I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

STORGUBBAR HARRAR OCH GULLFOTEN

Carl Barthold (Bertil) Lilliehöök (Nr 66), (7/11 1809 Sällerhög, Asklanda – 2/3 1890 Gränna)

STORGUBBAR

Med ”storgubba” menas personer i framstående samhällsställning, såsom affärsmän, tjänstemän, rentierer m.fl. Om storbönder står såsom motsats till småbönder, skulle man kunna säga, att storgubbar står såsom motsats till småfolk. I en del fall är storgubbar liktydigt med folk, som tack vare goda inkomster kan leva högt.

”Harra” (herrar) är sådana som tillhör någon adlig eller högtstående tjänstemannasläkt. Förr räknades inga andra som herrar.

Häradshövding Per Ulrik Stenberg i Alingsås hade jaktmarker i norra Kulling. När han en gång befann sig på väg till dessa, fick han höra skott och hundar, som skällde. Han vände sig då till en bonde och frågade, vad det kunde vara för jägare.

”Ja, svarade bonden, dä ä la halljonga-harra sum ä ute å kleckar.”

”Halljongaharra”, upprepade Stenberg och tog sig en funderare, ”det finns väl inga herrar i Herrljunga.”

HERRAR

Med herrar åsyftade bonden affärsmän och tjänstemän från samhället ifråga. Häradshövdingen åter höll på den äldre uppfattningen, enligt vilken herre är liktydigt med man av adlig börd.

Bengt Volter Hessle (1796 Borås – 1881 Stockholm)

”Se harra, di ä utkåmna å adel”. Häradshövding Bengt Volter Hessle på Trollabo till exempel, det var en verklig herre det. Han var enkel och flärdfri, han gjorde inte mycket väsen av sig. Den kunde man tala med precis som en vanlig bonde. En verkligt fin och snäll herre.

Höberg 1860

Liknande berättas om major Gyllenhaal på Höberg. Han var som en far för hela den bygden. Vem som än råkade i trångmål, gick han fram till majoren och talade med honom. Han gav goda råd och hjälpte, så långt i hans förmåga stod. Ingen var för fattig och ingen för ringa, han räckte till för alla, fast han var en så hög herre.

UPPKOMLINGAR

Om en bonde eller vem det vara månde arbetade sig fram till en bättre ställning, omnämndes detta med aktning. Men om den, som kommit sig upp, höll sig till folk i högre samhällsställning, än han tidigare umgåtts med, och i all synnerhet om han började kalasa å slå på stort, väckte detta ogillande. Då hette det till exempel:

”Nu räknar han säk te storgubba, nu vell han inte se uss bönner. Nu ä vi för små för’n, kantro.” Och vidare: ”Ah, en vanli’ bonne, fast han töcker säk vara nå.” Eller: ”En sum tror säk vara nå. En sum kåmmet säk upp lite. En sum kåmmet säk upp på en pinne. Ah, en rekti’ skit. En skitvektir en.”

Var en dylik uppkomling svår mot sitt arbetsfolk, skrädde man inte orden. ”En rekti flåbuse te kar!” hette det då.

Uppkomlingen stramade gärna upp sig för att imponera på bönder och gemene man. Kom en fattig bonde, räckte han honom ett finger eller två. Det var i stället för handslag. Han gjorde anspråk på att få heta herre eller patron och fick det också. Särskilt fattiga gäldenärer och hjälpsökare var angelägna om att stämma honom välvillig och slösade med beröm och hedrande tilltal.

Den oberoende och självständige bonden erkände aldrig en dylik uppkomling som verklig herre. Det berättas, att bönderna var försmädliga och gycklade med herretiteln. Gjorde de någon gång bruk av den, var det med en underton av ironi. I deras ögon var uppkomlingen bara en ”harre te knäna”, en ”halvharre”, en ”sket-harre”.

”Halvharra”, det var folk, som kommit sig upp tack vare lyckade spekulationer och affärer, det var folk, som hade pretentioner och levde högt. Under 1860-talet konkurrerade tvenne handlare om spannmålen på Fåglavik, nämligen Larsson och Wikström. Den senare vann och blev snart en mäkta rik man. Han gav lån till dem, som behövde låna, och fick heta patron. Larsson däremot tilltalade man med namnet, rätt och slätt, eller herr Larsson, om det skulle vara särskilt bra.

PROCENTARE

Patron P. D. Wikström, spannmåls- och diversehandlare. Foto frän 1890-talet.

Det var en bonde i Kulling, som var vida känd under namnet ”Rike-Bengt”. Han gav lån mot inteckningar, och så passade han på att kräva igen pengarna, då det blev dåliga tider för bönderna. När dessa inte kunde betala, tog han deras gårdar för litet och inget. På så sätt slog han under sig gård efter gård.

”Se, gåln är ju min”, brukade han säga”, när han gett lån till någon bonde, ”män han får la seta dar så länge!”

Innan bankerna blev allmänna, fanns det gott om procentare av detta slag, gamle ”Holmarn” till exempel. Han gav lån till fattiga bönder mot inteckning i deras gårdar och återfordrade pengarna under en eller annan förevändning i dåliga tider. Kunde låntagaren inte anskaffa pengar inom föreskriven tid, tog han gården för litet nog många gånger. Vidare var de räntesatser, han betingade sig, oerhört höga. Kunde låntagaren inte betala räntan på dagen, var det snart ute med honom. Då höjdes räntan med en procent för varje dag, som gick över förfallodagen. På så sätt blev ”Holmarn” genom sin låne- och räntepolitik ägare till ett stort antal gårdar och inte mindre än fyra av ortens bästa vattenkvarnar.

Vilken hög procent dylika långivare understundom beräknade, framgår av följande:

”Wikström var en hund att hugga för sig. Lånte man 100 kronor, fick man bara 90, men likafullt tog han ränta för jämnt 100. I de värsta åren lånte han aldrig ut för mindre än 5 procent i månaden. Det blev ju hela 60 kronor om året i räntor på de nittio. Med tiden slog han av till 4, sedan 3, så 2 och slutligen 1 procent. Men vilken procent det än var fråga om, så gällde den för månaden, aldrig längre. Även med 1 procent fick låntagaren betala inte mindre än 12 procent eller, om man beräknar procenten på de nittio, 13 och däröver. Jo, som sagt, den gubben visste att ta för sig, så det förslog. Han knöt upp rumpan på många, både bönder och andra. Med andra ord, gubben bringade sina gäldenärer i konkurs, och därmed förtog han dem också humöret.”

Kyrkan i Hov Foto Runo Grolander

Den rike bonden i Lystorp i Hov kallade de för ”Gullfoten”, emedan han var så rik. Procentare var han också.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: