I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

ALLTID PÅ VÄG

En luffare på väg

En gång i tiden var luffarna ett vanligt inslag i landsbygdens liv. Antalet yrkesluffare ökade starkt under slutet av 1800-talet. Början på luffarepoken sammanfaller med den stora utvandringen till Amerika. Många som blev luffare ville utvandra, men kom av en eller annan anledning aldrig i väg.

Mellankrigsåren var luffarnas glansperiod, om man kan tala om en sådan. Arbetslösa unga män gav sig ut på vandring i en ofta fåfäng jakt på tillfällighetsjobb, och för att inte ligga de hemmavarande till last.

I landstingens tryckta handlingar finns motioner och förslag från den första hälften av 1920-talet om att man ville anställa länsdetektiver, som med motorcykel skulle patrullera på landsbygden och hjälpa fjärdingsmän och landsfiskaler med ordningens upprätthållande.

I en motion från 1921 kan man få en uppfattning om hur man såg på situationen med kringstrykande luffare. Där sägs bland annat: “Knappast torde någon av landstingets ledamöter bo så avlägset från färdevägar, att han ej skulle kunna intyga, att de sista åren medfört en fullständig invasion av landsvägsriddare, luffare, Zigenare eller nominella arbetssökande, hur man vill kalla det. Som nu en större arbetslöshet råder, och länet gränsar till Göteborgs stad (Älvsborgs län) med dess stora folkmängd, söka sig många av de ogifta arbetarne ut på landsbygden att fäkta efter mat.”

Som åtgärd föreslogs: “För att inom detta län få luffaretrafiken hämmad, anser jag ej kan tillgå på annat vis, än att landstinget tillsätter två stycken detektiv- eller länspoliser, som dels har att ingripa vid större brotts begående, dels patrullera på de vägar som är mest trafikerade, och vid varje landsfiskalskontor anmäla sig, samt medtaga de lösa personer som de kunnat anträffa på landsvägarne, utan betyg och uppgift, varför de så färdas fram, och har vederbörande landsfiskal, i sin ordning, att vidtaga de åtgärder han finner nödigt.”

Så godtyckliga anhållanden gick landstinget inte med på, men beslut om en länsdetektiv blev det. Beslutet blev dock aldrig verkställt. Staten kom emellan med en omorganisation av polisväsendet, och därmed bortföll motivet för ett landstingsengagemang.

Den som minns luffarna har lite svårt att förstå behovet av att förstärka ordningsmakten för deras skull. De var oftast fredliga och oförargliga och var glada om de fick mat för dagen och en plats att sova på, även om de inte hade någon laglig rätt att ”luffa” omkring utan sysselsättning. I lagens egentliga mening var de ju lösdrivare, alltså folk som drev omkring på bygden utan vare sig hem eller arbete.

1885 instiftades en lag, Lösdriverilagen, och den gav myndigheterna fullmakt att ingripa genom att ge lösdrivaren en varning eller tvinga dem till att arbeta. Lagen riktade sig mot ”hvar och en, som sysslolöst stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle och utan att söka arbete, äfensom den, hvilken eljest, utan egna medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika för ett sådant lefnadssätt, att våda däraf uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet”. Denna definition stämde väl på luffarna, men så många ingripanden torde inte ha skett. Lagen ansågs ha stora brister och vara svår att tillämpa.

”Löst folk” och ”strykare” har förmodligen funnits i alla tider, men den omfattning med vilket folk sökte sig ut på vägarna för sin försörjning under 1800-talets senare hälft var något helt nytt och av en annan dimension och därför behövde man sätta ett namn på företeelsen.

Sveriges första kända lösdriverilag var en stadga, signerad av Birger Magnusson år 1303. Enligt denna ålades alla som ertappades kringstrykande utan jobb och pengar, att skaffa sig en tjänst. Om de inte ville det, eller inte lyckades, kunde de dömas till att slita spö och/eller få öronen avskurna. För den som inte kommer ihåg det från skolan kan vi erinra att det var Birger Magnusson som fängslade sina bröder vid Nyköpings gästabud och sedan kastade nyckeln i ån.

Från 1300-talet och århundradena framåt avlöste de svenska stadgar och lagar som riktade sig mot vagabonder och lösdrivare varandra. De ständiga krigen gjorde att folkmängden utvecklades långsamt och därför rådde det konstant brist på arbetskraft och krigsfolk. Lösdrivarlagarna användes ofta för att tvinga egendomslösa att ta årsanställningar, eller för att skaffa tvångsarbetare till statens gårdar, gruvor och befästningsarbeten.

Luffare med säckpipa. Foto Samuel Lindskog

Det var alltså straffbart för folk att gå utan arbete, vilket lämnade fältet fritt för en mycket godtycklig tillämpning. Påföljderna var anhållan, häktning, varning och tvångsarbete. Vanligt var att de som varnats två gånger, och åkte fast en tredje gång, dömdes till tvångsarbete från ett halvt år upp till två år. De som dömts till tvångsarbete kunde också, av disciplinära skäl, dömas att slita spö, närmare bestämt fyrtio rapp.

Manspersoner som dömdes till tvångsarbete sändes till Statens tvångsarbetsanstalt Svartsjö nordväst om Stockholm. I den lilla skriften ”Statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö – en återblick på dess sextioåriga verksamhet”, som utkom 1952 i samband med lösdrivarlagens upphävande, kan man läsa hur det dagliga livet tedde sig för de intagna:

”Tvångsarbetarens dag började klockan fem. Först skulle han städa sin cell, vilkens möblemang bestod av en säng samt en trebent stol. Så följde frukost och korum, varefter utmarsch till arbete skedde klockan sex. Med en timmes rast varade detta till klockan 12. Därpå följde middag och rast till klockan 13.30, samt med en halv timmes rast åter arbete till klockan 20. Efter korum och kvällsmåltid var dagen slut.”

Nattetid var tvångsarbetarna inlåsta i sina celler. Om dagen stod de under ständig uppsikt och skulle om möjligt hållas isolerade ifrån varandra. Instruktionen föreskrev att de vid marsch till och från arbetet skulle gå en och en bakom varandra med några stegs avstånd emellan. Under arbetet fick de inte tala med kamraterna, inte heller lämna sin plats. Arbetet bestod huvudsakligen i att bryta och hugga gatsten och slå makadam för Stockholms stads behov.

Väggarna i anstaltens huvudbyggnad pryddes av ordstäv till de intagnas moraliska uppbyggelse, till exempel: ”Bättre sträva med två getter och stråtäckt tak; det är ej så tungt som att tigga.”

Även om vi i dag inte talar om lösdrivare eller har någon lag mot dessa finns den juridiska termen ”lösker man” fortfarande kvar och tillämpas.

”Lösker man”, eller löskekarl, är en juridisk term som enligt ålderdomligt språkbruk betyder “en man som inte är bofast“, det vill säga en lösdrivare. Begreppet står i motsats till markägare.

Inom svensk juridik har termen ”lösker man” länge brukats. Ett exempel är bestämmelsen “Nu kan löskær man skeno göra, ok orkar ei til þriggia marka, þa skal han fangas sum för ær sakt ok haldas en manaþa dagh” i Magnus Erikssons landslag från 1350.

I 1734 års lag, den så kalla missgärningsbalken, stadgades följande förbehåll gällande brottet ”självtäkt” med vilket menades att återta något som har blivit stulet eller borttappat: “doch må han thet återtaga af then, som är lösker man, eller misstänckt at wilja rymma, eller ther stulit gods å färska gierning finnes” (paragraf 52).

Drygt hundra år senar, i Kungl. Maj:ts förordning från 1864, stadgas ett identiskt förbehåll gällande samma brott: “dock må han det återtaga av den, som är lösker man eller misstänkt att vilja rymma, eller där stulet gods å färsk gärning finnes“.

När man år 1962 antog brottsbalken beslutade man att ovan nämnda bestämmelse från den kungliga förordningen alltjämt skulle vara i bruk.

Idén är att envar får återta gods som ”lösker man” innehar som effekt av färsk gärning.

Yrkesluffare måste ses mot bakgrund av den stora befolkningsökningen och proletariseringen av landsbygden under 1800-talet. Från mitten av 1700-talet och hundra år framåt fördubblades folkmängden och antalet obesuttna, de som inte ägde någon mark, fyrdubblades. Samtidigt bröt skiftesreformerna ned den sociala struktur som hade funnits inom ramen för de gamla byalagen, och den patriarkala sociala omsorgen om underlydande som fanns vid vissa gårdar, gods och bruk försvagades.

Det var vanligt att luffarna hade en bakgrund i hantverksyrken som minskade eller dog ut på grund av industrialiseringen. Det rörde yrken som garvare, tunnbindare, sadelmakare, repslagare eller handcigarrmakare. De valde landsvägen framför det nya, mekaniserade tempoarbetet i industrin.

Luffaryrket blev ett försörjningsalternativ och en levnadsform för personer som inte kunde, eller inte ville, anpassa sig till de förhållanden som rådde för egendomslösa. Bland dem fanns också ett litet inslag av personer från andra samhällsklasser, människor som ansågs ha gått vilse i tillvaron och hamnat på vägarna.

Vissa luffare hade främst individuella orsaker till att de levde sitt liv längs vägarna. De kunde vara ”oäktingar”, ovälkomna som barn och med en känsla av hemlöshet som vuxna. De kunde också som barn ha varit utackorderade på socknen, tvingats flytta mellan många olika hushåll och därmed fått hemlösheten i blodet.

Luffare i Vaksala Tegelbruk Uppsala september 1947

Inslaget av psykiskt eller fysiskt handikappade, som inte ville ta emot de ibland förnedrande hjälpformer som samhället erbjöd genom fattighus eller sockengång, var inte obetydligt. Ibland undvek de själva eventuell hjälp, för att inte bli omhändertagna.

Fattiga gamlingar kunde också välja luffarlivet framför fattigstugan. Ibland var det skammen över att ”ligga det allmänna till last” som drev dem ut. Luffarlivet att reda sig själv blev ett sista halmstrå av mänsklig värdighet.

Somliga vandringsmän var behäftade med svår ”törst”, men det fysiskt krävande vagabondlivet och svårigheterna att få tag på sprit gjorde att de sällan blev riktigt nergångna. Om de inte kunde hålla sig någorlunda borta från för mycket sprit blev de i regel inte långlivade då det enda de hade råd att skaffa var ”dunder”, det vill säga träsprit, och denna tog snart livet av dem.

Vissa luffare var ättlingar till herrskapsfolk ”på sidolinjen”. På samma sätt som till exempel luffande för detta präster och avhoppade studenter utnyttjade sin bokliga bildning, drog dessa fördel av sin förnäma härkomst i kontakten med bygdens bofasta befolkning. En ”lodis” med adligt påbrå, liksom en högdragen slarvig luffare som strödde latinska termer omkring sig, blev föremål för en naturlig nyfikenhet.

Luffare i Enslöv Halland. Foto: Hallands konstmuseum

Somliga luffare var på flykt undan myndigheterna av skilda anledningar; värnpliktsvägrare, förrymda straffångar, ynglingar som rymt från skeppsgossekåren med mera.

En annan kategori hade hamnat på luffen till följd av konflikter med husbonden eller arbetsgivaren. Husagan var legitimerad i tjänstehjonsstadgan, eller legostadgan som den rätteligen hette, så sent som 1920 och att sätta sig upp mot en överordnad var ofta liktydigt med avsked, kanske utan arbetsbetyg att söka ny anställning på.

Ordet luffare kom i bruk på 1890-talet. Det har släktskap med det tyska verbet ”laufen”, springa, och det engelska ”loaf”, driva (omkring). Dessförinnan användes verbformen, ofta i målande bemärkelse, som ”tiggaren luffade på vägen”. Man avsåg därmed att han rörde sig tungt och klumpigt. Ordet lufsa antas ha samma rötter. Luffa har även använts mer allmänt, synonymt med springa, lunka, traska.

Luffare var från början huvudsakligen en nedsättande beteckning, tillkommen för att skilja ut sina bärare från grupper som, ur samhällets och de bofastas synvinkel, hade mer godtagbara skäl att vandra längs vägarna, som till exempel gårdfarihandlare, vandrande gesäller, ambulerande hantverkare och människor som företog arbetsvandringar, till exempel från skogsbygder till skördearbete i slättbygderna.

Luffare som säljer trådarbeten 1910. Foto Stockholmskällan

Gemensamt var också att luffandet erbjöd ett försörjningsalternativ då andra möjligheter var stängda eller mindre lockande. Många luffare utförde enklare hantverk som kvast- och visptillverkning av ris, förfärdigande av pappersblommor och ståltrådsarbeten, slipning av knivar och saxar till hushållen. Andra hade små lager av lättburna produkter, såsom nålbrev, skosnören, brevpapper och dylikt, som de ”nasade” i gårdarna. Inget av detta gjorde dem till riktiga hantverkare eller gårdfarihandlare i samhällets och de bofastas ögon. De ”äkta” hantverkarna var gesäller eller hade mästarbrev. Gårdfarihandlarna hade av staten utfärdade handelsrättigheter.

Det ”nas eller småttigheter ” dvs småsaker till försäljning, som luffarna förde med sig var mer eller mindre maskerad form av tiggeri, medan etablerade gårdfarihandlare hade handelsrättigheter.

Luffare med positiv och liten apa på en odaterad bild.  © Samuel Lindskog/Örebro läns museum

Från den tidiga delen av luffarepoken finns en hel del folklore. Dit hör luffarmärkena, luffarklubborna och tron att luffarna hade ett eget hemligt språk.

Luffartecken införd i Stockholms-Tidningen 1931

Tecken som luffarna använde för att informera varandra

Några exempel på så kallade luffartecken. Luffarna ristade ofta in ett tecken på gårdens grindstolpe. Dessa förmedlade hälsningar och information luffarna emellan. De ristades eller tecknades på vägskyltar, staket, grindstolpar, träd eller husknutar. Tecknen angav till exempel i vilka gårdar man kunde få mat och husrum eller varnade för ogina husbönder och ilskna hundar. Dessa mystiska tecken väckte naturligtvis undran och spänning hos de bofasta. Inte minst kunde de sätta barns och ungdomars fantasi i rörelse.

Det ansågs också att luffarna, som kännetecken sinsemellan, hade tre tatuerade prickar i vecket mellan vänster hands tumme och pekfinger. Detta härmades gärna av skolungdomar med bläck- eller anilinpenna ända fram på 1960-talet.

Att luffarna hade ett eget hemligt språk är en myt. Vissa luffare kunde svänga sig med ord och fraser som var främmande för de bofasta, kanske för att göra sig lite extra intressanta och underlätta bettlandet, men det var sådant som de uppsnappat från andra grupper, till exempel förbrytarslang, sotarnas ”knoparmoj”, västgötaknallarnas ”månsing” eller romernas ”romani”.

Luffarklubborna var en praktisk detalj hos de bofasta i vissa byar för att fördela bördan av att ta emot och hysa luffare. Klubborna var av trä, täljda eller svarvade, ofta två-tre decimeter långa och någon centimeter breda. När en luffare kom till byn fick han höra efter i vilken gård klubban fanns. Där kunde han få mat och övernattning, ofta i ladugården eller på logen, bland annat eftersom deras hygien i regel inte var så bra och att de ofta även bar ohyra med sig i sitt sällskap.

När han sedan lämnade gården skulle han föra klubban vidare till nästa gård, som då var skyldig att ta emot nästa luffare som dök upp. På vissa klubbor fanns gårdarnas eller husböndernas namn inristade eller skrivna i den turordning de skulle ta emot luffare. De flesta luffarklubbor har förkommit, men ett fåtal finns bevarade på hembygdsmuseer.

Luffare sover i Vaksala Tegelbruk, kvarteret Håkan, Torkelsgatan, Fålhagen, Uppsala september 1947

När man läser berättelser om gamla tegelbruk kan man läsa att luffarna ofta hade en sovplats nära ugnarna i tegelbruket. Även glasbruken hade ofta luffare som nattgäster. Luffarens normala natthärbärge var ladan hos någon snäll bonde. Var det kallt ute kunde luffaren få sova inne i ladugården. Ulf Brunnegård mindes att en familjens grannar i deras hemsocken Ullene haft en luffare som nattgäst i ladan. Ulfs lekkamrater, som bodde på gården, tog med honom ut i ladan för att visa var luffaren sovit och hur han format höet så det blev en skön liggplats. Barnen tyckte lite synd om luffaren som inte hade någon säng.

Husfolket undvek att tala med luffarna. Antagligen ville man inte komma på alltför god fot med dem och därmed kanske riskera att få ännu tätare besök. Detta senare gjorde att man inte visste särskilt mycket om de enskilda luffarna. Man visste sällan ens vad de hette. Det blev olika benämningar i stället. ”Lelle-Kalle”, ”Värmlands-Gustav”, ”Halmstad-Herman”, ”Valfångarn”, ”Blekingen”, ”Greven” var några namn på luffare.

Författaren Harry Martinsson var själv luffare ett tag och i ”Vägen till Klockrike” skildrar han luffarlivet innifrån. Han beskriver hur luffarna var rädda för myndigheterna och att de också var besvärade, av att folk ofta var rädda för dem. Romanfiguren Bolle konstaterar att den som valde luffarlivet också valde bort kvinnan ur sitt liv. Ett högt pris, ansåg han.

En tidning rapporterade sommaren 1921 följande:

”Lördagen den 11 juni 1921 anhöll extra detektivkonstapeln Carl Persson i Lundagård i Lund en ung man för lösdriveri och förde honom till stadsfiskalen för förhör. Enligt det till förhörsprotokollet fogade signalementet var ynglingen 175 centimeter lång, hade mörkblont hår och blå ögon. Näsan var »vågig», munnen »ordinär», pannan »låg» och ansiktsformen »oval». Som yrke uppgav den anhållne jungman, och som kyrkskrivningsort Haga församling i Göteborg. Han var född i Jämshögs församling i Blekinge den 6 maj 1904 och var vid gripandet följaktligen bara 17 år. Hans namn var Harry Edmund Martinson.”

I förhörsprotokollet skrev stadsfiskalen: ”Vid hållet förhör har Martinson erkänt, att han den 10 och 11 dennes vistats här i staden och uppehållit sig genom att bettla mat och penningar samt berättat följande: Sedan oktober månad 1920 har han med undantag för en och annan dag saknat sysselsättning och gående från ort till ort i Sverige och Norge livnärt sig huvudsakligen genom bettleri. Han har på varje ort sökt arbete, dock utan att kunna erhålla sådant. I saknad av bostad och medel brukade han tillbringa nätterna i ladugårdar och halmstackar.»

Extra detektivkonstapel Persson anade nog inte att han hade anhållit en blivande ledamot av Svenska Akademien, hedersdoktor vid Lunds universitet och nobelpristagare.

Senare i livet berättade Harry Martinson att han, när han anhölls i Lund, varit i Malmö för att söka hyra på någon båt, men misslyckats och bestämt sig för att gå till Göteborg i samma ärende. Ute på Skåneslätten hade han sett de två tornen på Lunds domkyrka sticka upp vid horisonten och vikt av för att ta en titt på den arkitektoniskt och historiskt intressanta byggnaden.

Martinson hade ett stort självupplevt material när han på 1940-talet skrev sin roman ”Vägen till Klockrike” om luffaren Bolle och dennes kamrater. Han hade redan som fjortonårigt sockenbarn rymt flera gånger och luffat omkring, som längst upp till Kil i Värmland. Under sin sjömanstid 1919–27 gick han, vid arbetslöshetsperioder, på luffen i Sverige, Norge och Sydamerika.

Ett par månader innan Harry Martinsson häktades av polisen sommaren 1921 samlades påskdagen 1921 cirka 200 icke bofasta arbetslösa till en konferens, den så kalla luffarkonferensen, i Hallsberg.

I en resolution till myndigheterna ställde deltagarna krav på omedelbara hjälpåtgärder och beredande av arbetstillfällen. I avvaktan därpå ämnade man stanna kvar i Folkets hus, där mötena ägde rum. Myndigheterna tillgrep en passiv ”utsvältningspolitik” och efter fyra dygn upplöstes mötet.

Vintern 1933 noterade detta års luffarkonferens rekordsiffror med uppemot 200 000 arbetslösa deltagare, varav de hemlösa och arbetslösa, ”luffarna”, var runt till 15 000.

Initiativtagare till detta års luffarkonferens var före detta sjömannen och arbetaren Karl Oskar Karlsson, född i Göteborg år 1894. I folkmun och i vissa tidningar omtalades Karlsson som ”Luffarkungen”, en titel som han anammade sedermera, då han själv blivit ”yrkesluffare”.

Mötets förlopp beskriver DN:s korrespondent så här:

”Mötet öppnades av ordföranden i de arbetslösas förening i Borlänge, och så tog herr Karlsson till orda. Han hade aldrig förr stått i en talarstol, men det märktes inte. Talarbegåvningen var ganska påfallande och dessutom hade han den sällsynta egenskapen att kunna begränsa sig. Hans föredrag räckte inte längre än 12 minuter. På den tiden hann han berätta att man vid en sammankomst i Lindfors i Värmland beslutat att under organiserade former kräva statens bistånd åt de arbetslösa. I första hand fodrade han arbete, i andra upprättande av härbärgen i större samhällen, så att man slapp dela rum med kreaturen i ladugårdarna. Att arbeten igångsättas och att vägarnas folk kunna erhålla dessa arbeten till löner som möjliggöra en människovärdig tillvaro.

De flesta som drevs ut på vägarna av arbetslöshetstopparna under första hälften av 1900-talet återvände till ett bofast arbetsliv när tiderna blev bättre, men vissa blev kvar på vägarna som yrkesluffare. Det gäller för den på sin tid mest kände av dem alla. ”Luffarkungen” Karl Oskar Karlsson.

Karlsson var född i Göteborg 1894, blev eldare till sjöss men hamnade på luffen under arbetslöshetsåren i början av 1920-talet. Vid nästa arbetslöshetstopp, depressionen i början av 1930-talet, vandrade han genom den svenska pressen.

1933 organiserade Karl Oskar Karlsson två ”luffarriksdagar”, en i Borlänge och en i Heby. Vid dessa framträdde han som en skicklig talare och fick ”riksdagarnas” uppdrag att uppvakta socialminister Gustav Möller med krav på fler åtgärder mot arbetslösheten, och härbärgen för de hemlösa.

En liknande luffarkonferens hade hållits i Hallsberg påskhelgen 1921 och antagit ungefär samma krav. Det gav inget resultat. Regeringen von Sydow lade luffarnas petition till handlingarna. För Karlsson och två andra utsedda delegater gick det bättre. De togs väl emot av Möller och deras aktion blev ett litet, i dag bortglömt, bidrag till opinionsbildningen för den sysselsättnings- och socialpolitik som växte fram under 1930-talet. Men själv blev Karlsson kvar på vägarna ända fram tills på ålderns höst, en bit in på 1960-talet. Medveten om att en stor del av det tyska trasproletariatet hade fallit för Hitlers locktoner agiterade han mot nazismen i vägkorsningarna och på ”luffarhotellen” vid tegelbrukens och glasbrukens ugnar.

Man kan konstatera att allmänhetens syn på luffarna har växlat genom åren. Periodvis har de setts som farliga landstrykare, hot såväl mot den enskilda säkerheten och egendomen som mot samhällsordningen i stort.

Senare, särskilt när de började försvinna från vägarna efter andra världskriget, har de mest betraktats som oförargliga original. Då hade den begynnande avfolkningen på landsbygden minskat underlaget för luffarnas torftiga försörjning och det sociala välfärdssystemet byggts ut.

Assar Johansson Fotot taget nära Kullings-Skövde kyrka vid E3:an, som under flera år var “Assars väg”.

En växande bilism gjorde landsvägarna otrivsamma för vandrare. I dag rusar bilarna fram i en våldsam fart där en gång många original och personer med utanförskap traskade med tunga steg. Nu har deras trasiga kängors stamp mot grusvägar förvandlats till mjuka däcks susande mot asfalt.

____________________

Hönsalottas luffarmuseum i Boda nära Kosta i Småland rekommenderas varmt. Detta drivs av Göran Johansson och sambon Inger Rydbrink. De har i många år samlat kunskap och föremål av luffare.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: