I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

KUL OCH OKUL I HÖET

Fru Sofia Karlsson född. 1885 vänder hö. Foto K. G. Pettersson

Det är något alldeles speciellt med hö. Det är ingen behaglig lukt och framför allt kliar det överallt, men det ger ett välbehag av sommar, sol, öppna fält och surrande flugor. Den som har haft förmånen att få åka med på ett hölass förstår vad jag menar.

Tom hässja

Det var förstås inte alltid lika roligt att som liten grabb tvingas ut av far och räfsa ihop hö och bära fram pinnarna till hässjorna. Far själv skötte spettet så att hässjans stolpar kom ner ordentligt i marken. Visst såg den namna hässjan lite ynklig ut men det skulle snart ändra sig.

Bärgning av hö Foto Sverker Stubelius

Höet skulle upp på hässjan och helst spetsas ordentligt fast i stolparna eller hängas fast förankrade i de rostiga järntrådarna. Hässjan blev snart kompakt och näsan full av små irriterande frön från höet. Det var jobbigt och oftast varmt för höet kunde bara hässjas när det var riktigt torrt och det varit varmt och soligt väder, för annars surnade det och blev fullt av råttor.

Höslotter Foto STS

Trots jobbet och slitet och värmen och kliandet var det ändå en av sommarens höjdpunkter.

När hässjningen var klar fick höet står på ängen i några veckor. Förhoppningsvis blev det soligt väder och det kunde snart bärgas. Regnade det under den här tiden kunde höet förstöras eller inte bärgas på lång tid.

Höet körs in på gården Plogskog i Eriksbergs socken. På hölasset står Gustaf Andersson till vänster och hans farbror Levin Andersson till höger. Foto Gustaf Ewald 1905

Det allra bästa var när lasset skulle köras hem till logen. Då fick man åka uppe på toppen av höberget. Det var spännande och lite ”farligt” för det hände faktiskt att lasset välte och då hamnade man under en massa hö.

Höslipa och Anton Leander Gustafsson i Spakarp född 1884 Foto August Christian Hultgren

Vid höbärgning på sanka marker var “slipan” ett viktigt redskap. Den tillverkades av två störar som bands samman med några tvärslåar som bildade golv. I längsled hölls höet på plats med ett par bågar. Här dras “slipan” enligt uppgift av Anton Leander Gustavsson. Några skördar före denna hade han tagit över föräldragården i Spakarp och drev den nu tillsammans med makan Anna Hildur, född Klasson.

Höloge

Höet lastades av på logen och när det började bli fullt därinne var det jobbigt att få upp allt längst inne. Konstigt nog slutade höet att klia och kittla när det väl var omhändertaget och inomhus.

Där inne på logen kunde man leka kurragömma om man hade någon bondpojke eller rentav bondflicka i närheten. Och några år senare när man blev äldre kunde man jaga flickorna och om man var duktig få om kull dem i höet… men det är en annan historia.

Jag kan inte låta bli att känna man lite nostalgisk och önska att dagens barn fick uppleva något så enkelt, naturligt och ursprungligt. Det är minnen, lukter, ljud, känslor som aldrig går ur kroppen.

Stig Svensson i Ornunga berättar i sina memoarer:

I min barndom var slåttermaskiner tämligen vanliga men man gick och vände allt hö för hand. Det hände ofta att far, mor, drängen och pigan gick och vände hö. År 1924 köpte far en begagnad hövändare. Det minskade arbetet rätt bra. Allt hö hade förut gafflats upp på rännet för hand men 1924 köpte far också en höhiss, en släphiss som drevs av en häst med liggande hästvandring. Genom köpet av höhiss kunde den gamla typen av höhäck inte användas längre. Det var min första kontakt med rationaliseringen.

Tre år tidigare hade en dräng kört omkull med ett lass hö. Han fick då en spira till en högaffel rakt genom knäleden. Mor sade då att du får köra honom till lasarettet för annars blir det varbildning i såret. Karl på stommen, en svåger, kom och körde Birger till lasarettet, en färd på drygt två och en halv timme efter häst.

Vården där räddade inte knäet för inflammation, efter ett par månader kom han tillbaka men var strakbent, leden hade växt ihop med brosk. Far hade som tur var en olycksfallsförsäkring för anställda. Det räddade delvis situationen. På vårkanten 1922 ville han följa med till skogen. Far sade att det klarar du aldrig, men han följde med ändå. Under det att han gick i skogen råkade han trampa ner i ett gammalt stenhål och det blev en våldsam påfrestning på knäet så leden gick upp och han kunde gå riktigt, men det gjorde ont. Han blev kvar över sommaren och flyttade på hösten. Han gick då bra och man såg knappast att han haltade.

Under kriget blev det besvärligt att köpa konstgödsel, och därtill några torkår, så skörden blev dålig. År 1941 fick vi hugga löv för att ha till mat åt korna. Det var för mig något helt nytt.

År 1958 rev jag av taket på ladugården och höjde upp det ett par meter det blev bättre plats på hörännet och det behövdes.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: