I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

ELVIRA MADIGAN

Elvira Madigan, foto någon gång mellan 1884 och 1887 Hugo Danz

Vid sekelskiftet 1899 och 1900 fascinerade Elvira Madigans tragiska öde människorna. Namnet var ett artistnamn för Hedvig Antoinette Isabella Eleonore Jensen, född 4 december 1867 i Flensburg, Schleswig-Holstein i dåvarande Preussen (numera i Tyskland). Hon dog den 19 juli 1889 i Nørreskov på ön Tåsinge, Danmark.

Här ses Elvira i en tidstypisk riddräkt; det var så här hon tedde sig när hon gjorde dressyrnummer. Det finns ett annat foto av Elviras mamma Laura i en precis likadan dräkt, kanske använde mor och dotter samma plagg. Detta foto härstammar med säkerhet från Hugo Danz i Berlin.

Elvira Madigan är i dag känd för sin relation med den adliga dragonlöjtnanten Sixten Sparre. Deras gemensamma död väckte stort uppseende och händelsen besjöngs bland andra av författaren Johan Lindström Saxon i en visa med början “Sorgeliga saker hända”, som vann stor popularitet.

Elvira Madigan påstås ofta vara danska, men stor osäkerhet råder om vilket som ska anses vara hennes hemland och om hennes medborgarskap. Hennes mor var en cirkusartist av norsk börd, Eleonora Cecilie Christine Marie Olsen. Hon blev senare känd som Laura Madigan (1849–1918), men under Elviras barndom använde hon oftast artistnamnet Fröken Ulbinska.

Didier Gautier, född 27 februari 1792 i Chaumont i Haute-Marne i Frankrike, död 13 juni 1872 i Gävle i Sverige, var en fransk cirkusdirektör i Skandinavien som turnerade med cirkusar i Europa

Fadern var cirkusartisten Frederik Peter Jensen, född 1845 i Köpenhamn. Hans senare öden är okända. Vid tiden för Elvira Madigans födelse uppträdde föräldrarna, som inte var gifta med varandra, på den franska cirkusdirektören Didier Gautiers “Cirque du Nord” i Tyskland och Danmark. Åren 1869–1872 var modern på cirkus ”Renz” i Tyskland och Österrike, där hon 1871 i Berlin födde Elviras halvbror Richard Heinrich Olsen, sedermera med artistnamnet Oscar Madigan. Fadern till detta barn är okänd.

år 1875 arbetade modern vid cirkus ”Myers” i Österrike, där hon lärde känna den amerikanske cirkusartisten John Madigan, som hon härefter levde tillsammans med.

Året därpå gjorde Elvira Madigan, då fortfarande Hedevig Jensen, debut i cirkusmanegen, då hon red ett pas-de-deux med John Madigan under ett uppträdande med cirkus ”Loisset” på Tivoli i Köpenhamn. Efter Loissets död i Norrköping året därpå upplöstes hans cirkus, och familjen Madigan flyttade till cirkus ”Ciniselli” i Ryssland. Där utbildade sig Elvira Madigan till lindansös.

Vykort över Cirkus Krebser 1899

Sommaren 1879 försökte sig familjen Madigan på att driva ett eget litet cirkusföretag i Finland och samtidigt började Elvira Madigan använda sitt artistnamn i stället för sitt borgerliga namn Hedevig Jensen. Följande år, då familjen uppträdde på cirkus ”Krembser” i Wien, blev Gisela Brož fosterbarn i familjen, hon var två år äldre än Elvira.

Gisela tränades upp till lindansös på spänd lina, och tillsammans med Elvira på slak lina övade de in ett unikt nummer, där de uppträdde samtidigt på varsin lina, spända ovanför varandra. Elvira brukade dessutom jonglera samtidigt som hon gick på linan. Numret blev en sensation, och de följande åren uppträdde flickorna som “Luftens döttrar” på cirkusar och i varietélokaler över stora delar av Europa, bland annat i Berlin, Paris, London, Bryssel och Moskva.

Elvira Madigan 1885

Elvira Madigan juli 1886

Ytterligare ett foto av Elvira från juli 1886

Elvira och Gisela fotograferas efter att fått guldkorset av kung Christian IX augusti 1886

Den 1 augusti 1886 belönades Elvira och Gisela med varsitt guldkors av kung Christian IX, som tack för sina prestationer vid en privatföreställning för kungafamiljen i Tivoli den 22 juli. Naturligtvis gick flickorna till fotografen för att föreviga händelsen. Elvira hade skadat sig allvarligt i knät vid en föreställning några dagar tidigare, det är kanske därför hon sitter ner på fotot medan Gisela står. Flickorna har i alla fall sina finaste aftonklänningar på. I förteckningen över de saker som Elvira och Sparre lämnat kvar på hotellrummet i Svendborg nämns en “shirting” à 50 kr (över 3 000 kr i nutida penningvärde). Det är lite oklart vad som avses, men kanske är det just detta plagg.

Under danmarksturnén 1887 besökte Elvira fotografen H. Jensen i Skælskør. Dräkten verkar vara densamma som hon använde i Köpenhamn sommaren innan, men hon tycks ha sytt om den en aning: fransarna på livet och en del av applikationerna i form av liljor tycks vara borta.

1887 startade John Madigan återigen ett eget cirkusföretag, denna gång i Danmark. Gisela lämnade familjen på hösten samma år, varefter Elvira fick framträda ensam då turnén fortsatte till Sverige.

Elvira Madigan oktober 1888. Fotograf Lisa Landberg Oskarshamn

På ovanstående foto ser Elvira verkligen magnifik ut. Fotot visar upp hennes båda bästa sidor: dels yrkeskvinnan och toppartisten Elvira Madigan och dels den blyga och osäkra flickan Hedevig. På bröstet bär hon Kung Christians guldkors som hon var oerhört stolt över.

I januari 1888 uppträdde cirkus ”Madigan” i Kristianstad, där hon sågs av dragonlöjtnanten Sixten Sparre.

Sixten stående som nummer tre från höger på svägerskan Eleonora “Nuttan” Adlercreutz bröllopsfoto den 8 september 1883. På fotot har någon stuckit ut ögonen på Sixten efter skandalen med Madigan.

Sixten Sparre, som var gift och hade två barn, blev häftigt förälskad i Elvira, som ansågs vara en utomordentlig skönhet, med ypperlig figur och nästan meterlångt, blont hår. Sparre sökte kontakt, och de två började brevväxla. Elvira lär efterhand ha tröttnat på hans skrivande, och flera gånger försökt avsluta brevväxlingen. Sparre stod dock på sig och försökte övertala henne att lämna familjen och cirkusen för att i stället gifta sig med honom. Enligt ett brev, som modern sedermera skrev till den danska tidningen Politiken, ska Sparre ha hotat med att skjuta sig om Elvira inte gjorde honom till viljes. Han ska dessutom ljugit om att han var skild från sin hustru och fått Elvira att tro att han var välbärgad, när han i själva verket slösat bort hela sin förmögenhet och var svårt skuldsatt.

Antagligen det sista fotot av Elvira Madigan fotograferat av John Wigstén i Bollnäs i slutet av mars eller början av april 1889

Efter ett nervsammanbrott gav Elvira till slut med sig, och den 28 maj 1889 lämnade hon i hemlighet familjen under cirkusens sejour i Sundsvall. Familjen ska inte ha haft en aning om Elviras brevväxling med Sparre.

Sparre, som beviljats två månaders permission från den 27 maj, mötte Elvira i Bollnäs. De två reste vidare mot Stockholm, där Elviras mor gjorde ett misslyckat försök att hinna ifatt paret genom att ta en ångbåt från Sundsvall.

Efter några veckor på okänd ort anlände de till Svendborg på Fyn den 18 juni. De bodde nästan en månad på stadshotellet, men när hotelldirektören presenterade en räkning flydde paret.

Den redan tidigare svårt skuldsatte Sparre var vid det här laget helt pank, och han och Elvira hade uppenbarligen levt på kredit under flera veckors tid.

Strandgade 6 i Troense

De två bodde några dagar på ett pensionat i Troense på Tåsinge och intog sina måltider i ett hus på Strandgade 6 i Troense. Pensionatet låg troligtvis inte på denna adress.

Den 18 juli begav de sig till skogsområdet Nørreskov, där Sixten först sköt Elvira och sedan sig själv på morgonen den 19 juli 1889. Liken hittades först tre dagar senare. I Elviras klänningsficka fann man ett papper med en dikt, som hon uppenbarligen själv skrivit strax innan Sparre dödade henne med sin tjänsterevolver. Dikten var skriven på en blandning av svenska, danska, norska och tyska.

Elvira Madigans mormor och en annan kvinna får mordplatsen utpekad för sig av en lokal kvinna. En man och en kvinna syns i bakgrunden, mannen tycks bära uniform. Foto: Emil Hansen, bilden i Svendborg museums samlingar.

Paret begravdes på Landets kyrkogård mitt på Tåsinge den 27 juli i närvaro av ett stort antal ortsbor och sommargäster. Hotellräkningarna, begravningskostnader och gravstenar betalades av Sparres bror Edvard, som rest ner från Stockholm. Elviras mormor hade också rest ner för att övervara begravningen, men hann inte fram i tid.

Den äldsta avbildningen av den ursprungliga gravplatsen är detta vykort från 1906. Texten på gravstenarna är inretuscherad i efterhand.

De ursprungliga gravstenarna är av två olika material, Elviras är av vit marmor och Sixtens av mörkgrå granit. Skillnaden beror gissningsvis på att man ville markera att de två inte var något “äkta” par.

EPILOG

Den ursprungliga gravplatsen är belägen några meter söder om den stora eken mitt på kyrkogården, men vid en omläggning av kyrkogårdens gångvägar år 1943 flyttades gravstenarna några meter mot sydost och vändes mot väster.

De ursprungliga gravstenarna byttes ut mot nya på 75-årsdagen 1964. På Elviras nya gravsten angavs också hennes artistnamn. År 1999 restaurerades de ursprungliga gravstenarna och togs åter i bruk, men nu vända österut, samtidigt som stenarna flyttades ytterligare några meter österut.

År 2013 omgestaltades minnesplatsen återigen och gravstenarna placerades tätt intill varandra i mitten av en cirkulär stenläggning, belägen nära 1999 års minnesplats.

Den tolkning av morddramat som berättades var en kärlekshistoria och blev för många symbolen för romantisk kärlek. Den handlade om en cirkusprinsessa som uppvaktades av en adelsman, i en kombination av moral och underhållning. Händelsen väckte på sin tid ett enormt uppseende, och gav omgående upphov till visor och dikter. Saxons skillingtryck hördes i hela Norden från hösten 1889 och under många årtionden framöver. Alla kände till historien, och alla kunde sjunga sången. Men det var inte bara positivhalarna som förmedlade historien, också dagstidningarna var fulla av närgångna beskrivningar, även med hemska detaljer.

Parets förhållande gav också upphov till en intensiv pressdebatt. I den konservativa pressen fördömdes parets agerande på grund av Sparres äktenskapsbrott, medan vänsterpressen var mer förstående. Händelsen tolkades där som att paret tvingats ta detta steg på grund av dåtidens klassamhälle och rådande sexualmoral. Bland annat skrev den danske författaren Holger Drachmann hyllningsdikten “Til de to” under dessa premisser. Händelsen sågs som en upprepning av Mayerlingdramat, men i vilken utsträckning de två låtit sig påverkas av denna händelse är oklart. Redan i de första pressnotiserna om dramat gjordes denna koppling till händelsen i Österrike ett halvår tidigare, och andra tidningar fortsatte att spinna vidare på denna tråd, kanske mest för att denna version var vad läsarna ville ha: den allt uppslukande kärleken, starkare än döden, dessutom mellan en man av börd och en kvinna av mycket enkel härstamning (cirkusartister stod mycket lågt på den dåtida sociala rangskalan). Denna romantiserade syn på dramat har fortlevt in i våra dagar via filmer, romaner, musikaler och mycket annat.

Senare års forskning ger dock en annorlunda bild. Det har framkommit att Sparre de sista åren av sitt liv levt mycket extravagant. Han hade slösat bort sin förmögenhet och systematiskt dragit på sig skulder på ett sätt som gett anledning till att ifrågasätta hans själsförmögenheter. Lindhe är också fördömande i sin biografi över Sparres hustru Luitgard, men ser honom snarare som bara bortskämd, slösaktig och narcissistisk.

I ljuset av dessa rön framstår Sparres affär med Elvira Madigan snarare som ett klassiskt exempel på förförelse och sol-och-vår av en i grunden ovillig flicka, vars känslor för Sparre i så fall var mycket ambivalenta. Om Laura Madigans brev till Politiken bedöms som en tillförlitlig källa (det är i och för sig en partsinlaga), så tvingade sig Sparre på Elvira via dagliga kärleksbrev, fyllda av lögner om hans ekonomiska ställning och hans icke-existerande skilsmässa. Elvira ska också ha reagerat med ett nervsammanbrott.

När hon slutligen lämnade familjen för Sparre var det i så fall i förhoppningen om att bli gift med honom och därigenom avstyra hans självmordstankar. Att Elvira skulle varit självmordsbenägen verkar det inte finnas några belägg för; att det snarare var Sparre som var pådrivande vad gäller självmordsbeslutet tyder kanske innehållet i den dikt, “Brudbuketten”, han tillägnade Elvira på. Elviras innersta känslor för Sixten vet vi av förklarliga skäl ingenting om, men att hon skulle varit djupt förälskad i honom och velat dö med sin Sixten hör till den romantiserade bilden och har knappast stöd i primärkällorna.

Elvira Madigan verkar ha varit blyg och tillbakadragen privat, inte det minsta förförisk, trots sitt fördelaktiga utseende och trots sin starka utstrålning i manegen. Hon uppfattades av samtiden som känslokall och svårflörtad (i motsats till den extroverta Gisela), vilket kan ha bidragit till att hennes affär med Sixten Sparre väckte sådant uppseende. Elvira ska ha varit intresserad av poesi och litteratur, och lär ha varit en god amatörpianist. Modern påstås med visst fog ha varit överbeskyddande och inte ens låtit sin dotter tala med främmande män, men om detta haft någon betydelse för händelseförloppet är tveksamt.

Redan kort efter morddramat 1889 gav händelsen upphov till åtminstone tre skillingtryck varav ”Sorgeliga saker hända” är det mest kända.

År 1943 regisserade Åke Ohberg den första svenska filmversionen av Elvira Madigan med Eva Henning och sig själv i huvudrollerna. Efter påtryckningar från efterlevande till Sixten Sparre ändrade man hans namn till Christian.

1967 gjorde Bo Widerberg sin filmatisering, Elvira Madigan, med Pia Degermark och Thommy Berggren i huvudrollerna. Genomgående filmmusik var andra satsen från Mozarts pianokonsert nr 21 i C-dur (K. 467) vilken sedan dess är känd som Elvira Madigan. Samma år regisserade också Poul Erik Møller Pedersen en dansk film, med Anne Mette Michaelsen i titelrollen som Elvira Madigan.

År 1990 hade Cirkusspelet Elvira Madigan av Jan Wirén och Lars-Åke von Vultée urpremiär i samband med det årets upplaga av Kristianstadsdagarna. Regin svarade Hasse Alfredson för och medverkade gjorde bland andra Johan Ulveson.

1992 hade musikalen Elvira Madigan premiär på Malmö stadsteater, musiken var av Nick Bicât och huvudrollen spelades av Kirsti Torhaug.

Sommaren 2019 gav musikalen Elvira Madigan av Parkteatern i Stockholm, text och musik av Emma Sandanam respektive Mette Herlitz.

Morddramat har också skildrats i ett flertal teaterpjäser, baletter, studentspex, sånger och mycket annat. Ett svenskt metallrockband har också tagit sig namnet Elvira Madigan.

Vägen som Landet kyrka ligger på fick 1970 namnet Elvira Madigans Vej, och hon har också fått ge namn till ett fartyg, en serie prydnadsglas och mycket annat.

Sixten har fått en gata uppkallad efter sig på regementsområdet i Ystad, Sixten Sparres gata.

Berättelsen grundar sig framför allt på Wikipedia

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: