I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

DEN BEDRAGNA KRONPRINSESSAN

 

Josefina av Leuchtenberg (1807–1876) cirka 1815

Josefina av Leuchtenberg föddes i vicekungens residens i Milano den 14 mars 1807. Hon var det äldsta barnet till vicekungen av Italien, Eugène de Beauharnais, som hade utnämnts av Napoleon år 1805. I dopet fick Josefina namnen Joséphine Maximilienne Eugénie Napoléonne; det första namnet efter ett önskemål från Napoleon, det sista som en hyllning till honom. Endast några månader efter födseln, 29 december, utsågs hon till prinsessa av Bologna och den 28 maj 1813 utnämndes hon till hertiginna av Galliera.

Villa Reale i Monza norr om Milano

Josefina växte upp på slottet Villa Reale i Monza, norr om Milano, men när hennes far försökt utropa sig till kung av Italien efter Napoleons fall 1814 men när detta misslyckades blev familjen tvungen att fly till München.

Hertigpalatset i Eichstätt (Eichstetten)

År 1817 köpte fadern staden och furstendömet Eichstätt där familjen hade ett residens. Där utnämndes han till hertig av Leuchtenberg.

Josefinas modersmål var franska och hon och hennes syskon fick även lära sig tyska, italienska och engelska. Den 24 mars 1821 konfirmerades hon av en romersk-katolsk präst. Hon har beskrivits som ett älskvärt och gladlynt barn av den tyske filosofen Friedrich von Schelling, verksam i München.

Kronprins Oscar 1821

Den svenske kungen Karl XIV Johan hade från 1821 på allvar sysselsatt sig med kronprins Oscars giftermål. Det fanns några prinsessor i lämplig ålder som kungen ansåg var särskilt intressanta: “Du känner mina önskningar, jag vill att du i främsta rummet skall inrikta dig på den unga prinsessan av Danmark, om hon tilltalar dig och delar dina känslor, därefter på prinsessan av Leuchtenberg och i tredje rummet på henne i Kassel och i sista rummet på henne i Weimar” skrev kungen i ett brev till sin son. I maj 1822 gav sig kronprinsen ut på en rundresa i Europa för att träffa dessa prinsessor. I Köpenhamn träffade han prinsessorna Caroline och Vilhelmina. I Nederländerna besökte han det kungliga hovet och blev förtjust i prinsessan Marianne, men hennes ålder, 12 år, gjorde dock att äktenskap inte var aktuellt.

Josefina, 16 år gammal, 1823

Den 23 augusti kom kronprins Oscar på besök till Eichstätt där han fick träffa den då 15-åriga Josefina och hennes syskon. Innan kronprinsens ankomst hade Josefinas far prins Eugène promenerat med henne i parken och berättat vilket syfte kronprinsen hade med sitt besök. Kronprinsen blev förtjust i Josefina och den 26 augusti anhöll han om hennes hand. Att hon var katolik var en sak som diskuterades innan bröllopet. Josefina var religiös medan hennes far var religiöst indifferent. Fadern bad dock att den svenske kronprinsen, som en artighet mot Josefinas mor Augusta, skulle låta Josefina behålla sin tro. De svenska rådgivarna Wetterstedt och Löwenhielm hade olika åsikter om vad som var lämpligast. Det fanns dock ett prejudikat: drottning Desideria hade fått behålla sin katolska tro när hon blev svensk drottning. I giftermålshandlingen stipulerades endast att Josefina skulle medverka vid kyrkliga ceremonier.

Kronprins Oscar reste därpå tillbaka till Sverige och Josefina började lära sig svenska. När greve Wetterstedt återvände till München i februari 1823 kunde han konstatera att hon hade gjort stora framsteg i språket: “Jag har redan haft äran att föra samtal om mer än en halvtimme på svenska med Hennes Kungliga Höghet”.

Bröllopet mellan kronprins Oscar och Josefina den 19 juni 1823

Den katolska vigselceremonin ägde rum i München den 22 maj 1823 utan att kronprinsen närvarade. Josefina fördes till altaret av sin far Eugène medan kronprins Oscar företräddes av Josefinas morbror Karl av Bayern.

Två dagar senare lämnade Josefina hemmet tillsammans med grevinnan Marcelle Tascher de la Pagerie, baronessan Wurms samt sin kammarjungfru Berta Zück för att resa till Sverige. I Lübeck möttes sällskapet av Mariana Koskull och grevinnan Brahe och gick ombord på linjeskeppet Carl XIII. Med på resan till Sverige var också Sveriges drottning Desideria som hållit sig borta från Sverige i 12 år. I Vaxholm gick kronprins Oscar ombord och när fartyget kom fram till Stockholm den 13 juni 1823 hade tiotusentals människor samlats på stränderna.

Landstigningen vid Manilla på södra Djurgården 1823

När fartyget var framme i Stockholm gick Josefina och drottningen ombord på slupen Vasaorden och gick i land vid Manilla på södra Djurgården. På bryggan väntade kungen och kronprinsen. Kvinnorna åkte sedan galavagn förspänd med åtta vita hästar till Haga slott där de välkomnades av prinsessan Sofia Albertina, syster till den avlidne kung Karl XIII.

Josefina bodde ett par dagar på Haga innan den katolska vigselceremonin bekräftades vid en ceremoni i Storkyrkan den 19 juni. En rad festligheter följde därefter som avslutades på Kungliga Teatern där man bland annat uppförde Per Adolf Granbergs Frejas högtid med musik av Franz Berwald samt Mozarts opera Titus mildhet. Inför bröllopet hade brudgummens far Karl XIV Johan tagit bort tidigare traditioner som fackeldans, publik spisning och sängledning, som dittills varit i bruk vid kungliga bröllop i Sverige.

Josefina var endast 16 år vid bröllopet och “smal som en orgelpipa” men hade inom några år vuxit till sig. Man menade dock att “Hon var vacker att se på: lång, smärt, stilla, okonstlad och samtidigt ett under av grace i gång och rörelser.” Josefina och hennes svärfar kungen var mycket förtjusta i varandra. En samtida betraktare har beskrivit hur Josefina brukade plundra hans fickor på karameller.

Den 3 maj 1826 föddes kronprinsparets första barn Karl och inom några få år föddes fyra syskon. För barnen inrättades egna rum i Stockholms slotts sydöstra del mot borggården. Hösten 1834 var de två äldsta sönerna tillräckligt vuxna för att omhändertas av två lärare, filosofen Christopher Jacob Boström och den norske läraren Otto Aubert. Josefina gav Aubert stora befogenheter vad gäller disciplinen. I ett brev till sin moster, kejsarinnan Karoline av Österrike, förklarade Josefina hur hon var på sin vakt mot att skämma bort barnen. Aubert har själv skrivit om denna tid i sitt liv och menade bland annat att kronprinsessan alltid var älskvärd, enkel, naturlig och behaglig att umgås med. Han förvånades över hennes bildning.

Tillsammans med sin biktfader Lorenz Studach tog Josefina initiativet till den första katolska kyrkan i Sverige sedan reformationen, S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm, som invigdes 1837.

Emilie Högqvist med kronprins Oscars oäkta son Max

Oscar tog strax efter giftermålet upp sina förbindelser med andra kvinnor, och bedrog i tio år sin hustru med den kända skådespelerskan Emilie Högqvist. ”Kvinnan bör lida i tysthet”, skrev Josefina uppgivet i sin dagbok. Hon fick ta sin tillflykt till tålamodet och religionen, och skulle nog vinna till slut, trodde hon. ”Män tog så lätt på vissa saker”, noterade hon sorgset.

Sophie Emilie Högqvist föddes den 29 april 1812 i Jakob och Johannes församling i Stockholm som dotter till kammartjänaren och senare hovmästaren hos greve Carl de Geer, Anders Högqvist och Anna Beata Hedvall. Hon var först skådespelare vid operabaletten och kom senare till Kungliga teatern i Stockholm.

Hon hade redan på den tiden många älskare, bland andra den brittiska ambassadörens son, John Bloomfield, med vilken hon i oktober 1833 fick en dotter, Tekla. Hon bodde först i Villa Framnäs vid Djurgårdsbrunnsviken, och från 1836 hade hon en elegant våning vid Gustaf Adolfs torg i Stockholm, där hon höll salong för den tidens skalder och konstnärer.

Relationen med kronprins Oscar inleddes hösten 1836 och Högqvist gick med på det först efter en lång tids uppvaktning. Det var mycket omtalat i det samtida Stockholm, och Oscar hade en vakt utanför hennes våning under sina besök. Förhållandet resulterade i två söner: Hjalmar född 1839, död 1874 i London, och Max född 1840, död 1872 i Kina. De båda oäkta sönerna kallades “prinsarna av Lappland“. Att sönerna var hennes och Oscars var väl känt av samtiden och hon gjorde själv ingen hemlighet av det.

Detta var emellertid en stor skandal och hovet ingrep genom att gömma undan de båda pojkarna i Hamburg. Efter 10 års tid kom Emilies och kronprins Oscars förhållande fick ett abrupt slut.

Från 1842 vistades Emilie under längre tider i Italien vid Karlsbad i nuvarande Tjeckien för att bättra sig efter lungsot och möjligen cancer. Där dog hon i december 1846 och begravdes i Turin.

Både Josefina och Oscar intresserade sig mycket för barnen och hela familjen musicerade gärna tillsammans. Man sjöng arior, duetter och kvartetter ur operor och oratorier, spelade olika stycken på piano och gick ofta på Operan. Oscar komponerade också, liksom senare Gustaf och Eugénie. Josefina skrev sångtexter och dikter.

Josefinas förstfödde son, kronprins Karl, förälskade sig från mitten av 1840-talet i en av Josefinas hovdamer, fröken Sigrid Sparre. Detta satte dock Josefina år 1848 ett abrupt stopp för genom att Sparre fick lämna hovet, trots kronprinsens protester. Förutom en spricka i relationen till sin mor, lämnade händelsen och Sigrid Sparre själv hos den blivande Karl XV ett outplånligt spår. Vid sin död bekände han för Sparres bror att “Din syster har varit min enda kärlek – hade hon blivit min, hade jag varit en annan människa.“.

Josefinas och kung Oskars barn:

  • Karl XV (1826–1872)
  • Gustaf (1827–1852)
  • Oskar II (1829–1907)
  • Eugénie (1830–1889)
  • August (1831–1873)

När Oscar I blev kung fick Josefina ett ökat inflytande på politiken, och för Oscar blev hans hustru hans enda verkligt förtrogna rådgivare. Hon stödde makens liberala reformer, inklusive angående mer human fångvård, samma arvsrätt för kvinnor och män, skråtvångets avskaffande och en bättre fattigvård.

Josefina bidrog till Sveriges närmande till västmakterna under Krimkriget. Kronprins Karl har utpekat henne som den som stod bakom novembertraktaten 1855 mellan Sverige-Norge å ena sidan, samt Frankrike och Storbritannien å den andra (Josefina var kusin med Napoleon III och gudmor till Louis Napoleon Bonaparte (Napoleon IV).) I varje fall har hon haft en viktig roll för Oscar I:s hemliga diplomati. Hennes son, den blivande kung Karl, ska en gång ha sagt, med tanke på hennes inflytande: “När jag blir kung ska jag minsann inte låta fruntimmer få styra!”.

Då kung Oscars hälsa försämrades, försökte de först dölja detta. År 1857 begav de sig ut i vagn och vinkade till allmänheten, men Josefina fick då hålla upp sin makes hand och vinka med den åt honom.

Kröningsprocessionen den 28 september 1844. På drottningens högra sida ses Carl Axel Löwenhielm och på hennes vänstra Carl de Geer, bägge i Serafimerordensdräkt. Akvarell av Fritz von Dardel.

När Josefina kom till Sverige första gången följde familjens slottskaplan, Jakob Lorenz Studach, med henne. Han blev hennes biktfader i Stockholm men tog sig också an den lilla katolska församlingen i Stockholm. Att vara katolik i Sverige var vid den tiden omgärdat av hårda restriktioner och den katolska mässan var förbjuden för lutheraner att bevista och den svensk som omvände sig till katolicismen bestraffades med landsförvisning. Den lilla församlingen var därför både liten och fattig. Studach, liksom hennes kammarjungfru Bertha Zück, förblev hennes närmaste vän i Sverige och de tre kallades ofta “Trion” vid hovet.

Efter Gustaf III:s toleransedikt 1781 hade den katolska församlingen haft fyra ledare eller “apostoliska vikarier”. Efter att Johann Baptist Gridaine, biktfader för drottning Desideria, hade avlidit 1833 blev Studach ny ledare för församlingen. Församlingen var fattig men Studach lyckades samla in medel från utlandet för uppförandet av en katolsk kyrka, Eugeniakapellet, vid Norra Smedjegatan i Stockholm. Namnet var en hyllning både till kronprinsessan och till drottningen som hade Eugenia som förnamn men även till kronprinsessans far Eugène de Beauharnais.[26]

Josefinas katolska tro var stark hela livet. Efter kronprins Karls födelse blev hon enligt Lundebeck (1943) ombedd av konsistoriet att delta i en protestantisk kyrktagning i Storkyrkan, en önskemål som kung Karl Johan hade bifallit. Ceremonin innebar bland annat att Josefina fick knäböja inför ärkebiskopen. Enligt Lundebeck var det med största motvilja som Josefina deltog.

Den 28 september 1844 blev Josefina krönt till drottning i Storkyrkan. Sittande på drottning Kristinas silvertron blev hon smord med olja på pannan och handlederna av ärkebiskopen och greve Lagerbjelke. Därefter höjde härolderna sina stavar och utropade “Nu är drottning Josefine Maximiliana Eugenia krönt till Sveriges, Göthes och Wendes drottning, hon och ingen annan.”. Varken Oscar I eller Josefina blev dock krönt i Norge. Regeringen i Norge önskade förvisso besked om kröningen men anmärkte att domkyrkan i Trondheim var i förfall och att en upprustning skulle innebära stora kostnader. I Norge var biskopen av Trondheim, Hans Riddervold, motståndare till att drottningen skulle krönas och anförde statsrättsliga skäl: enligt den norska grundlagen var drottningen vid alla eventualiteter utestängd från att leda regeringen och kröningen skulle endast vara en tom ceremoni. Oscar I ville å sin sida inte krönas i Norge om inte drottningen kröntes samtidigt. Frågan om den norska kröningen återkom flera gånger fram till 1853 utan att någonsin realiseras. Braun (1950) utesluter inte att Riddervolds motstånd snarast berodde på Josefinas katolska tro. Lundebeck (1943) menar att den norske biskopen vägrade kröna en katolsk drottning.

Josephine av Leuchtenberg av JW Bergström daguerrotypi-porträtt (en tidig typ av fotoframkallning där bilden formas i amalgam (en legering av silver och kvicksilver) på en tunn silverplåt som valsats ihop med ett tjockare kopparunderlag)

Inom katolska kyrkan i Sverige har Josefina sedan sin död vördats som en stor välgörare och en av de viktigare gestalter inom kyrkan i Sverige efter reformationen. I början på 2000-talet skedde vissa sonderingar kring frågan om hon omgärdades av helgonrykte, en nödvändig förutsättning för att kunna inleda en kanoniseringsprocess.

På grund av Oscar I:s dåliga hälsa 1852 rekommenderade läkarna en hälsokur i Bad Kissingen i Tyskland. I juli samma år reste kungaparet från Stockholm tillsammans med prinsessan Eugénie och prins Gustaf. I München kunde Josefina besöka sin syster Theodolinde. Kungen var snart återställd och i början av september reste familjen hem igen. Från Lübeck reste man med ångkorvetten Thor till Norge men på grund av den höga sjön måste man kasta ankar utanför Fredrikshavn på den danska östkusten. Eftersom familjen var väntad i Kristiania beslutade kungen att trots stormen på Kattegatt fortsätta resan. Fartygets rullning gjorde att prins Gustaf som led av sjösjuka stannade utomhus hela natten. När fartyget kom fram till Kristiania den 16 september hade prinsen hög feber. Snart upptäcktes det att han led av tyfoidfeber och han blev allt svagare. Den 24 september 1852 avled han.

Kung Oscar I med familj 1857

Stående från vänster: prins August (1831–1873), hertiginnan Sofia of Nassau (1836–1913), hertig Oscar (1829–1907), kronprins Karl (1826–1872) och prinsessan Eugénie (1830–1889).

Sittande från vänster: drottning Josefina (1807–1876), kung Oscar I (1799–1859), prinsessan Louise (1851–1926) och kronprinsessan Louise (1828-1871). Detta påstås vara ett fotografi

Efter prins Gustafs plötsliga död blev både kungen och prinsessan Eugénie svårt sjuka och sängliggande hela hösten. Josefina skrev till Oscars livläkare Magnus Huss i Paris och bad denne att återvända snarast. När Huss hade undersökt kungen närmare ansåg han att dennes liv var i fara. I ett brev av Fredrika Bremer skriver hon att läkarna hade förutspått Eugénies död. Bremer skriver också att drottningen vakade över de två sjuklingarna och att oron fått hennes utseende att åldras mycket hastigt. Enligt ärkebiskop Reuterdahl hade drottningen och hennes biktfader stängt in sig i slottets katolska bönekapell och bett till Gud om de tvås snara tillfrisknande. Snart visade sig en förbättring hos både dotter och den sjuke kungen, en förbättring som Josefina tillskrev bönens kraft.

Oscar avled emellertid år 1859 och Josefina blev änkedrottning.

Änkedrottning Josefina i Ehrenstrahlsalongen på Drottningholms slott Till vänster hovfröken Charlotte Lagerheim och till höger med dragspelet hovfröken Lotten von Heijne 1860-tal Foto Bernadottebibliotekets arkiv

År 1872 reste Josefina till Portugal för ett sista besök hos sin dödssjuka syster Amelia av Leuchtenberg, änka efter Brasiliens kejsare Peter I. Via Paris kom hon till Madrid där hon blev mottagen av den spanske kungen Amadeus I på El Escorial. I Lissabon träffade hon sin lungsjuka syster under femton dagar. En sak de förmodligen diskuterade var Amelias testamente som gjorde Josefina till huvudarvinge till systerns stora förmögenhet. Josefina fick också ta ledningen för Hospicio Donna Maria Amélia, ett vårdhem för lungsjuka på Madeira som fick sitt namn efter Amelias dotter Maria Amélia som dött där år 1853. Hemresan gick via Lourdes och ett längre uppehåll i Bayern. När hon befann sig på väg hem den 18 september 1872 fick hon ett telegram i Hamburg att hennes son Karl XV var svårt sjuk. Denne avled samma dag i Malmö och Josefina kom dit två dagar senare.

Änkedrottning Josefina 1874

I maj 1875 reste Josefina med en liten uppvaktning till Rom för att träffa påven. Resan företogs inkognito som Grevinnan av Tullgarn. I Rom blev hon först mottagen av kung Viktor Emanuel II som promenerade med henne genom staden. Hon träffade därpå påven Pius IX som hon hade haft brevkontakt med sedan 1850-talet. Hon tog också tillfället att se Roms sevärdheter och trots sin ålder orkade hon klättra upp till Peterskyrkans kupol.

På hemvägen stannade hon i sin födelsestad Milano och även i Bologna, där Napoleon gjort henne till prinsessa av staden, en titel hon behöll till sjuårsåldern. I Tegernsee i Bayern hade hon för avsikt att möta sin morbror Karl av Bayern; tragiskt nog blev han avkastad av sin häst några dagar innan mötet och dog ögonblickligen. I Salzburg fick hon tillfälle att träffa den franska ex-kejsarinnan Eugénie av Frankrike, änka efter Napoleon III.

Under vintern 1875/1876 blev änkedrottning Josefina allt svagare och den 24 maj 1876 drabbades hon av en lunginflammation, vilket komplicerades av hjärtbesvär den 3 juni. Hon bad förre justitiestatsministern Louis De Geer att vara hennes testamentsexekutor för en förmögenhet som uppgick till 9,5 miljoner kronor.

Den 6 juni mottog hon dödssakramentet och den 7 juni klockan 03.30 avled hon. Hennes sista ord var; “Hvad jag är lycklig! … Nu går jag hem … Jag tackar Dig, min Gud!”.

Begravningsgudstjänsten ägde rum den 21 juni i Serafimersalen på Stockholms slott enligt den katolska kyrkans ritual. Dagen därpå ägde gravsättningen rum i Riddarholmskyrkan. Efter minnestal av ärkebiskop Anton Niklas Sundberg placerades kistan i det Bernadotteska gravkoret.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: