällskapet, om de kunde få låna hus över natten.

”Ja, det kan I la få”, medgav far, ”men I får hålla till godo med att ligga på golvet. Vi har ingen annan liggplats för så många, som I är”.

”Tack, tack, kära far, vi ligger på golvet, det brukar vi alltid göra, vart vi kommer”, blev svaret. ”Stor sak att få tak över huvudet. I är en hederlig man, kära far.”

”Men I är väl hungriga”, återtog far, ”så långa vägar som I har gått i denna dag”. Han vände sig därpå till mor med orden:

”Har du något gott att bjuda det här folket på? Tag fram och bjud på det bästa, du har.”

Mor tog då fram och bjöd lussegubbarna på var sin kringla eller en vetebulle, som far köpt med sig hem från sin sista resa till Alingsås just med tanke på lusse och de besök man då brukade få.

Lussegubbarna blev emellertid inte så långvariga, trots löfte om nattlogi. De föregav snart någon orsak till att de måste gå vidare, och så skyndade de åstad till nästa gård.

Seden att gå lussegubbar har bibehållit sig förvånansvärt långt fram. Ännu på 1920- och 1930-talen förekom den på Fåglaviks glasbruk liksom flera andra tätbefolkade orter, dock med den skillnaden, att det endast var barn i skolåldern, som ägnade sig åt detta nöje.

Ett gammalt talesätt är att solen vänder sig Luciadagen, m.a.o. då börjar ett nytt solår. Frågar man efter anledningen till festandet i tidig otta, får man som regel till svar, att lussenatten är så lång att det kräves ett extra mål denna morgon. På en del orter var det till och med sed, att man skulle äta tre mål, innan dagen grydde.


Grisslakt vid Lucia

På bondställena brukade man slakta en gris i dagarna före Lucia. Slakten ingick i förberedelserna för julen, som framgår av namnet ”julaslakta”. Den var förenad med långt flera rituella bruk än någon annan slakt. Det var också en gammal sed att man skulle avsmaka grisen redan om Lucia. Då vankades ett mål i tidig otta, som bestod av gott bröd med korv, kokt fläsk eller rullsylta till. Jag minns som barn, säger en berättare, hur gott jag tyckte att det var med den här rullsyltan. Den gjordes av ”dallbaken” (bukfläsket), som rullades samman med peppar och andra kryddor mellan varven. På småställena, där man sällan eller aldrig hade någon gris att slakta, åt man ost till brödet; det dugde, det ock, men nog var det skillnad på ”lussebete” (måltid tidigt på morgonen om Luciadagen). I vilket fall som helst hörde en sup eller två samman med detta ”ottemål” (måltid tidigt på morgonen), ”lussesupen”. Även kvinnor och barn skulle ha en sup om lusse, ty ”lussesupen” troddes skänka hälsa och välbefinnande under året som kom. Vad barnen beträffar brukade man sätta till en sked honung eller sirap i deras brännvin, ty barn likt tyckte de om det söta. Om gubbarna inte köpte hem brännvin oftare, så nog köpte de hem en eller ett par kannor till lusse, lussebrännvin, och till jul, julabrännvin.

Många äldre åt sin ”lussebete” redan vid två- eller tretiden. Efter densamma gick de upp och tröskade ”otte” (tidigt); det var rätt vanligt i dessa bygder (Gäsene). Till frukost på lussedagens morgon brukade mor koka potatis, och även vid detta mål vankades rikligt med ”sovel” (pålägg) liksom brännvin. Lussedagen festade man vanligtvis hela dagen.


Bakning av lussekatter

En annan sagesman beskriver Lucia-firandet så här:

”Lussebeten bestod av gott bröd, som man bakat av siktat rågmjöl med kryddor, ost och sovel samt kaffe, ty i min ungdom var allt kaffet redan i bruk. Mina föräldrar brukade köpa hem lite till lusse och jul liksom andra högtidliga tillfällen. Vi hade en halv mils väg in till Skara, och när det led mot helg, brukade far eller mor göra en torgresa, då köpte de även hem vetebröd, skorpor och kringlor. Särskilda lussebröd, lussegubba eller lussekatter, som vi kallade dem, kom i handeln på 1870-talet; det var bagarna i Skara, som satte igång med bakning och försäljning av sådana.”

En Lucia och en bagare kommer med kaffe och lussekatter Alingsås 1936 Foto Hildur Thorssin Larson Alingsås museum

Fanns det en piga i huset, var det hon som gick upp och lussade på husbondefolket och övriga, som hörde till hushållet, eljest husmodern. Särskild klädsel kom inte ifråga. Sedan man ätit och druckit, brukade gubbarna ta sig en ordentlig ”kaffehalva” (kaffe med brännvin), varefter de lade sig att sova en timme eller så omkring. Senast vid femtiden gick man upp och klädde sig, ty det hörde till seden att man skulle gå upp i tid på lussedagens morgon, varefter man åt frukost i vanlig ordning; såväl då som vid följande måltider denna dag vankades rikligt med sovel och brännvin, alldeles som under helgdagar. Någon trösk kom inte ifråga, man skötte löpande göromål och därmed nog.

I den mån kaffet kom i bruk, undanträngde detta lussebeten. Många äldre bibehöll den äldre seden vid sidan om den nya. De åt först sin lussebete vid två- eller tretiden, varefter man lade sig att ”söva” (sova), tills man vid fyra-femtiden väcktes för andra gången, nu för att festa på kaffe och en enkom för detta tillfälle bakad bulle, som man kallade ”kuse” eller lussekatt. I regel var det mor själv, som svarade för den första fägnaden, lussebeten alltså, ty hon ville göra fargubben till viljes. Den senare fägnaden åter brukade någon av de hemmavarande döttrarna styra och ställa med. Ungdomar likt intresserade de sig först och främst för den nya seden.

Även husdjuren skulle ha ett mål extra denna morgon. Hästarna brukade få ett par ”göpingar” oblandad havre var, d.v.s. så mycket som rymdes mellan givarens händer två gånger om, då dessa hölls kupade mot varandra. Korna fick en ”våndel” (fång) gott hårdvallshö eller klöver, och fåren ett kärv asplöv. Till varje djur, man lade för, sade man:

”Här ska du få din lussebete. Ät och trivs väl.”

Herre- och allmogesed skilde sig länge dt beträffande Luciafirande. På herrgårdarna uppvaktades de ännu liggande av en vitklädd och ljusbärande Lucia. Ej sällan hade denna en eller ett par flickor i sällskap, vilka förklätt sig till herrar, såsom man ser på denna bild från Koberg »Lusedagen 1851».

 

Tuschteckning av Fritz v. Dardel. Foto Nordiska museet.

Hunden skulle ha ett köttben, och katten en skål nymjölk; alla på gården skulle ha ett extra mål på lussedagens morgon. Och höll man gammal sed i helgd, fick ej heller tomten glömmas. Hans lussebete ställdes in under logen. Så berättade Sara i Knutse.

Lussefirandet undergick alltså en del förändringar under 1800-talets senare hälft. Så utbyttes Lussebeten mot kaffe och lussebullar; därmed framflyttades även tiden för lussefirandet till fyra-femtiden, alltså till tiden närmast före uppstigningen. På en del orter blev det även sed, att den, som bjöd omkring fägnaden, skulle vara klädd till Lucia. Härom berättade Otto Wallgren, som var född i Härlunda socken år 1857, följande:

”Sjutton år gammal erhöll jag anställning som skjutsdräng på gästgivargården i Skara. Här hörde jag berättas att pigorna, som tjänade när herrskapen i staden, hade för sed att kläda ut sig till Lucior på lussedagens morgon, då de uppvaktade sina husbonde-folk med kaffe. Dräkten bestod av vit klänning med ett kulört skärp omkring midjan samt en lussekrona (krans av mjölon- eller lingonris) med ljus på huvudet. Trakteringen bestod av kaffe och likör eller kaffe och andra starkvaror, såsom punsch eller konjak. Brännvin ansågs för tarvligt och förekom inte vid dessa tillfällen.

Sedan Lucian uppvaktat sitt herrskap, kunde det hända att hon uppsökte och lussade på någon av sina egna vänner i staden, d.v.s. om hon hade sin matmoders tillåtelse. Då hade Lucian en eller ett par flickor i sällskap, ty hon kunde inte gärna bära både den dukade brickan och kaffekitteln ensam. Hon behövde dessutom någon, som hjälpte sig att tända ljusen i kronan, innan hon steg in till den eller dem, hon ville uppvakta. Rätt vanligt var att en av de åtföljande flickorna var klädd som fin herreman. Det var vid ett sådant tillfälle jag såg den första Lucian”, slutar sagesmannen. (Skara, mitten av 1870-talet.)

(Läs mer om skjutsning och gästgivargårdar här)

En kvinnlig berättare, som under ett par år i början av 1890-talet hade plats som hembiträde hos en familj i Alingsås, berättar, att hon på lusseaftonen år 1891 fick besök av tvenne flickor, som bad att hon skulle hålla ytterdörren öppen nästa dag i ottan, ty de ville bjuda herrskapet på lussekaffe.

Lucia och tärna

Flickorna kom, som bestämt var, men då var de tre. Två av dessa var systrar och tillhörde en familj, vilken nyligen inflyttat från Göteborg. Alla tre var klädda i vita klänningar med kulörta skärp samt hade gröna kransar på huvudena, men det var endast en av flickorna, som bar ljus i kransen.

”Något så vackert har jag aldrig sett förr”, sade berättaren.

”Så firade vi alltid lusse i Göteborg”, sade en av de inflyttade flickorna då. (Hudene.)

En lussemorgon i början av 1890-talet klädde ett par flickor på Fåglaviks glasbruk ut sig till Lucior, varefter de gick omkring bland vänner och bekanta och bjöd på kaffe med dopp. Några år senare fanns knappt en enda flicka i tonåren, som inte var klädd till Lucia på lussedagens morgon. Seden att gå omkring med kaffe upphörde emellertid snart. Lussefirandet blev liksom tidigare en hemmets angelägenhet.

Det kan erinras om att brukets ägare, grosshandlare Andersson, var göteborgare. Vad som var sed och bruk i grosshandlarfamiljen, tog man gärna och villigt efter, och även här var det alltså de unga flickorna som blev bärare av det nya.

Under 1920-talet tog ett stort antal skolor och föreningar hand om lussefirandet, och på så sätt blev den nutida lusseseden mera allmänt känd. Dock kan man än i dag träffa på äldre personer, som visserligen läst om den vitklädda Lucian i någon ortstidning men som ej sett någon sådan i verkligheten.

 

Lucia 1890-1905 Foto Carl Victorin

Betygsätt sidan!

Betyg 4.7 / 5. Omdömen 10

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

MEDLEM

När du blir medlem får du dessa förmåner:

  • 20% RABATT PÅ BOKEN "ORIGINAL PÅ BÖGDA" (för helårsmedlemmar)
  • NEDLADDNINGSBARA HISTORISKA KARTOR
  • TILLGÅNG TILL FOTOARKIVET
  • DELTA GRATIS I TIPSPROMENADER (varje månad från den 1/1 2022)
  • LÄSA SIDOR OM GÅRDAR OCH TORP OCH DE SOM BODDE DÄR
  • HUNDRATALS ADELSTAVLOR
  • VIDEO-BERÄTTELSER
  • LJUD-BERÄTTELSER
  • ...och ännu fler förmåner tillkommer...
MEDLEMSKAP KOSTAR BARA 149 KRONOR PER ÅR  eller 39  KRONOR FÖR 1 MÅNAD

ALLA, både medlemmar och icke-medlemmar får givetvis även i fortsättningen läsa ALLA BERÄTTELSER fritt!

GRATIS-medlemmar får berättelser direkt hem till sig i mailen.

Börja utforska hur livet var förr. 

 

DAGBOK 1889

6 December Fredag
"D. 6 Fr. Mulet. Bakade frun och Hulda."   Julbak i Hudene 1903. Foto Gustaf Ewald Julens största raritet i brödväg var vörtbrödet, som bakades av vört från julbrygden och siktat rågmjöl. Bilden visar hur man i åren omkring sekel­skiftet gräddade jullimpor i gården...

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken ”ORIGINAL PÅ BÖGDA” och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om ”Ljurskamjölnaren”, ”Ledsbackabarnen”, ”Anders Alf”, ”Petter-Smed” och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu

Köp den unika kartan

GÅRDAR, TORP, BACKSTUGOR I LJUR, ÖSTRA NÅRUNGA OCH VÄSTRA ORNUNGA.

Klicka på  kartan för att komma till butiken