I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

ASKLANDA FATTIGSTUGA

Asklanda Fattigstuga. Utanför stugan står ”Ferma-Petter” Foto ur David Anderssons album

Den 23/8 1848 beslutade sockenstämman i Asklanda socken att man ej ville bygga fattigstugor utan ville i stället skaffa rum åt de fattiga på socknen vid behov. Samtidigt beslutades att fattiga barn skulle bortauktioneras till den minst bjudande med tillägget att sockennämnden skulle pröva den bjudandes lämplighet att fostra barnet i fråga. Dessutom beslutades att kringgången för ålderstigna fattiga icke kunde tidsbestämmas för vistelsens längd på varje ställe, men om kringgång ansågs ändamålsenligt och lämpligt skulle så ske. Kringgång kallades der när en fattig fick gå från gård till gård och stanna endast en eller någon dag på varje ställe för att få nödtorftig mat och tak över huvudet.

Om den fattige åldringen var sjuklig eller ålderdomssvag skulle nämnden ta upp frågan till särskilt beslut. Sockenstämman klarade inte av att besluta om hur stor ersättningen till arbetande fattiga skulle vara utan hänsköt frågan till ett senare tillfälle.

Trots ovan sagda nämndes fattigstugan och fattigplan i ett sockenstämmoprotokoll från 1853. Dessa låg längst ut i öster på utmarken mot Grude socken, vilket framgick av sockenstämmans protokoll:

Som Backstughjonet Anders Larsson vid Romnefall, genom laga skifte å nämnda hemmans inägor, mistat den jord han där innehaft och hans boningshus således är beläget på enskild markjord, hemställes till sockenmännen om och på vad sätt de vilja bidraga till stugans flyttning och frågas var den får uppställas? Med anledning därav beslöts:

Att stugan får uppställas å den för Asklanda socken avtagna jord till fattigplan å utmarken vid gränsen mot Grude; att sockenmännen är behjälpliga vid flyttningen, som sker nästa sommar; att nuvarande fattigstugan som av Maja Larsdotter vid Galstad blivit begagnad även flyttas och tages till hjälp vi den förras uppställande; att de brädor 6 alnar långa 8 tum i topp på varje helt hemman tillsläppa och avlämnas på fattigplan, då uppställningen av stugan företagas, samt att till hjälp vid inhägnandet av plan, som av Anders Larsson besörjs, kunna 1 Rdr Bco på varje helt förmedlat hemman beräknat, vilket bidrag lämnas av fattigkassans medel om tillgångarna sådant medgiver, i annat fall sammanskjutes beloppet, men lämnas ej fortare än i den mån arbete med inhägnaden fortgår.”

Tolv år senare, den 18/9 1860, togs frågan om en fattigstuga upp igen i sockenstämman och nu beslutades att ”en stugubyggnad skall på fattigkassans bekostnad uppföras åt änkan Cathrina Jonsdotter i Kjellebacken (Källebacken) med tillhjälp av den gamla stugan därstädes, och skall stugan sedan tillhöra fattigkassan.” Anders Johansson i Grutlanda och hans namne Anders Johansson i Ramnaklef fick i uppdrag att informera sig om kostnader och förhållanden för att bygga om och rusta upp änkans stuga.

Även om det inte fanns någon egentlig fattigstuga fanns det fattiga som var i skriande behov av hjälp. Det var de mest elementära saker som behövdes för att överleva, som till exempel väv till en madrass, vilket beviljades Cherstin Johansdotter på Trillebacken 1861.

Synnerby sockenmagasin Foto Sanfrid Welin 1930

Socknen hade ett sädesmagasin ur vilket de svältande kunde få hjälp. Före detta soldaten Sven Ferm fick ofta hjälp med säd till bröd ur magasinet.

Det hände även att bidrag icke beviljades som till exempel när lägenhetsinnehavaren Nils Andreasson i Smedstorp bad socknen ta hand om och försörja hans åldriga och sjukliga moder, änkan Annicka Larsdotter i Trillebacken. Eftersom änkan ägde ett undantag avslog sockenstämman ansökan med motivering att änkan skulle försörjas genom undantaget.

Man skulle kunna tycka att så enkla saker som ved var bara att hämta i skogen, men så var inte fallet på de mestadels skoglösa Svältorna. 1865 beviljades Johanna Petersdotter i Sörtorpet Asklanda 3 Riksdaler för inköp av ved.

1865 fanns det i Asklanda socken 10 personer, som fick understöd ur socknens sädesmagasin. De fick korn, havre och potatis. Tilldelningen var mestadels åtta kappor av varje, det vill säga ungefär 35 liter av respektive råvara. Det kan låta mycket men om man betänker att det skulle räcka ett helt år, var det inte mer än en kvarts liter per dag.

Samma år anmäldes till sockenstämman att Sven Ferm inte fick tillräcklig föda och vård varför det bestämdes att han skulle bortackorderas på socknens bekostnad. Socknen la därmed vantarna på den utfattige före detta soldatens surt intjänade pensionspengar. Den som vann auktionen var ingen mindre än Svens egen son, Carl Lindqvist. Så blev det sonen som inkasserade faderns pensionspengar mot att han gav honom mat och vård.

Rallare vid Kinnekullebanan som byggdes 1877

Svens yngre son, Anders Peter Ferm, var utsocknes på järnvägsarbete och skickade inga pengar till hustrun varför hon fick försörjas ur sockenmagasinet med villkor att maken skulle återbetala säden före midsommar.

Fattigplan vid Björnabro vid gränsen mot Grude fick genom en tillfällighet en ny stuga eftersom torparen Sven Andersson vid Romnefall inte längre tilläts av markägaren, Anders Peter Pettersson, att ha kvar sitt torp på hans ägor. Torparen hade avvikit från orten och fullgjorde därmed inte sina dagsverken, vilket var en skyldighet för att få ha ett torp där. Sockenmännen bestämde att torpstugan skulle flyttas till fattigplan och Sven Anderssons familj fick en andel av sockenplans mark.

När Anders Peter Ferm inte kom hem från arbetet på järnvägen och hans hustru och barn inte hade någon bostad beslutade sockenstämman att de skulle få bo hos torparen Johannes Bengtsson på Svalerud mot att de skötte om torpet. Vistelsen hos Johannes Bengtsson blev inte långvarig för familjen. Redan sommaren efter fick de flytta till soldaten Johan Peter Saxs stuga i Bruneslätt mot villkor att de var försiktiga med elden och vårdade husen. Sax krävde att sockenmännen gick i borgen för detta, vilket de emellertid inte gick med på, varför socknen i stället fick betala en brandförsäkring för stugan. I slutet av 1867 kom Anders Peter hem till familjen och då upphörde understödet. Trots detta behövde familjen få hjälp ur sockenmagasinet endast en månad senare. De fick även 1 riksdaler och 50 öre för att kunna köpa bränntorv.

Inte bara fattiga blev inhysta utan även sjuka. 1866 blev den då 18-åriga ynglingen Gustaf Johansson inackorderad hos hemmansägaren Johannes Carlsson i Galstad, ”att användas i arbete mot fri kost”. Gustaf som led av ”fallandesot”, det vill säga epilepsi”, var en av fyra söner till torparen Johannes Gustafsson och hans hustru Ingrid Larsdotter vid Sörtorpet under Sällerhög.

När Gustaf var sex år gammal dog hans tre år yngre broder, Anders Magnus, och endast ett par månader senare gick hans 30-åriga far bort och lämnade modern ensam med tre små söner.

Gustafs uppehälle hos Johannes Carlsson blev emellertid inte långvarig. Endast tre dagar efter att han kommit till Johannes meddelade denne att han inte kunde ha kvar den sjuke pojken. Sockenmännen beslöt då att Gustaf skulle bortackorderas och överste Lilliehöök på Sällerhög fick uppdrag att göra upp ett kontrakt. Gustafs medel ur hans arv lades beslag på av socknen, som även beslutade att införskaffa en tvångströja för att kontrollera pojkens anfall. Gustaf blev först inackorderad hos före detta soldaten Carl Andersson Grud vid torpet Åsen under Månsagården i Grude och efter ett år skickades han vidare till Johan Andersson i Galstad Östergården. 1870 emigrerade Carl Grud med familj till Amerika.

 

Tvärred Såg och kvarn i Väghult 1940 Tvärreds Hembygdsförening

Det tog hela sju år innan det hände något med fattigstugan. 1867 beställdes en stuga av sågeriet i Hestra i Tämta socken. Kostnaden för virket till stugan var 66 riksdaler riksmynt och 67 ören, vilken kostnad skulle bäras av socknens hemman, som ävenledes skulle stå för hemtransporten av brädorna till den arrenderade fattigplanen vid Trillebacka.

Ett år senare i oktober 1867 hade brädorna till stugan fortfarande inte hämtats i Tämta och då beslutades det att hemkörningen skulle uppskjutas till vintertiden, där det var lättare att forsla tunga lass.

I mitten av januari 1868 var vinterföret gynnsamt och den 13/1 1868 beslutade därför kommunalstämman att hämta stugan ”nästa fredag, om väder och väglag ej hindrar”. Det beräknades att man skulle kunna köra hem brädorna på 16 lass, vilket motsvarade ett lass på varje halvt hemman.

Väglaget var gott och brädorna blev körda till Trillebacka där de fick ligga till våren anlänt. Den 5/5 1868 protokollfördes vid kommunalstämman: ”Anders Petter Pettersson i Asklanda Stommen åtog sig ombestyra uppförandet av den beslutade Fattigstugan, med biträde av dagsverkare, vilka skola utgöras matlagsvis, lika av åbor och torpare. De dagsverken som överbliva vid Klockstapelns reparation sistlidna år, skola först användas och skall arbetet taga sin början nästa måndag, den 11 dennes. De vid Klockstapelns reparation överblivna brädor användes till Fattighuset så långt de räcka; 12 tolfter ansågs åtgå, vilka A. K. Pettersson i Blekened åtog sig inköpas.”

Med tolfter avses tolv brädor av lika slag. Detta var ett vanligt mått tills man började använda kubikmeter.

Brädor, plank till ytterdörren och fönsterramar, samt spån spik och övrigt nödvändigt material skulle betalas genom att varje helt hemman i socken skulle bidraga med sex riksdaler riksmynt. Mindre hemman skulle betala proportionerligt mot storleken av hemmanet. Kommunstyrelsen var precis i sina anvisningar och beordrade att bönderna skulle betala in pengarna senast klockan tre på eftermiddagen den 17 maj.

En månad senare beslutades om att utlysa auktion på entreprenadarbetena med att tillverka inredningen och göra murningen i fattighuset.

1868 i mars fanns det 14 hushåll som fick stöd av Asklanda socken, däribland Anders Peter Ferms familj.

Svartkonstbok

Den fallandesjuke gossen Gustaf Johanssons inackordering slutade mitt i sommaren 1868 och då beslutades att han skulle få gå på socknen, en dag på varje gård om minst 1/8-dels hemman. Det var 11 olika gårdar som tog emot honom för en dag och sen började det om igen. Vid något tillfälle skadade Gustaf sig så allvarligt att han behövde sjukvård. Johannes Öst i Galstad åtog sig att köra gossen till läkaren för vård. Öst var en i trakten vida känd person för sin mångkunnighet. Han var bland annat spelman och inspirerade bland annat sin fars kusinson, Johan Albert Pettersson, även ”Tattar-Johan” kallad, att skriva många visor, som lever än i dag. Johannes Öst var även byggmästare, kreatursdoktor och en så kallad ”klok gubbe”, som sades inneha den så kallade ”svartkonstboken”, så d<et var kanske inte så konstigt att han ägnade tid åt den sjuke pojken, som var drabbad av denna märkliga sjukdom.

I februari 1869 var Asklanda fattighus färdigt för att bekläs med brädor på fasaden. Därtill beräknade man att de skulle åtgå 10 tolfter brädor vilka skulle betalas ur fattigkassan. Uppdraget att inhandla dessa brädor gick till Anders Peter Petersson i Asklanda Stom. Vid samma stämma informerades Magnus Andersson som ägde en oregerlig oxen att han kunde bli skadeståndsskyldig för den skada som åsamkats fattighjonens grödor, allt enligt den Kungliga Stängselförfattningen.

Trots att fattighuset stod färdigt och inflyttningsklart beslutade socknen att Annika Andersdotter från Romnefall skulle gå på socknen och stanna 8 dagar på varje helt hemman.

Tydligen hade Anders Peter Ferm begett sig i väg från hemmet igen för sommaren 1869 fick hans hustru åter hjälp från sockenmagasinet.

Vid den av socknen arrenderade fattigplan vid Björnabro hade hägnaden fortfarande inte blivit klar och Magnus Andreassons oxe fortsatte att ställa till bekymmer för de boende fattighjonen. Sockenmännen beslöt därför att varje hemmansägare till et helt hemman skulle förse dem med 8 stavar vardera så att hjonen själv kunde sätta upp hägnet.

I januari 1872 hade Anders Peter Ferm återkommit till familjen, som då bodde på fattigplan. Han kom då till kommunalstämman som det då kallades för att få låna säd or sockenmagasinet, vilket han fick mot att han betalade ränta för lånet.

Samma år befann sig den sjuke Gustaf Johansson hos Johannes Öst.

Norra Kyrketorps fattigstuga 1900 Karl Fredrik Andersson Falbygdens Museum

Våren 1869 kunde fattighuset tas i bruk för första gången. De bestod av endast två rum med en eldstad och kök i varje del av huset. Den splitternya stugans första invånare kom att bli ”Ferma-Petters” hustru, Maja Stina Johansdotter, och barn, Magnus Johanssons änka och barn samt ”Döva Johanna”.

På grund av att de båda makarna givit sig av från hemmet, ”Ferma-Petter” för att ”ralla” och Magnus Johansson till Amerika, var de båda övergivna hustrurna inte i stånd att försörja sina barn även om de fått tak över huvudet. De fick därför bidrag med säd ur sockenmagasinet. ”Ferma-Petters” familj fick 2 kappor korn och 4 kappor havre i månaden och Magnus Johanssons hustru, Katrina, med barn fick 2 kappor korn och 6 kappor havre i månaden.

Vid midsommartid var inhägnaden runt huset inte färdigt vid den delen som vette mot Kvinnestads gräns. Detta skapade ett problem genom att Magnus Andreasson i Krabbegården i Kvinnestad hade en oregerlig oxe som bröt sig in genom hägnaden och skapade ofred på fattighuset. För att tillfälligt reparera hägnaden beordrades varje helt hemman att lämna vardera 8 stavar så att fattighjonen själva kunde reparera hägnaden så gott det gick.

Den epileptiske Gustaf Johansson fortsatte att ”gå på socknen” från gård till gård tills döden befriade honom från hans plågor och eländiga liv 1878, knappt 30 år gammal.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: