I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

PIGMJÖLK

Spinnhuset i Göteborg. Foto: Göteborgs stadsmuseum

Lisa Mattsdotter föddes den 25 januari 1792 i Sandsjön Värmland som dotter till bergsmannen Mats Matsson och hans hustru Stina Jansdotter.

Hon gifte sig en månad före midsommar 1817 med Petter Nilsson från Grundsjön i Östra Värmland. Han var bergsman liksom Lisas far. Lisa var då 25 år och Petter två år äldre.

Vid bröllopet kom en släkting till Petter fram till Lisa och undrade om det verkligen var rätt att hon gifte sig eftersom hon verkade gravid. Både Lisa och Petter svarade att det skulle hon inte lägga sig i.

GRÄVDE NER BARNET

Det stämde att Lisa var gravid redan vid bröllopet, men hade inte berättat det för någon. När hon fick värkar sex veckor senare blev hon rädd för att upptäckas och bli bortkörd av sin man.

Hon gick därför ut till en lada i skogen. Där födde hon barnet stående. Hon svepte hon in det i ett klädskynke som hon hade haft med sig för ändamålet och därefter grävde hon en grop i ladan och la ner det nyfödda barnet i detta. Sen täckte hon igen gropen.

Maken Petter fattade inga misstankar och Lisa skötte sina sysslor i hemmet som vanligt.

Lisa blev orolig för att hennes gömställe inte var säkert nog. Dagen därpå när Petter återigen gett sig iväg för att arbeta, gick hon tillbaka till ladan i skogen. Hon grävde upp barnet som låg invirat i skynket hon haft med sig och tog med det hem till gårdens smedja. Där grävde hon en ny grop och begravde återigen barnet.

RYKTET GÅR

Petters släkting, hon som varit misstänksam tidigare och kommenterat äktenskapet, tittade återigen på Lisa när de var i kyrkan och då erkände hon att hon varit gravid.

Efter en månad hade ryktet nått fram till prästen i byn. Tillsammans med ett antal följeslagare, bland annat länsman och en äldre kvinna som också var granne med Lisa, gick de hem till henne för att få reda på sanningen.

Lisa nekade till att någonting hade hänt ända tills den äldre kvinnan blev anmodad att se efter om Lisa hade mjölk i brösten, vilket ju givetvis skulle vara ett tecken på att hon fött barn.

Det visade sig snart att hennes bröst var stinna av mjölk, så hon kunde inte annat än att erkänna sitt brott. Hon visade dem var i smedjan hon grävt ner barnet och de grävde upp den döda barnkroppen. Därefter tillkallades en läkare från Filipstad. Han kunde konstatera att barnet med all sannolikhet varit fullgånget vid födseln, även om Lisa hade annars försökt hävda motsatsen som en del i sitt försvar.

RÄTTEGÅNG

Tingssal från 1776. Foto Birgitta Saunders

Lisa togs omhand och sattes i häkte och i rättegången dömdes hon av i september 1817 av Häradsrätten till att halshuggas och därefter brännas på bål.

Eftersom det handlade om mord gick ärendet vidare till Svea Hovrätt och en månad senare (3/2 1818) kom ett utlåtande från hovrätten som kritiserade häradsrätten för att de tagit för lätt på sin uppgift. De hade framför allt slarvat med att ta reda på vem som var barnets far, menade hovrätten.

SANNINGEN OM FADERN

Häradsrätten blev på det sättet tvingad att göra en tilläggsrättegång, och där kom sanningen om fadern fram. Han hette Jan Jonsson från en grannsocken och han var lite äldre än Lisa. Jan hade friat till Lisa, men fått nej. Trots detta hade de dock fortsatt att umgås nära ända tills Jan fick höra att Petter Nilsson friat till henne och hon sagt ja. Petter var nog ett bättre byte än Jan, eftersom han ägde en gård efter sina båda föräldrar som var döda, medan Jan bara vare en vanlig dräng.

Därefter tyckte Svea Hovrätt att fallet var tillräckligt utrett och gav sitt bifall.

KUNGLIG NÅD

En nådeansökan. Författad av Johan Alfred Andersson Anders far. Den siste att bli avrättad i Sverige

Lisa Mattsdotter som under hela den här tiden suttit i häkte var förstås desperat och hon skrev därför till Kunglig Majestät och bad om nåd. Hon fick hjälp att skriva sin nådeansökan av den tidigare straffade Olof Backelin, som suttit i fängelse för flera brott.

Brevet är fullt av formuleringar som ”Till allernådigste, högmäktigeste konung”. I brevet förklarar Lisa att hon hade begått ett förskräckligt brott som hon ångrade väldigt mycket, men hon bad om nåd eftersom kungen var en person som stod över lagen.

Hon blev benådad och straffet ändrades till 28 dagar på vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt och 10 års allmänt arbete på spinnhus.

IN PÅ SPINNHUS

Kvinnor på Spinnhusets fängelsegård i Göteborg 1898. Foto: Göteborgs stadsmuseum

Vid den här tiden i början av 1800-talet fanns det tre stora Spinnhus, det vill säga fängelser för kvinnor, i landet. De fanns i Stockholm, Norrköping och Göteborg. Lisa blev skickad till spinnhuset i Göteborg, där hon skulle fara inlåst och arbeta i 10 år.

Mannen Petter ansökte om att hustrun skulle bli utsläppt i förtid men utan resultat. Han ansökte därför om skilsmässa och den beviljades den 1/6 1825. Ett halvt år senare gifte han om sig med pigan Cajsa Persdotter från Gustav Adolfs socken i Värmland.

FRIGIVEN

Intyg från spinnhuset angåend Lisas frigivning 1826

Efter åtta år på spinnhuset i Göteborg blev Lisa frigiven den 31 augusti 1826, två år för tidigt.

Hon gifte om sig två dagar innan frigivningen den 29/8 1826. Kanske var det ett villkor för att hon skulle bli frisläppt i förtid? Mannen var ungkarlen och undantagsägaren Johannes Johnson från Sannum Starrkärrs pastorat norr om Göteborg.

Johannes hade ansökt om att hon skulle bli utsläppt så att de kunde gifta sig. Personalen på spinnhuset hade intygat att Lisa skött sig väl där, vilket var en förutsättning för att man alls skulle fundera på att släppa henne i förtid.

Hon hade alldeles uppenbart känt Johannes ett eller annat år, eftersom hon födde en dotter bara en vecka efter bröllopet. Dottern fick namnet Brita Stina och föddes på Sandhem Södergård i Starrkärr. Hon dog emellertid av slag redan dagen efter annandagen, endast knappa fyra månader gammal.

MERA DÖD

Lisa och Johannes fick sen ytterligare ett barn, sonen Emanuel, som dog av ”apoplexia” (inre blödning) den tredje veckan i januari 1843. Han var då åtta år gammal.

Lisa själv dog i hemmet i Sandhem Södergård i vad som beskrivs som ”nervfeber” (i regel tyfus) den sjätte juni 1838. Då var hon 46 år gammal.

Maken Johannes bodde kvar på gården och dog 22 år senare. Han blev 72 år.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: