I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

EMMA LINDGREN, 98, BERÄTTAR

Emma Martina Persdotter Max, gift Lindgren

Emma Martina Lindgren, Asklanda, föddes den 23 juli 1884 på ett torp som hette Raberga under gården Fägred i Jällby, Herrljunga kommun. Fadern, Per Magnus Jacobsson Max, torpare och soldat, var gift tre gånger. I hans andra äktenskap föddes dottern Emma. Modern, Maja Stina Svensdotter, dog då Emma var 1 1 /2 år. Sedan gifte fadern sig för tredje gången, nu med Lotta Larsdotter. I detta äktenskap föddes tio barn. Två av dem dog i unga år.

Efter sex års skolgång började Emma som piga hos Tilda och Alfred Larsson i Skattegården i Jällby. Hon berättade själv om sin matmor: “Tilda var en väldigt snäll matmora; hon var precis som en mamma för mig. Hon hade bekymmer om mina kläder och allt, då jag kom dit så ung”.

Pigans arbete bestod i att mjölka, hjälpa till att tröska, ibland köra mjölken till mejeriet i Hudene. Emma mindes precis hur arbetet var: “En 50-liters mjölkflaska fick en slänga upp på vagnen. Jag var starkare på den tiden”.

På vintern fick hon karda, spinna, sticka strumpor och väva förutom det vanliga arbetet med matlagning, skurning och städning.

När Emma gick och läste, bodde och arbetade hon hos en moster, men sedan flyttade hon tillbaka till Larssons och var där sammanlagt i åtta år, varefter hon hade tjänster bland annat i Ornunga och Vårgårda.

Mörlanda marknad

De första åren tjänade hon, utöver mat och husrum, 25 kronor om året. Senare höjdes lönen till 10 kronor i månaden. Pigorna och drängarna arbetade hela året, varje vecka, förutom i slutet av oktober då de hade en frivecka. På hösten hade de rätt att gå till Mörlanda marknad.

Asklanda gamla prästgård till vänster

1914 gifte Emma Max sig med drängen Arvid Lindgren från Hjälmeryd i Kvinnestad. De nygifta arrenderade Asklanda gamla prästgård eftersom de inte hade råd att köpa en egen gård. I arrendet ingick från början att leverera mjölk och smör till prästen i den nya prästgården vid kyrkan. Prästen skulle också ha skjuts till alla kyrkor och till Vårgårda eller Ljung, när han skulle ut på en resa.

Under de första åren som arrendator hjälpte Arvid Lindgren till på byggen och med slakt. Emma hade matgäster i hushållet, det var byggkarlar och senare telearbetare. På detta sätt fick de inkomsterna att räcka. “Vi sålde lite mjölk till mejeriet och kunde få 14 kronor i månaden, men då hade vi inte råd att ta hem vare sig smör eller ost utan använde margarin”

Hjultorps kvarn i Vårgårda tillhörde Vårgårda Herrgård och dess ägare Heyman

Kristiden under det första världskriget var en väldigt svår tid. Kontrollanter var ute och “snokade” så man inte gömde undan någonting. “Vi fick fara till Heymans grynkvarn i Vårgårda och få grynat och fick så havregryn och havremjöl till välling och bakning”

I familjen föddes sex barn, av vilka fem levde till vuxen ålder. Emma var en mycket duktig, arbetsam och också hjälpsam människa.

Mitt under nästa världskrig, 1943, dog maken Arvid och lämnade Emma ensam på prästgården i 42 år.

August Carlsson (1844–1950) och dottern Ida framför torpet Karlstorp

Två år senare, när August Karlssons dotter Ida, som bodde tillsammans med sin far på torpet Karlsborg, inte långt från prästgården, låg på sin dödsbädd och oroade sig för sin snart hundraårige gamle far, lovade Emma henne att ta hand om Karlsson. Under sina sista år fick han bo i kammaren innanför köket hos henne på prästgården. Där dog han 105 år gammal 1950 efter att ha varit sängliggande i drygt ett år.

Efter August död fortsatte Emma att bo på prästgården. Så småningom behövde hon emellertid hjälp och flyttade då hem till sonen Per på gården Galstad i Asklanda. Hos honom bodde hon i flera år innan hon tvingades flytta in på Kullingshemmet i Vårgårda, där hon fick sitt hem under många år.

När hon var på sitt nittioåttonde år, hösten 1981, intervjuades hon på Kullingshemmet av Ingrid Holmgren och här återges hennes berättelse ordagrant.

Ingrid: ”Hur gammal är du?”

Emma: ”På mitt nittioåttonde år.”

”Var bodde du när du var liten?”

”I Fägre i Jällby socken. Fägre var gården, men vi var fyra torpare under den gården, så den gården var rätt så stor då.”

”Vad gjorde din pappa?”

”Han var soldat på Fristad hed. Han hade ett litet torp också, det fick ju mor sköta. Ja, jag hade ju en styvmor. Min mor dog när jag var 1 1/2 år, men hon var ju duktig och skötte om det, medan han var borta. Det var på somrarna. På vintrarna var han hemma. Vi var tio syskon. Jag är den femte i ordningen.”

”Hade ni det fattigt?”

”Fattigt, väldigt fattigt, det var det överallt.”

”Sen när ni skulle gå till skolan, fanns det en skola däri Fägred?”

”Det fanns småskola i den socknen och t o m förste i folkskolan gick jag där.”

”Hur gammal var du när du började?”

”Sex år.”

”Bara sex år! Varför det?”

”För att man skulle bli tillreds att arbeta snart. När jag var tolv år hade jag gjort ifrån mig skolan.”

”Hade du lång skolväg?”

”Ja, det var rätt bra till den häringa småskolan, men längre blev det till Grude skola. Vi fick gå genom Jällby och Södra Björke och Grude. Vi fick gå i tre timmar på vägen. Varannan dag förstås.”

”Var det så i småskolan också?”

”Ja.”

”Hur många var det i första klassen?”

”I förste klassen var vi inte så många, en fem sex stycken.”

”Var andra klassen i samma rum då?”

”I samma skola, det var en lärarinna.”

”Var det tredje klassen också?”

”Det var förste och andre i småskolan och tredje det var likadant som första klassen i folkskolan. Sen fick vi börja andre klassen i folkskolan, och sen gick vi varannan dag i folkskolan, så när jag var tolv år, då hade jag gjort ifrån mig skolan.”

”Vad hette er lärare?”

”Folkskollärare Ros.”

”Vad hette er lärarinna?”

”Hon hette Amanda och var från Apelås i Grude.”

”Var hon sträng?”

”Nä, ho va snäller, ho va inte strängar.”

”Kunde hon lära er bra?”

”Ja det kunde hon. Vi fick inte lära oss så värst mycket. Det var inte så stora fordringar då.”

”Vad var det ni fick lära er i förste klassen?”

”Vi fick lära oss att läsa och skriva lite grann och teckna och rita. Det var ju kristendom också. Vi fick inte läsa någon katekes i småskolan, hon förklara och prata.”

”Hade ni gymnastik?”

”Nä. Inte någonstans. Men slöjd hade vi i folkskolan. Och historia och geografi och naturlära. Och multiplikationstabellen fick en lära sig.”

”Hur gick det till när ni skulle lära er läsa?”

”Läsa, det kunde jag innan jag börja småskolan. Det lärde de sig, det var nästan jämgrant på det viset. Far och mor kunde läsa, men det var nog inte på alla ställen de kunde det. En kunde läsa A, B, C, D och vad bokstäverna betydde och så att vi kunde några ord så där.”

”Fick ni betala när ni gick i skolan?”

”Nej, men pennor skulle vi ha med oss själva. Skrivbok fick vi.”

”Och läsebok?”

”Läsebok, den var i skolan. Den togs fram och vi fick läsa ett stycke i den stora boken, så den hörde ju till skolan.”

”Hade ni ett bibliotek?”

”Nädå, nännemen.”

”Vad tror du din småskollärare tyckte var viktigast när hon skulle lära er?”

”Det var nog kristendomen. Hon tala väldigt mycket om det.”

”Hur skulle man vara om man var en bra elev?”

På denna fråga skrattade Emma. ”De skulle vara snälla. Vi var så barnsliga och snälla på den tiden, ska jag säga. En hade inte sett ena människa förrän en börja skolan, en var så blyger, vi var så blyga för varandra.”

”Då var det knappt ni kunde leka med varann då?”

”Jodå, leka skulle en allt kunna göra litegrann också. Då var fröken med oss och hjälpte oss med några ringlekar och lärde dom leka lite, se.”

”Om man inte skötte sig, var det några bestraffningar då?”

”Inte i småskolan. I folkskolan var det det. Det var inte lönt Han kunde lugga dom redigt och dänga till dom med. Med en stor rotting.”

”Var det så att dom duktigaste eleverna fick sitta längst fram?”

”Ja, det förstås, de kunde bäst. De fick nog sitta längst fram.”

”Fick ni betyg sen?”

”Ja, jag fick bra betyg. Det högsta var Med utmärkt beröm. Det fick jag i innanläsning. Där var länsman en gång och hörde på, och då tyckte han att det var en redig tös till att läsa.”

”Varför kom han dit då?”

”Han kom dit och hörde på många gånger. Det skulle väl vara så, och de var väl kamrater, länsman Nilsson och Ros.”

”Var han en sträng lärare då?”

”Han var redig han. Det är klart att han var strängar. De får nog inte vara så stränga nu minsann. Det var bra. Han hållde ordning på barnen. Det var inga som fick göra några taffel där inte.”

”Då var ni väl många i klassen också?”

”Vi var 135 barn. Vi gick två klasser varje dag. Vi fotografera oss en gång, och det var då de räknade till 135 barn. Vi var väldigt många i alla fall. Det var både Jällby och Södra Björke och Grude och Vesene socknar.”

”Vad var det för regler som gällde i klassrummet? Var det att en skulle sitta still och vara tyst?”

 ”Ja.”

”Om du inte kunde något, kunde du fråga läraren då?”

”Nä. En fråga aldrig, det var aldrig någon som frågade läraren om någonting. Nä. Jag kunde dåligt i svensk historia, för jag hade inte den boken. Jag fick ta vid och låna böcker av dom som hade gått igenom skolan. Och sen blev det nya upplagor. Den gamla svensk historia hade jag och läste i och kunde inte något. Och han var arger, men till slut så gick jag och la fram min bok på katedern så han fick se den. För att det var en annan utav barnen som fick lägga fram sin bok som han förhörde ur sedan. Och jag la fram min. Då blev han arger, då slog han boka hårt i och mente att “din far kunde ha råd till att köpa en riktig” så att jag kunde läsa i riktiga böcker.”

”Jaså, var det en gammal bok du hade?”

”Det stod väl inte detsamma kan jag tro. Men det kvitta. Det var nog dåligt i naturlära också. Jag fick låna den ock. Det var hemskt fattigt, så det var inte så gott.”

”När ni läste historia, pratade han mycket om Sverige då, att det var ett bra land?”

”Han pratade inte, han bara förhörde det som stod i den boken. De fick lära sig det som stod i den boken bara.”

”Då hade ni mycket läxor då?”

”Ja, det var läxor också. Det viktigaste var katekesen, den fick en lov att lära sig utantill helt och hållet. Och räkneboken räknade jag i och multiplikationstabellen och sånt där, det var det viktigaste. Och sen i Bibeln, det fick en lära sig, och det var väldigt bra. Så lärde han dom att de ska kunna. Ifall de glömmer av var Tessalonikerna står i Bibeln, så fick en lära sig romarna, korinterna, galatema så här: Rom. Kor, Gal, Ef, Fil, Kol, Tess, Tim, Tit, Filemon. Det hågar jag än. Det var inte dumt. Han var duktig på det viset, fast han var en vanlig världsmänniska. Han var redig.”

”Hade ni kristendom en timme varje dag?”

”Det minns jag inte, det tror jag var den förste timmen varje morgon.”

”Bad ni böner också? Fader vår?”

”Nä.”

”Märktes det om han hade någon politisk uppfattning?”

”Det vet jag inte. Ja, han hade varit artillerist. Han hade sitt kall och det skötte han bra. Men när skolan var slut så sua han av till Ljung, och där var utskänkning och där var roligt till att sätta sig sen. Men det kvittade, för jag såg aldrig att han var fuller eller på något vis. Han skötte sitt kall redigt.”

”Kom dina föräldrar till skolan någon gång?”

”Nännemen, nä inte gav de sig av att gå en sådan väg (skratt). Vi fick gå i tre timmar, vi bodde bort i Fägre, sen fick vi gå hela Jällby och så Södra Björke och så till slutet av Grude, så började Vesene. Skolan, det vet nog Ingrid var det är. Där bor folk än.”

”Vilken tid börja skolan?”

”Det började klockan nio och slutade klockan fyra.”

”Men fick du gå hemifrån klockan sex då?”

”Ja. Men se, det var varannan dag. Springa i snösörja och så sitta i skolan sen den dan, men då fick en torka kläderna den andre dan. Det var hemska tider men barnen stod gott i alla fall, det var konstigt.”

”Hade ni med er gåvor någon gång till läraren?”

”Nännemen.”

”Tyckte föräldrarna, att det var bra att ni gick i skolan?”

”Det var ett tvång.”

”För ni kunde ju behövas hemma för att arbeta?”

”Det fick vi göra dessemellan. Jag fick lära mig tröska, jag fick lära mig mjölka och karda och spinna innan jag var tio år. När jag gjort ifrån mig skolan fick jag flytta bort, och sen var jag aldrig hemma mer. Då fick jag vara piga hos bönderna.”

”Det var aldrig tal om att du skulle fortsätta och gå i någon annan skola?”

”Nej, men jag satte på sen när jag blivit litet äldre och jag ville gått igenom och blivit lärarinna. Men far hade inga pengar och jag hade inga pengar. Det hade ju inte kostat så mycket på den tiden, men det gick inte ändå. “Nä, vi har fått arbeta, ni får väl försöka arbeta för ere”, sa far.”

”Var det några av dina klasskamrater som fick gå i någon skola och utbilda sig?”

”Det var det nog, men inte som jag minns. De kunde lära sig ett yrke. Det var flickor som lärde sig att sy, sömmerskor det vet jag att det fanns. Av Skråkåsatöserna lärde sig en att sy. Men kommer jag inte ihåg. Ja, Ros hade ju en flicka som var lika gammal som ja gifte sig med en bonde bort i Vesene. Artur och Birger tog det militära. Eskil, den yngste, jag har sett hans namn många gånger men jag kommer inte ihåg, i städerna någonstans, i Borås.”

”Så att lärarens barn kunde inte heller få så mycket utbildning då?”

”Nä. Det skulle varit Eskil. Jag kommer inte ihåg.”

”Hur gammal var du när du gifte dig?”

”Jag var 29 år.”

”Så då hade du hunnit arbeta på flera ställen?”

”Jadå.”

”Han, din man, Arvid Lindgren, var han också militär?”

”Nej, det var han inte. De fick göra sin värnplikt på somrarna bara, annars fick han gå bonddräng han med ifrån ungdomen och tills han gifte sig.”

”Men då fick ni råd att köpa, nej, ni arrenderade?”

”Vi hade inte råd att köpa, vi arrenderade Asklanda prästgård, och sen var vi där i 42 år. Men våra pojkar, de har ju fått köpt sig gårdar, alla tre förutom Arne, han är arbetare. Han har sitt arbete i Alingsås.”

”Men folkhögskolan fanns väl då? Kände du någon som gick på Fristad?”

”Nej. Det var en som hette Axel Karlsson som var ute på skoler och blev lite studerad, man han gick hemma på gården sen i alla fall, så det blev väl ingenting med honom i alla fall. Han fick lite bildning.”

”Nu har jag fått svar på mina frågor. Tack för samtalet.”    

”Men käre nån, det ska väl inte läsas upp, lill?”

Emma hon blev nästan lika gammal som August Karlsson och gick bort den 5 augusti 1988 som 104-åring. Därmed försvann en av de absolut sista som kunde vittna om livet på det svåra 1800-talet.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: