I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

DEN KLOKE BÖLEN

Smålandsstenar station med jaktsällskap. Personerna på bilden är troligen ett jaktlag från Isberga. Huset brann ner till grunden 1903. Foto 1891

Några kilometer söder om Smålandsstenar föddes 1826 på Bölaryds Gästgivaregård ”Lusagubben”. Detta hände ett tiotal år efter att Sven Kellgren med familj övernattade på gästgiveriet. Om Sven och hans olycksaliga dotter Gustafva, Mördare-Stafva kallad, har jag berättat i boken ”MÖRDARE-STAFVA”.

”Lusagubben” fick en son som kallades ”Bölen” efter gästgiveriet där han var född. Om honom berättade Pelle på Ödegärdet, en gård som låg i närheten:

Bölen, det var då den värste kropp till att svärja, jag nånsin har hört. Och så var han så leder tillika, svarter i synen och led som en skojare. Alltid kom han i en vider, fotsid rock, som mestadels var grå, och vid hatt på huvudet. Och när en såg en på Långaryds marknad, så var han ökänd bland alla och skrävlade och skräppte gjorde’n, så han hördes över hele marknadsplatsen. För klok ville han vara, allting förstod han sig på och för allting visste han råd, men sällan med naturliga medel, för han let mest på sin svartkonstbok.”

Svartkonstboken

Svartkonstboken var en bok som de trollkunniga använde för att bota sjukdomar och sätta trolldom på folk. Många så kallade Wittenbergare, det vill säga präster som studerat vid Wittenberg i Tyskland, hade en sådan här bok. Den innehöll många märkliga och svårtydbara formler och tecken. Ingen som inte var trollkunnig fick lov att titta i boken för då kunde det gå illa.

Odensbackens marknad. Foto Samuel Lindskog 1908

Långaryds marknad höll till i Gassljunga mellan Hyltebruk och Smålandsstenar. Redan 1770 började man hålla kreatursmarknad där och den pågick till 1947.

”Eljes så hade han la, till att börja med, inte varit klokare än far sin, själve ”Lusagubben”, för han var född på Bölaryds gästgivaregård 1826. Och det var visst ingen, som såg någon klokskap hos den pojken, medan han växte upp, för han bara söp och levde skojare som vilken gästgivarepojke som helst.”

Pelle fortsatte sin berättelse: ”Men så skjutsade han judar och fick handlat sig till en svartkonstbok. Sen blev det ”Kloke Bölen” i rappet. Då var han i exereåren. Och då svängde han sig upp och blev riker man. Innan var det, som det kunde. Han gifte sig nu med Britta Kajsa i Nyarp och köpte det hemmanet, ritade stort och förtjänade, men alltid supigt och skrävlande. Fick besök ifrån alla håll. Han kunde skaffa till rätta det, som var stulet och bortkommet, och han kunde bota sjukdomar av alla de slag, som finnas både på folk och på fä. Den störste drafiken, han hade, så var det ifrån Kind och Mark. För där var många rika gubbar, som behövde hans hjälp. Och han tog bra betalt för vad han gjorde, han tog ända till tjuge riksdaler av desse rike mar-bönderna.”

Marbönder kallades de som hade en bondgård i Marks härad.

Det var allmänt känt att ”Bölen” hade magiska krafter. Om inte annat bevisas det av berättelsen om en gubbe i Marks härad som förlorat en oxe. En kväll kom gubben till ”Bölen” och sa att han blivit av med en oxe, och så frågade han om denne kunde upplysa om, var den var.

”Ja, för tusan djävlar”, svarade ”Bölen”, för han svor som en turk vid vartenda ord. ”Det ska du få veta i morgon bittida, men inte förr.”

Även om gubben var ivrig att få veta var hans oxe var fick han ge sig till tåls och gå och lägga sig i ”Bölens” hölada tills denne behagade berätta var oxen fanns.

Fram på natten hörde gubben hur förstudörrarna låstes upp, och den lede ”Bölen” stack ut huvudet och ropade på Gråvall, men denne visade sig inte. Så ropade han igen på Gråvall, denna gång ännu skarpare, men likväl dök ingen Gråvall upp. Gråvall var en mystisk figur som inte gärna visade sig för folk, även om de flesta sett honom utan att veta att det var just Gråvall de stött på.

Tredje gången då ”Bölen” skrålade “Gråvall!”, som en stucken gris, dånade det i hela gården och Gråvall kom som ett yrväder och det lyste i båda ändar på honom.

Då sa Bölen:

”Vad tusan har du gjort, som inte parerar?”

Då svarade Gråvall, att han inte kunnat kommit tidigare, för han var flera mil ovanför Stockholm och hjälpte ett fruntimmer att vrida nacken av ett barn.

”Ja, då så”, sa ”Bölen”:

”Nu ska du uträtta en ting. Här kom en gubbafan ifrån Mark, som har mistat en oxe. Kan du säga, var den är?”

Ja”, svarade Gråvall och berättade att den låg i en torvgrav norr om gården.

”Ja, det var bra!”, tackade ”Bölen”.

Gubben som blivit av med sin oxe hörde Gråvalls och ”Bölens” samtal och tänkte då, att nu när han visste var oxen fanns, kunde han spara in sina pengar på ”Bölen” och gav sig i väg utan att ens ta farväl.

När han så var kommen en fjärdingsväg ifrån Nyarp, var det stört omöjligt för honom att gå längre, han orkade inte ett steg till. När han vände sig mot Nyarp och försökte gå däråt var det emellertid inga problem. Så han hade inget annat val än att vända om och gå hem till ”Bölen” och göra rätt för sig.

När han kom fram stod Bölen på gården och var topp tunnor rasande och sa:

”Vad fan springer du efter? Nu borde du ha stryk.”

Den stackars gubben tjänade inget på att ha försökt smita från betalningen för nu fick han betala tre gånger så mycket. Då bröstade ”Bölen” sig stort och sa:

”Nu ser du, vad jag kan. Säg till dina gårdboar, att de inte ska försöka att lura Bölen, för de komma inte längre, än jag vill.”

”Bölen” fortsatte med att förmana gubben, att: ”Du ska hålla tyst med vad du har sett och hört och inte tala om Gråvall, för då gör jag dig rent olyckelig.”

När sedan ryktet om ”Bölens” klokhet spred sig på bygden fick han än fler besök och blev alltmer aktad för sina kunskaper.

Han nyttjade även naturliga medel, som till exempel när han botade hästar för kvark (slembildning i halsen). Då gav han dem ett kvarkpulver som han själv påstod bestod av allehanda magiska örter, såsom fätitta och sävenbom, jäntiania (gentiana), angeliserot och johannesbröd och ett halvstop urin och smör och honung och pepparrot, och så förstås ett stop brännvin, men det fick inte hästen, för det intog han själv.

Vid svår kvark nyttjade han ett medel som hette kasslafissla, och det påstod han alltid, att det var så förfärligt dyrt.

Han botade även oxar så det stod härliga till. Om de var någorlunda feta så förklarade han dem obotliga och var beredd att köpa det usla kräket, för han var en stor älskare av kött och hade god matlust. Så gjorde han med Lasse i Hökabäcks oxe som inte kunde urinera. På kvällen gav han oxen ordentligt att dricka sa att den höll på att spricka. Morgonen efter var han tvungen att sticka kniven i oxen och då är det klart att han fick köpa den för ett rimligt pris.

Även folk kunde han bota och det gjorde han med besked.

Pelle minns: ”Jag minns la, när de hänte’n till Hans i Skuebo. Hans hade fallit och slagit sig, så han blev sjuk i hele kroppen. Och han hade sådant förtroende till denne Bölen. Och när Bölen kom, så gav han sig dj-n på, att det skall bli antingen liv eller död i rappet. Och det gu gjorde’t med. Han blante ihop en dosis i ett stort drickaglas och hällde i gubben. Det var om kvällen. Och näste morgon, innan klockan var sju, så var det slut med gubben. Men Bölen, han passade på och gav sig istad, innan det tog slut, så fuller som han var.

För det var brännvin på stället, och det skulle hällas i en jämt — eljes kunde han ingenting göra. Och då red han ikull och slog hela apoteket i kras, så det blev ett mos i väskan — han brukte alltid ha med sig en stor lärväska med medikamenter. Då lägger Bölen sig på knä och knäpper ihop händerna och svor, så det blev ljust i var eveliaste buske på en fjärdingsväg i omkrets. Och drängen, som var med för att ta hästen tillbaka, den blev så förskräckter, så han knappt torde fara hem igen om natten. — Och där luktade medikamenter av liket, ända till det var nermyllat, så en kunde knappt begå sig.

Så fick han nog, Hans i Skuebo. Men det var snabbt gjort av Bölen. När han kom, så blev det ingen långpina, antingen det skulle bli liv eller död.”

Glasburk med engelskt salt

Den enda medicin som han köpte på apoteket till folk var rabarber och engelskt salt, en sorts bittersalt som kom från England och som han använde mot förstoppning. För övrigt lagade han ihop allting själv. Han hade en oerhörd kunskap om örter och växter för han använde bara naturliga medel eller så tog han till svartkonstboken.

Tusentals personer sökte upp honom för att få bot, men så en dag råkade han ut för ett elakt spratt. Hans hustru såg riktigt bra ut och var ett älskvärt fruntimmer. En gång när hon pratade med hjälpprästen i Långaryd var han ovanligt övertygande och därefter blev hon lite av en läsare. Prästen förklarade för henne att den där svartkonstboken var inget bra för dem. Om hon brände upp boken skulle hon göra Gud en behaglig gärning och rensa sitt hus från djävulen och hans anhang. Så fick det bli och hustrun gjorde som prästen sagt. Hon letade upp ”Bölens” svartbok och så brände upp den i spisen.

Därefter började det bli dåligt med ”Bölens” klokskap, för nu hade han inte Gråvall att kommendera längre. Därmed blev det även sämre med förtjänsterna, speciellt när det uppdagades att han stundom framförde lögner för folk.

Tussered i Håcksviks socken

Så beslöt han sig för att sälja Nyarp och ge sig av på ett annat håll, så att han fick käringen sin ifrån prästen, för han förstod, att det inte var bra, som det var. Därpå flyttade de båda till Kind härad, till en gård, som hette Tussered i Håcksviks socken, ett par mil nordväst om Smålandsstenar.

Wilhelmsro byggdes som en exakt kopia av Sandviks herrgård i Burseryd

Då ljusnade det litet för Bölen. Han fick kunskap om att en svartkonstbok fanns på Sandviks herrgård hos Petter Lindgren, som var ägare till det förnäma säteriet i Burseryd. Boken hade gått i arv från den gamle doktorn på Sandvik, Johan Harald Gasslander. ”Bölen” och Lindgren blev snart goda vänner och tog sig ett och annat glas tillsammans. Mellan suparna fick ”Bölen” läsa i Lindgrens bok, men det blev inte så låga stunder, så det var inte särskilt mycket kunskap han fick med sig hem. Hur bra den här boken än var så räckte det inte till för att locka fram den gamle Gråvall och därmed var hans helande ett stort skämt. Därmed var också hans klokskap som bortblåst.

Sjönevad gästgivargård i slutet på 1800-talet

En gång kom han från Halmstad och tog in på Sjönevad gästgivaregård. Som vanligt var, så var han full, när han kom, och inte blev det bättre, så länge vistelsen varade på gästgivargården.

Morgonen efter, när han kom upp på vägen mot Rya, saknade han sin plånbok och då gjorde han helt om, vände och reste tillbaka till Sjönevad. När han kom dit sa han till gästgivaren Johan Anders Nygren, för han trodde, att han hade tappat plånboken mellan Halmstad och Sjönevad:

”Du får va snäller och låta lysa på i socknakyrkorna utåt, om det är någon, som har hittat min plånebok. Och bara säg, det är Bölen, som rår om henne, för den känna de och då töra de inte annat än lämna igen a.”

”Vad fan! Du, som är kloker, ska du inte ha reda på, var din plånebok är?” sa Nygren. ”Nu tror jag då inte, det är annat än lögn, du har dragits med i hela din tid. Då är jag klokare än du.”

Därmed gick han bort till det stora pengaskåpet inne i kammaren och tog fram plånboken och sa:

”Här är hon! Den hade du glömt i sängen i natt, den lilla stunden du låg. Tala nu aldrig om, att du är kloker mer, för jag tror et då, ta sig fasen, inte.”

”Bölen” blev så skamsen, så han rusade ut till sin häst och vagn och for i väg det fortaste han kunde, och tog sig inte så mycket som innan han gav sig av.

Han, ”den lede Bölen”, var dock fiffigare än många kunde tro ända in i det sista. Han hade borrat ett stort hål i loftet, så han kunde ligga och lyssna på, vad de andra sade i stugan.

Så när det kom någon och ville fråga honom till råds, då var han inte tillstädes, utan käringen tog emot den främmande och frågade då först, både vad han hette och var han var hemma och vad han var ute i för ärenden, hur många kreatur, de hade, och allting annat, för hon var ordentligt nyfiken.

Under tiden låg ”Bölen” uppe på loftet och hörde genom tjuvhålet, vad den främmande svarade och sade. När den främmande hade sagt allt vad hustrun ville veta, gick ”Bölen” ner från loftet och sen in i huset bakvägen, som om han kom utifrån och just kom in i huset.

Väl inne sade han:

”Jaså, för tusan dj-r! Är du kommen! Jag väntade dig”. Så tilltalade han främlingen med hans namn och berättade var han bodde och vad han gjorde och allt annat han fått höra i lönn uppifrån loften.

De besökande blev förstås imponerade av all klokhet och synskhet som ”Bölen” besatt och lät sig villigt rådas av honom.

När han väl var känd som den ”Kloke Bölen” kunde han ställa till vad ont som helst människor emellan. Han hade otaliga hämndgärningar och processer på sin räkning, samvetskval visste han inte vad det var.

Per berättade: hur det gick, när Johannes i Spräckebo hade fått otur med sina kreatur. Johannes kom, till ”Bölen” och ville veta, hur han skulle bära sig åt, så han fick behålla sina djur.

”Du är la ovän med nån av dina grannar”, sa Bölen genast.

”Ja, det var la inte så rent utan, för en vet la, vad mycket, som kan ställa till ovänskap i grannhället — kreatur, som göra ohägn, oah annat allt. Och särskilt var det en av grannarna, som han trodde om att vilja honom ont.”

”Nå, för tusan”, sa Bölen, ”det är snart hjälpt. Du ska bara passa på och gå in i hans fähus och skära öronen av den minste kalven där. Dem ska du sen gömma, så de få ligga i fred för råttor och hundar, och gömmestället ska du tala om för mig nu, innan du går, så jag får höra, om det duger.”

Johannes funderade ett litet tag och så nämnde han gömstället för ”Bölen” och denne godkände det. Sen tackade Johannes för rådet, betalade och gick hemmet väldigt nöjd.

Så snart han fick tillfälle, så gjorde han, som ”Bölen” hade rått honom till, och så tänkte han, att nu skulle det skulle vara slut på all otur och förtret för hans del.

Grannen, som fick öronen avskurna på sin kalv, kände emellertid också till ”Kloke Bölen”, så han drog genast dit och ville veta, vem som hade begått illdådet med kalven.

”Jo, pina dö, vad han det skulle få, bara han ville betala hederligt”, sa ”Bölen” och bonden betalade, vad ”Bölen” begärde.

”Gack då till Johannes i Spräckebo”, sa den kloke, ”och titta efter i skrinet, som står inunder trappan i hans köksförstuga, så hittar du kalvöronen och får reda på gärningsmannen!”

Det slutade med process mellan grannarna och fiendskap inte bara mellan dem utan för all tid mellan familjerna.

Hur fiffig han än var, ”Kloke Bölen”, så kom det ändå ut, att han bara nyttjade lögn och bedrägeri, och så fick folk veta med, att han inte hade tillgång till någon svartkonstbok längre. Sen var det inte mer med hans konster.

Trappa till loftet

Han förde sitt gamla supiga väsen till den sista stunden. Och till sista slut så for han baklänges utför loftstrappan och bröt nacken av sig och fick en hastig bortgång.

Det sista, han sa här i världen, var:

 ”Det var tusan djävlar till hopp för Bölen att göra!”

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: