I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

MÖDANS MÄNNISKOR

Torparen Carl Olson, hans hustru och barnen Hilding och Ester. Foto Gustav Hörlin runt 1903

450 ÅRS HISTORIA

Under de 450 år som gått sedan Pedy på 1540-talet bodde här på Iglabo, har över 100 personer på ett eller annat sätt haft anknytning till gården och blivit namngivna. Till denna siffra skall läggas alla de pigor och drängar, torpare, daglönare och andra tjänare, som haft sin utkomst härifrån. Denna skara av människor, vilkas namn vi inte känner, är minst lika stor som de namngivnas. De har gjort sina dagsverken från tidig morgon till “senan kväll”. Vi har mycket knapphändiga uppgifter om dessa namnlösa människor på Iglabo.

BRÖLLOP PÅ IGLABO

Natanael Andersson (3/2 1893 Kulle – 31/3 1928 Gräfsnäs)

Anna Emilia Johansdotter (25/9 1894 Lilla Långared – 20/12 1929 Iglabo)

Bröllopsfoto 31/12 1919.

Dessa båda var Britt-Marie Lidestens, nuvarande ägare till stamfastigheten på Iglabos farföräldrar

J.V.A. Yllander skriveri sin berättelse om “Bröllop på Iglabo” den 14 september 1888, hur även torpare och de fattiga inbjöds till festen. Dessa trakteringar var säkerligen höjdpunkter i deras liv. Yllander berömmer sitt värdfolk för “omtanke och redbarhet”.

MÖDANS MÄNNISKOR

I en husförhörslängd från 1830-talet talas det om, att Agneta Sylvan (Iglabo ägare nr 13) i sin tjänst bl a hade pigorna Annika från Ornunga och Catharina från Spångakil. Det är det enda som sägs om dessa kvinnor i detta sammanhang.

Vilhelm Moberg talar om “mödans människor” i sin bok “Min svenska historia”. Med rätta är det säkert dessa mödans människor, som gjort de tyngsta dagsverkena också här på Iglabo i gångna tider. När deras herrar och befallningsmän befann sig i tjänst på regementet eller på krigsskådeplatser ute i Europa och tjänade konung och fosterland, var det dessa mödans människor på hemmaplan, som många gånger bar den tyngsta bördan. De fick inga utmärkelser, ingen befordran till högre ställning i samhället och inga medaljer. Den ena dagen var den andra lik. Värkande leder och böjda ryggar var deras kännetecken.

Kanhända är de otaliga stenmurarna runt Iglabos marker de bästa och bestående minnesmärkena efter dessa idoga tjänare, vars namn vi inte känner.

Carl Gustaf Ottosson von Schwartzenhoff  (12/5 1727 Grytås Älvsered – 23/11 1806 Hof Hällstad)

Ägare nr 11 till Iglabo 18/4 1799 – 23/11 1806.

Med vapen i hand skrev deras herrar in sig i den svenska historien, medan tjänstehjonen här hemma på Iglabo, med hacka och spade och andra fredliga verktyg i sina valkiga nävar, bröt mark och odlade den jord som herrarna ägde.

Det enda avbrottet i sitt slit för den dagliga födan som dessa mödans människor fick uppleva var, när det någon gång blev bröllop eller kalas av något slag. Då hände det, att även de fattiga blev ihågkomna och inbjöds till festligheten.

Då kom de från torpen och backstugorna i Lyckorna, Ledet, Enekullen, Kyrkbacken, Ryorna och Hästhagen. De kom i sina bästa kläder och hälsade ödmjukt, som det anstod dem på den tiden. Gummorna neg det vackraste de kunde och gubbarna bugade hövligt med mössan i hand.

Pälle Näver

“Väl kämpas det om ära, om frihet, guld och makt, och dagens hjältar hyllas med hejarop och prakt; De mäktige och store föröda och slå ner blott enkla män och kvinnor till sist oss segern ger.”

(Ur Visor av Pälle Näver)

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: