I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

PRÄSTEN MED MONSTERKRAFTER

Landa kyrka Foto 1920 Olof Persson

Från gården Landa Stora i Landa socken, Västra Götaland, kommer en av Skara stifts största prästsläkter, Landahl.

Inte mindre än 18 präster har fötts ur denna ätt. Den förste hette Erik Svensson Landahl och han föddes 1714. Den här berättelsen skall dock handla om en av hans sons söner, Per Gustaf Landahl, som föddes år 1793 i Blidsberg och avled 1885 i Bredared.

Efter några år som adjunkt på olika platser i Skara stift blev han komminister i Bredared 1826 och efterträdde sedan sin far som kyrkoherde där 1835. Han tjänstgjorde sedan i Bredared till sin död och var då den näst äldste prästen i stiftet. Han vara stor och kraftig och hade väldiga kroppskrafter. Landahl ville pröva sin styrka med varje nykommen adjunkt och då brukade han alltid ta hem spelet. Han fick dock ge sig till sist när adjunkten Nils Strömbom lade sin förman i golvet.

Landahl hade ett mycket häftigt lynne, Han drog sig inte för att gå handgripligt till väga mot den som tummade på rättvisan och sanningen. Ett exempel på detta var då en man mot sanning och rätt nekade till en trolös handling mot en kvinna. Landahl tog honom då i upptuktelse och kastade sedan ut honom genom dörren.

Landahl var också en skicklig jägare och en gång fick han tag på två efterspanade brottslingar i skogen. Han hotade dem med bössan och kunde på så sätt få dem gripna och förda i fängsligt förvar.

Altaret i Bredareds kyrka, byggd 1834. Här predikade Per Gustaf Landahl

Kyrkoherde Per Gustaf Landahl var präst i Bredared nästan en hel mansålder. Han var en duktig predikant och skötte på alla sätt sitt kall utan anmärkning. I kyrkoämbetet efterträdde han sin fader, kyrkoherde Johan Landahl. Denne hade varit högt vördad och älskad av sin församling. Ett uttryck för pastoratsbornas kärlek till Johan Landahl var, att efter dennes död 1833, valdes sonen Per Gustaf med alla rösterna utom prästgårdarnas till faderns efterträdare.

Per Gustaf Landahl styrde Bredareds pastorat i 52 år.

Mest känd blev han för den mindre vanliga kroppsstyrka, varmed han utrustats, och för de många kraftprov, han visade under nappatag med ämbetsbröder eller starka karlar inom församlingen. Det lär ha funnits flera sådana i Bredared på kyrkoherde Landahls tid.

Det berättas, att när Landahl och två av hans bröder en gång som unga studenter reste landsvägen till Uppsala, klagade skjutsbonden över att lasset, det levande och det döda, var för tungt. Per Gustaf hoppade av, fattade med händerna tag i bakvagnen och lyfte den ett bra stycke i höjden. Denna kraftyttring bragte kuskens knorrande till tystnad.

Kyrkoherde Landahl avled 1885 och begrovs i den stora familjegraven på Bredareds kyrkogård.

Ehuru en kraftkarl av mindre vanligt mått anlitade han, uppgives det, redan på 1860-talet, ämbetsbiträde. Det berättas, att Landahl icke var sen utmana sina unga adjunkter till kraftmätning. Icke alltid blev utgången till “starke prästens” favör, men han lär icke ha tagit illa vid sig för det.

Nils Gustaf Strömbom (1847-1897), regementspastor och komminister i Husaby

Före sin befordran var regementspastorn vid Älvsborgs regemente Nils Gustaf Strömbom under en tid “hjälppräst” åt Landahl. Strömbom beskrives som en ståtlig och levnadsglad man.

En besökare till prästgården berättade att under hans besök i Bredared, kom förutom han själv ett par infödingar att under en stund uppehålla sig i trakten av kyrkoherdebostället, skådeplatsen för många av Landahls kraftprov och upptåg. En för kyrkoherden vanlig händelse utspelade sig då bakom herdetjällets (prästgårdens) ladugård en söndagsförmiddag.

Kyrkoherde Landahl stod vid ladugårdsknuten och kikade bortåt vägen. Det var strax före prästringningen. Han fick se Strömbom, iklädd full prästerlig stass och med handboken under armen, komma gående på kyrkvägen och kallade honom till sig.

”Ett livtag, innan gudstjänsten börjar, du”, sade Landahl, och den unge Strömbom var inte sen att antaga utmaningen. Han lade ifrån sig handboken på en sten, och så rök de båda prästerna ihop bakom ladugården.

De brottande hamnade efter hand i omedelbar närhet av gödselstaden och Strömbom hade på känn, att hans förman har för avsikt att vräka ned honom i dyngpölen med krage och kappa och allt.

Strömbom var emellertid den yngre, starkare och vigare av de två stridande, och “den sig i leken ger får leken tåla“. Där låg nu Landahl i den grav han ämnat åt sin hjälppräst, det vill säga i dyngpölen.

Strömbom gick med hållningen hos en segrande fältherre från platsen, överlåtande åt Landahl att bäst han gitte kravla sig upp på det torra.

Intermezzot bakom ladugården undergrävde icke det goda förhållandet mellan kyrkoherden och hans hjälppräst. Tvärtom stärkte det den förstnämndes sympati för den sistnämnde.

När Per Gustaf Landahl blev gammal och krafterna avtog, utmanade han mera sällan sina ämbetsbröder och andra till tvekamp. I stället ägnade han sig åt att spela folk små spratt, som den åldrige herden sedermera skrattade hjärtligt åt.

Helt nära kyrkogården och kyrkoherdebostället fanns en källarbod. Invid denna byggnad skall Landahl haft många hyss för sig, när kvällarna var långa och mörka om hösten. Det berättas, att han agerade spöke här och även lyckades skrämma folk, som hade sin väg förbi. Kanske berodde detta på att människorna var mer vidskepliga vid denna tid. Under alla omständigheter muntrade dessa spratt upp Landahl.

En som dock inte lät sig skrämmas av gamle Landahl var pigan Anna-Stina på prästgården. Mer än en gång lär Landahl eller någon av hans drängar ha agerat spöke vid källarboden, när den stolta pigan hade sin väg förbi efter mörkrets inbrott, men pigan lät sig inte skrämmas.

Skrämmas skulle Anna-Stina till sist ändå, menade prästen, som i samråd med sina drängar gjorde upp en plan, vars genomförande man ansåg skulle göra susen.

En mörk, kuslig kväll talade Landahl till sin piga och sade:

”Hör du Anna-Stina, jag har glömt min handbok i kyrkan. Skulle du vilja hämta den åt mig där. Boken ligger på altaret.”

”Ja, vars”, svarade Anna-Stina utan att blinka och flög i väg som en pil till kyrkan.

Ängeln Gabriel visar sig för Maria. Skolplansch

När Anna-Stina kom in i den mörka kyrkan, stod det en vitklädd gestalt framme vid altaret. Denne sträckte ut sin ena arm och sade med dov röst:

”Jag är ängelen Gabriel, kyss min hand”. Anna-Stina replikerade lugnt:

”Jag är prästens Anna-Stina, och köss du den änden, som vetter upp, när jag plockar stickor.”

Det var en av Landahls drängar som hade fått uppdraget att spela ängeln Gabriel, men sprattet slog blint. Efter fiaskot i kyrkan försökte Landahl inte mer skrämma Anna-Stina, säges det.

I sin ålders sista år roade sig Landahl med att skämta med små skolbarn. När han mötte en flock barn på väg till skolan på liden invid prästgården, morrade han:

”Nu äter jag upp er. I går åt jag upp ett par tockna som I.”

Då fick barnen brått att komma bort från den farlige gubben, som i sin tur roade sig gott åt deras rädsla.

På hemväg från skolan mötte kanhända barnaflocken Landahl på samma ställe som på morgonen. Då bjöd han dem att äta av prästgårdsträdgårdens goda krus- och vinbär. Småttingarna var icke svårbjudna och medan dessa härjade vilt i bärbuskarna, stod Landahl en bit ifrån och såg innerligt förnöjd ut.

Han var i själ och hjärta en mycket hygglig man samt även en utmärkt ordets förkunnare, starke prästen i Bredared.

En gång skulle Landahl resa hem efter en förrättning någonstans ute i bygden. På den tiden fanns det gott om rövare och stigmän, som höll till ute i skogarna och överföll vägfarande, rånande och plundrande dem. När prästen skulle lämna det ställe, där han för tillfället vistades, rådde husfolket honom att inte välja vissa vägar, där det påstods att rövare höll till, men då Landahl fick höra talas om att det förelåg fara, blev han glad och gav sig omedelbart i väg på just den vägen.

När han kommit mitt ut i den mörka skogen, där det var becksvart, fick han höra hur det visslade och hojtade mellan träden. Då hoppade Landahl av åkdonet och sa till sin förskrämde körsven att fortsätta en bit framåt vägen och sedan vänta på honom. Landahl bar alltid en tung, skodd käpp med sig, och denna kom nu väl till pass. Han stötte åt alla håll i mörkret med sin käpp. Han såg ingenting, men hörde och kände när någon av rövarna föll till marken, träffad av hans påk. När han slagits en stund, hade de flesta av rövarna bitit i gräset. Då skyndade Landahl sin väg och upphann snart sin väntande körsven. När Landahl sedan berättade om denna händelse, sade han att han trodde sig ha slagit ihjäl någon av rövarna.

En mörk natt var Landahl på hemväg. Då fick han se ett par lysande gröna punkter något över en meter över marken. Han började nästan själv tro att det var ett spöke, men fattade mod till sig och tog sin knölpåk och drämde till mitt emellan de lysande punkterna. När han nästa dag gick till platsen, fick han se en katt ligga död med krossat huvud. Katten hade suttit på grindstolpen, då Landahl gick förbi.

Landahl var lika originell som han var stark. En dag kom en mansperson till prästgården för att betala en skatt. Landahl frågade, om mannen ville ha en sup. Då mannen svarade att han slutat med den ovanan, sa Landahl, som ville lägga skulden för nykterhetsrörelsens beivrande av dessa goda droppar på kolportörerna: “Ja, de snälla kolportörern, de predikar så det går genom märg och ben, men den verkan har det inte när vi präster predika”. Så gick han ut i köket efter smörgåsar, som han gav mannen med orden: “Ät dess, på vägen”. Härmed ville Landahl göra gällande, att mannen söp bara ingen såg det.

En annan gång kom en man till prästgården i något ärende. Han hade knappast hunnit in, förrän Landahl gav honom bastant örfil, åtföljd av orden: “Ta med dig den hem din tös”. Landahl tyckte om tösen därför att hon läste bra och ville på detta slående sätt visa sin välvilja. Det emellertid ifrågasättas, om fadern till flickebarnet var så trakterad av just den uppmärksamheten.

Försommaren 1885 tog dock Per Gustaf Landahls krafter slut och han gick in i den eviga vilan, men frågan är om han ändå inte fortsatt med sina hyss där han nu befinner sig.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: