I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

VALLINGARNA PÅ HARABERGET

Herrljunga gamla kyrka anses vara från tidig medeltid och revs år 1865 för bygget av en ny kyrka Bilden är en reproduktion efter utsago om kyrkans utseende av G Ekström

Vid ån Nossans strand strax norr om Haraberget i Herrljunga låg en gång i tiden byns gamla kyrka byggd på tidig medeltid. Namnet Herrljunga skrevs 1293 som ”Herialungum” där det första ledet sannolikt kommer från fornsvenskans ”har” som betyder stengrund. Det senare ledet är gammalpluralform av ordet ljung med betydelsen ljunghed. Herrljunga skrevs långt in på 1800-talet som Harrljunga.

Herrljunga by låg vid platsen för den medeltida kyrkan och området där omkring, vid Harabergets norra sluttning öster om det nuvarande samhället. Den medeltida kyrkan låg intill Nossan där den före detta prästgården numera är belägen. När Västra stambanan drogs fram vid mitten av 1850-talet (invigdes 1862) och en ny stationsbyggnad stod klar 1863 flyttades bebyggelsen till platsen runt stationen och den gamla kyrkan revs.

Vall-Katrina och Vall-Andreas 1906

På Haraberget stod det på 1800-talet en ryggåsstuga. I denna bodde ”Vallinga-Lena” och sedermera syskonen ”Vall-Katrina” och ”Vall-Andreas”. ”Vallinga-Lena” hette egentligen Inga Lena Andersdotter och föddes 1814 i Östergården i Herrljunga medan syskonen Katrina och Andreas kom från grannsocknen Tarsled. Gården de kom från låg i byn Berga och hette Nolgården.

Vallinga-Lena” satte en gång en apel, som sedan växte upp och “blev ena bork” (björk), påstod hon. Hon var en klurig gumma, men betraktades som sinnessvag av prästen i byn, precis som hennes fyra år äldre syster Maria.

Lena hette egentligen Inga Lena Andersdotter, född i slutet av september 1814 på Östergården i Herrljunga där hennes far, Anders Bryngelsson, var bonde. Gården hade tillfallit fadern när han gifte sig med Ingrid Månsdotter, som var född på just den gården.

Anders och Ingrid fick fyra döttrar, Greta, Maria, Inga Lena och Johanna. Greta gifte sig i Bäcka, som ligger i Herrljunga. Maria föddes i motsats till sina tre systrar i Hudene när deras fader tjänade som soldat på soldattorpet i Lättorp. Det var där han fick sig tilldelat soldatnamn Wall och det var av detta som Lena fick sitt smeknamn.

Den fjärde och yngsta dottern fick namnet Johanna, men hon levde bara i knappt två månader.

Fadern dog av ”trånsjuka” 1830, en sjukdom som i dag heter tuberkulos. I kyrkböckernas dödsorsaker har tuberkulos många namn som; lungsot, bröstsjukdom, tvinsot, trånsjuka, håll och styng. Benämningen trånsjuka användes även för utmärgling, så att om någon svalt ihjäl kallades det ibland för trånsjuka.

Maria och Inga Lena stanna kvar som inhyses på gården efter faderns död, men flyttade senare till ett undantag under samma gård. De betraktades då som fattighjon av socknen. Tidig våren 1877 dog Maria och inte så långt efteråt flyttade Vallinga-Lena till Haraberget.

Baksidan på ”Vallingaras” stuga på Haraberget i Herrljunga. Foto Gustaf Ewald 1906

Ryggåsstugan vid Haraberget i Herrljunga var säkerligen den skröpligaste av bostäder som tänkas kan. Den låg djupt nedgrävd i marken och hade på framsidan en mot väggen uppkastad jordvall, en så kallad mullbänk, som nådde nästan upp till “taket”. Själva stugan var endast 3,5 meter lång vartill kom ett i ena ändan beläget 3 meter långt skjul av kullersten. Bredden på stugan var 3,5 meter, det vill säga att den var lika bred som lång. Höjden på knuten framtill var endast 68 cm och höjden på gaveln upp till ryggåsen 180 cm.

1897 dog ”Vallinga-Lena” som ensamt och ogift fattighjon.

Ett halvår efter att ”Vallinga-Lenas” syster Maria dött, flyttade den då 42-åriga Andreas Andersson och hans 12 år yngre syster Anna Katrina Andersdotter in hos henne.

Syskonens fader, Anders Bengtsson, dog 1864 som undantagsman. Tillsammans med hustrun Johanna Isaksdotter, hade han fått fyra barn. Den äldsta var Andreas och han var 29 år vid faderns död. Johannes var fyra år yngre och Isak 22 år. Den enda dottern Anna Katrina var 17 år gammal.

Alla barnen förutom Johannes bodde kvar på gården som inhyses tillsammans med modern. När hon dog 1871 stannade barnen kvar. Först nästan fyra år efter hennes död flyttade Andreas och Katrina från sitt hem. De kom då till Orreholmen i Hudene där de tjänade som dräng och piga.

1877 kom de till Östergården i Herrljunga och där bodde ”Vallinga-Lena”. Eftersom de tre bodde som inhyses tillsammans kom Andreas och Katrina att få ärva hennes smeknamn. De började kallas ”Vall-Andreas” och ”Vall-Katrin”, trots att de inte alls hade något släktskap med Vallinga-Lena. Kanske förvillades man att tro att de var Lenas barn eftersom de hade samma efternamn.

 

”Vall-Andreas” 1906

Andreas var mycket förnöjsam och oförarglig. Han arbetade bland annat som dagkarl på prästgården. Han sysslade även med ved­huggning samt vallade kreatur i trakten. När det behövdes hjälpte han folk i bygden med olika arbeten och var sällan hemma i den usla stugan.

När han var ute och vallade djuren drev han ofta inte hem dem i tid, eftersom han var så angelägen om att de skulle få i sig så mycket mat som möjligt. Kanske kompenserade han kreaturen för sina egna magra förhållanden. Följden blev, att hemsysslorna försenades och att folket på gården inte fick lägga sig i tid, vilket givetvis förtretade dem.

En dag bad man dock ”Vall-Anders”, att han skulle driva hem djuren lite tidigare.

”Ja”, sade han då och tittade sig omkring, ”men dan ä ju rakt ingenting!”

Detta tyckte bönderna var ett roligt uttrycksätt och så blev det till ett allmänt talesätt:

”Dan ä ju rakt ingenting, sa Vall-Anders um messum-merstia”.

För många kan herdelivet tyckas vara en idyll och kanske de många vallvisor som finns har bidragit till detta. Förr i tiden sjöng mödrarna små visor för sina barn när de vaggade dem till sömn i lyktans bleka sken i de små stugorna. Ofta var detta visor som fåraherdar och andra diktat när de var ute på ängarna med sina djur.

Verkligheten var dock oftast annorlunda och betydligt bistrare. Var olyckan framme och vargen rev ett ungdjur, var det inte roligt för vallherden att komma åter till byn, likaså om en ko gick ned sig i en torvhåla. Tyvärr hände sådana olyckor titt som tätt.

Så hände det en gång i Larv, att en ko gick ner sig i en försåtlig torvhåla. Vallpojken fick syn på henne precis när hon trillade ner i hålet. Han skyndade fram och lyckades få tag i hornen, och med yttersta ansträngning lyckades han hålla henne uppe, till dess hjälp anlände. Om ingen hört hans rop, hade han förr eller senare måst släppa taget.

Sommarfähus från Dalsland. Foto R Blid

Under 1880-talet upphörde de flesta bönder med vallgången och man hägnade i stället in sina betesmarker. På de så kallade utmarkerna, som nästan alltid låg långt från gården, uppförde man sommarfähus och vidtalade någon närboende att släppa ut och ställa in djuren under den första tiden eller så länge de kalla nätterna varade. Fram på sommaren, när nätterna blev varmare, fick boskapen ligga ute om natten. Endast om det blev regn och kallt, fick man se till, att djuren kom in under tak. Vanligtvis var det någon backstugusittare, som mot en liten ersättning höll uppsikt över djuren för bondens räkning.

“Vall-Katrina” utanför sin stuga på Haraberget 1906.

Vall-Andreas syster, Katrina, lär i motsats till Andreas, ha haft “skinn på näsan“. 1906 när Gustaf Ewald fotograferade henne vid den fallfärdiga stugan var hon emellertid välvillig och hade ingenting emot att få vara med på bilden ovan.

Vid fråga hur de kunde bo i den mörka stugan svarade hon: “Nör en söver ser en inte huddent dä ä.

“Vall-Andreas” och hans syster “Vall-Katrina” bodde kvar i stugan ända fram emot 1920-talet.

Gamla ålderdomshemmet i Herrljunga

På sin ålders höst fick de båda emellertid lämna den usla bostaden och flytta till ålderdomshemmet i Herrljunga där Andreas dog 1921 och Katrina fem år senare.

Då var det färdigvallat för evigt för de båda syskonen.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: