I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

STIJA OCH STRUK

OM KYRKSTIGARNA OCH ANDRA STIGAR.

“Fållse-Maria” kommer gående på en stenig skogsstig. Foto Erik Andersson

Innan cykeln blev var mans egendom, hade de flesta människor ingen annan möjlighet att komma ett stycke väg än att gå. Även bönderna, som hade tillgång till hästar och fordon, föredrog i de flesta fall att gå, om det ej var fråga om transporter eller särskilt långa vägar. På de små byvägarna kom man inte stort fortare med fordon än i gående. Vintern med slädföre utgjorde dock ett angenämt undantag. Men, som sagt, på sommaren gick man helst, och i den gamla tiden kunde folk gå långa vägar utan att förtröttas. Man tränade sig redan från tidig barndom.

Kunde man förkorta vägen en bit här och en där, försummade man ingalunda tillfället, ty vägen blev vanligtvis lång nog ändå. Man ”jena” (genade) vägen hette det. Motsatsen var att ”gå aller vägen”. Stigen, medelst vilken man genade, hade sitt givna namn: en jenstij.

SPECIELLA STIGAR

Byarna och bondgårdarna hade sina speciella stigar, såsom ängastijen, hagastijen, markastijen, maastijen, vilka ledde till ängen, hagen, marken och maden. På småställena, där man sällan hade någon brunn, förde en liten stig till källan i backsluttningen, källestijen, eller bäcken, bäckastijen.

Skogsstig Foto Hilding Mickelsson

Till de många små stugorna på heden eller i skogen fanns sällan någon körväg men väl en flitigt brukad stig. Den omnämndes för det mesta efter ställets namn, såsom Hultastijen, Malmastijen, Sjötorpastijen etc. Stigen kunde också omnämnas efter den skog, ås eller mark m.m., man passerade, såsom Granåsastijen, Äspeslättastijen etc.

Den stig, som torparen dag efter dag nötte på sin vandring till och från herrgården, var förstås harrgårdsstijen, och stigen, som han gick, när han bar sin skäppa till kvarnen, nämndes kvarnastjlen. Stundom ledde stigen över en ås eller backe, innan man nådde fram till kvarnen, varom namn som Kvarndsastijen och Kvarnebackastijen erinrar.

Detta var några stigar, som hörde samman med vardagens id och mångahanda. När söndagen kom, slog man in på en annan stig, nämligen den, som förde fram mot församlingens kyrka, körkestijen. I skogsbygden tog man sig stig genom hagar och skogsmark, var man helst behagade. Det var ingen, som nekade folk att gå gent över, inte ens i inägorna, blott man fick ha sina små åkerlappar i fred. Hägnaderna var man också rädd om. Där stigen ledde över ett hag eller en skijarsgål (-gärdesgård), satte man vanligtvis upp en stätta av runda slanor och en trampbräda. Sedan kunde vem som helst ta sig över, även kvinnor i sina helgdagskjolar. Och jordägaren visste, att han hade sina hägnader i oskadat skick.

KYRKSTIGEN

Kyrkstigen Västra Tunhem. Foto Wille Ängermark

Kyrkstigen var alltså en genstig, ty det gällde att komma närmaste vägen till kyrkan, men även om det fanns väg i samma riktning, föredrog äldre personer stigen under sommaren och så länge det var barmark, ty den var så mjuk och lätt att gå, och det var så vackert i ängar och hagar, särskilt under försommaren. Vilken vikt man lade vid kyrkstigen framgår därav, att om någon företog nyodling, rörde han dock aldrig kyrkstigen. Det skulle ansetts rent av som ett helgerån. På så sätt kom kyrkstigen med tiden att här och där gå fram genom odlad mark. Den var förmer än någon annan stig.

I skogsbygden kan man ännu spåra upp en och annan gammal kyrkstig, ehuru för längesedan ur bruk och känd endast av några få. På slättbygden åter torde kyrkstigarna vid det här laget vara helt utplånade, men de har funnits även här.

Om de gamla kyrkstigarna berättas vidare, att på dem gick man alltid fram i rad. Under högsommaren, då säden stod hög på ömse sidor om stigen, såg det på avstånd ut som om den långa raden av kyrkobesökare gått fram rätt igenom sädesfälten. Det var så högtidligt att se, ty det var liksom en levande bild av bibelns berättelse om Jesus och hans lärjungar, vilka på sabbaten gick fram genom ett sädesfält.

På ljungbackar och ”sveer” (svedjor) kunde man förr i tiden se små smala stigar, som låg djupt i ljungen. De kallades ”jetastija” (getstigar), ty det var får och getter, som trampat upp dem från första början. Det fanns även gott om stigar i markerna, som nötkreaturen trampat upp under betesgången och som benämndes ”fästija” (fästigar). De var större och bredare. Om vandraren inte såg sig för, kunde han komma vilse genom att följa en sådan stig i stället för den rätta.

”Se ja kåm veller, hette det, för ja råka följa en fästij.”

För att vandraren inte skulle villa bort sig, brukade man bleka träden utmed stigens ena sida, där den gick fram genom skogsmark. Det tillgick så, att man högg bort en flisa, så att en vit fläck uppstod, ett blek. En sådan stig kallades ”blekestij” eller ”blekeväj”.

STRUK

Att gå i viss riktning utan hänsyn till stig eller väg kallades att gå ett ”struk” (stråk).

”Vi sa gå ett struk här bort över åsen, får vi se”, kunde det heta, när man var ute och sökte efter boskapen på betesmarkerna.

Och de vilda djuren har sina struk. De gå så och så av instinkt eller vana. Älgarna t.ex. har sina struk, ett ”äljastruk”.

Ett struk kan även syfta på stig eller väg. En gång råkade en man gå vilse och kom mitt upp i ett ”varjastruk”. I detta fall syftas på den av vargarna upptrampade stigen i snön.

Om knallarna berättas, att de hade sina struk. De hade med andra ord bestämda vägar, som de gick tid efter annan.

Ett flitigt använt struk i skog och mark blev snart till en stig. Det är därför äldre personer brukar säga, att stigen struker så och så. Ex.: Den struker rätt genom skogen öster ut till Tomten i Ryd.

Ordet struk kan även betyda livlig trafik. Så talade man t.ex. om vinterstruket, när trafiken på vintervägarna väl kommit i gång.

Gammalt folk använde även ordet ”löt”, då det var fråga om stig eller väg i viss riktning. Ex.: ”Va löt sa vi gå?” Eller: ”Såg du va löt fargubben tog?”  ”Nä, män ja tror vi går dän här löta”.

KYRKEVÄGEN I LJUR

”Hanna på Kyrkebacken” Hanna Maria Benjaminsdotter död 1962 Ljur foto från Ulf Petersson

Skillnaden mellan en stig och en väg var att på vägen kunde man köra med fordon och på stigen kunde man bara gå till fots. Jag skall ändå berätta om en vacker kyrkväg som finns i Ljur och som leder från Gundlered till Ljurs gamla by via Iglabo.

På vägen passerar man även några platser där det legat små torp. I Gundlered låg Ledsbacken, där “Ledsbackabarnen” bodde. Det var Kristina och Kalle, som kallades så även när de blivit vuxna eftersom de var mycket småväxta, på den tidens språk “dvärgar”. Deras liv slitade i en fruktansvärd tragedi som man kan läsa om här.

Kyrkevägen från Gundlered till Ljurs by 1873. Klicka på kartan för förstoring.

Efter Gundlered kommer man fram till Iglabo, där det finns tre gårdar. Säteriet som ligger väldigt vacker nere vid Iglabosjöns kant byggdes runt 1650. Nere vid sjökanten låg även garveriet på Iglabo, som berättas om här. Söder om Iglabosjön blommar miljontals vitsippor på våren och det är ett naturens spektakel. Utsikten härifrån mot den gamla säteribyggnaden är hänförande och här förstår man vilken underbar plats man valde att lägga gården på i början på 1600-talet. Därefter passerar man ställena där torpen Ledet och Lyckorna låg. På Ledet utspelade sig fruktansvärda scener i september 1857. Läs om detta här.

Sedan fortsätter man förbi Frälsgården ner till platsen där Ljurs kyrka låg, Den revs emellertud 1851. Grunden, några gravstenar och en klockstapel markerar denna vackra plats. Läs dock om kyrkan här.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: