I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

LUSSENATTA

Varulv

”Snart har vi Lusse långa natt”, brukade de gamle säga, när det led mot den årstiden.

Lussenatta” (Lucia-natten) firades förr på årets längsta natt. Före kalenderreformen, vilken för Sveriges del genomfördes år 1753, inföll Lucia-dagen vid tiden för vintersolståndet, alltså mellan den 21e och 23e december. men genom övergången till den gregorianska kalender 1753, när de sista 11 dagarna i februari helt enkelt togs bort, kom festen att firas den 13 december.

Att ljusets fest firades just vid årets mörkaste dag berodde på att då vände året och allehanda andeväsen kunde vara lössläppta, varför det var ”nödvändigt” att försöka skrämma bort dessa onda väsen bland annat genom att klä ut sig just när gryningen bröt igenom. Det finns ett domstolsprotokoll från 1600-talet där en man berättat att han blivit förvandlad till en varulv på lussenatten för att nedstiga till helvetet och kämpa mot djävulen i avsikt att återta den säd och boskap som djävulen hade stulit från byborna.

I Västergötland tog man med sig en ko ut i bygden och satte ljus i hornen för att ytterligare skydda sig mot de onda andarna, liksom att banka på hos grannar för att avkräva dem något gott att äta för att de inte skulle drabbas av ondskans makter.

Gemene man höll i det längsta fast vid den gamla tidräkningen, vilken de betraktade som den enda rätta. Ännu i början av 1900-talet fanns många äldre, som gav akt på gamla ”lussenatta”, gamla julanatta, gamla ”vaffenatta” (vårfrunatten) och andra för dem viktiga dagar, ty det var dessa, som var utslagsgivande för den kommande väderleken och därmed skörden.

Lucia-natten var en undrens natt, den natten kunde djuren tala.

”Lussenatt är mäkta lång, klagade oxen i sitt bås.”

”Hon är så god som två”, sade gumsen.

”Ja, skam att hon finns till”, bräkte geten.

Det var en gubbe, som var ute och gick en ”lussedag” i ottan, men han hade gett sig ut väl tidigt. Då kom lussegubben.

”Lusse långa natt i natt, fader Anders”, sa lussegubben, och så slog han till mannen i ansiktet.

Sägnen tillhör de mera allmänt spridda och lokaliseras till skilda bygder. Ett gammalt talesätt, som syftar just på densamma, lyder:

”Lusse långa natt i natt, klabbedask, sa lussegubben och slog till”.

Lyktgubben (Enligt folktron en manlig ande som går runt på nätterna när det är full måne.)

Ibland sägs det att det var ”lyktgubben” som yttrade dessa ord. Förklaringen är antagligen att ordet lusse kommer det folkliga ”luse” (ljus) rätt nära. Ordet erinrar om ljus, och följaktligen har man ansett lusse-och lyktgubben vara en och samme. Någon gång omnämnes samma väsen med namnet ”Lusse-Per”, d.v.s. Lucifer. En äldre man yttrade om detta:

”Ja, vad var det annat än själve den dålie, som regerade den natten, vare sig man kallar honom så eller
så.”

Det kunde alltså ha sina risker att vara ute lussenatten, men respekten för lussegubben var dock ej större, än att ungdomen fann ett nöje i att förkläda sig till just densamme, varefter man uppvaktade grannar och bekanta. Det förekom till och med att en och annan överdådig ung man utrustade sig med horn och svans, och då var det inte svårt att se, vem den lussegubben ville föreställa.

Ungdomar i 17-18-årsåldern, både pojkar och töser, men mest pojkar, brukade gå ”lussegubba”. De gick omkring i stugorna på kvällen till Lucia. Alla, som deltog i upptåget, var förklädda; en del bar ”skråpukansikten” (ansiktsmask), andra var sotade eller målade i ansiktet och bar stora lösskägg. ”Dei fanns ingen möjlighet att se, vad det var för ena, för så vitt man inte kunde ta dum på öga”, det vill säga känna igen dem på ögonens färg och form, men det var inte lätt det heller, ty håret hängde vanligtvis ned över pannan. Ej heller kunde man lista ut vilka de besökande var på rösten, ty den förställde de till oigenkännlighet genom att tala med djup och beslöjad röst eller så som då man är besvärad av svår heshet, de ”häste fram ola”. ”Och kläderna, ja, det var bara lumpen”, gamla avlagda manskläder som man vrängt ut och in. Ett omtyckt plagg var fårskinnspälsen, vilken man också vrängde ut och in. En och annan lussegubbe satte kanske dessutom på sig en hatt med ett par krumma horn i kullen, och var då så lik ”Raggen” (satan, djävulen), som han kunde bli. Även flickorna var klädda i manskläder, de föredrog att vara gubbar, de också, vid detta tillfälle.

Lussegubbar Foto Gustaf Ewald runt 1900

Lussegubbarna låtsade sig vara mycket gamla och hemma långt borta. Ju äventyrligare historier de kunde duka upp, desto bättre, ty syftet var ju att roa folket i stugorna. En självklar sak var att de besökande skulle ha fägnad. Den vanliga fägna den, en sup och något att bita i, passade emellertid dåligt för lussegubbarna. De såg helst att de fick något, som de kunde stoppa i ”lomman” (fickan), tills de kom för sig själva, ty det var inte gott att ta supen, när man bar lusseansikte eller stort lösskägg. Hellre än att röja vem man var, avstod man från brännvinet, ty äventyret betydde nog i de flesta fall mer än fägnaden. Så snart gubbarna fått sin fägnad, gick de till nästa ställe.

”Var är I hemma?” frågade far, när lussegubbarna kom in i stugan.

”Ä, vi är hemma långt härifrån”, blev svaret, ”vi är ända upp ifrån Norrland”.

Ja, det må man säga var långväga folk”, instämde far i husset. Så frågade han, hur de hade det i den landsändan, om där var mycket kallt och mycket snö och om anledningen till att de givit sig ut på så långväga färder. Den av lussegubbarna, som bäst kunde förställa rösten och som tillika kunde ge svar på tal i skämtsam och roande form, förde sällskapets talan. De övriga instämde då och då genom handrörelser eller genom att nicka på sina stora och tunga huvuden. Lika lätt kunde de ge sitt ogillande tillkänna. Efter en stunds resonemang frågade den ledande i sällskapet, om de kunde få låna hus över natten.

”Ja, det kan I la få”, medgav far, ”men I får hålla till godo med att ligga på golvet. Vi har ingen annan liggplats för så många, som I är”.

”Tack, tack, kära far, vi ligger på golvet, det brukar vi alltid göra, vart vi kommer”, blev svaret. ”Stor sak att få tak över huvudet. I är en hederlig man, kära far.”

”Men I är väl hungriga”, återtog far, ”så långa vägar som I har gått i denna dag”. Han vände sig därpå till mor med orden:

”Har du något gott att bjuda det här folket på? Tag fram och bjud på det bästa, du har.”

Mor tog då fram och bjöd lussegubbarna på var sin kringla eller en vetebulle, som far köpt med sig hem från sin sista resa till staden just med tanke på lusse och de besök man då brukade få.

Lussegubbarna blev emellertid inte så långvariga, trots löfte om nattlogi. De föregav snart någon orsak till att de måste gå vidare, och så skyndade de åstad till nästa gård.

Seden att gå lussegubbar har bibehållit sig förvånansvärt långt fram. Ännu på 1920- och 1930-talen förekom den på många ställen i västra Sverige, dock med den skillnaden, att det endast var barn i skolåldern, som ägnade sig åt detta nöje.

Ett gammalt talesätt är att solen vänder sig Luciadagen, det vill säga att då börjar ett nytt solår. Frågade man efter anledningen till festandet i tidig otta, fick man som regel till svar, att lussenatten var så lång att det krävdes ett extra mål denna morgon. På en del orter var det till och med sed, att man skulle äta tre mål, innan dagen grydde och det kunde man säkert behöva om man skulle skydda sig mot att bli förvandlad till en varulv och behöva åka till helvetet…

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: