I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

STORE-SVEN

Ornunga Kyrkebol 1890

Ett åttondels mantal i Ornunga Kyrkebol innehades i början av 1800-talet av Anders Svensson. Han var född 1766 i Lilla Sjötorp ävenledes i Ornunga socken. 1791, tjugofem år gammal, gifte han sig till gården Kyrkebol. Hustrun, Kerstin Larsdotter, var bonddotter därifrån och endast arton år gammal när de gifte sig. De båda fick nio barn, men inte mindre än sex barn dog innan de var två år gamla.

Sonen Sven, född i Kyrkebol tre dagar efter midsommar år 1800, var det femte barnet i ordningen, men det första som kom att överleva till vuxen ålder.

”Store-Sven”, som han kallades, blev ägare till en av Västergårdarna i Ornunga, när han gifte sig med en av gårdens döttrar, Inggerd Andersdotter. På 1840-talet kom Sven emellertid på obestånd och blev tvungen att lämna ifrån sig gården. Han tog dock undan en del av denne, kallad Orrehallen, som avsöndring ”på ovärderlig tid”. Han hade avsöndringshandlingarna klara och det enda som återstod för att genomföra delandet av fastigheten var lagfarten. Förmodligen kunde Sven inte läsa, varför han inte förstod handlingarnas innebörd och ansökan om lagfart blev aldrig inlämnad.

”Store-Sven” var aldrig medveten om att han var ägare till marken han brukade, utan räknade sig som torpare utan egen ägorätt och gjorde därför dagsverken för torpet på stamhemmanet, Västergården.

Omkring 1865 överlät ”Store-Sven” hemmanet på mågen Anders Magnus Andersson, som var gift med Svens och hustrun Inggerds dotter Maja-Stina. Inte heller denne tog reda på äganderättsförhållandena, utan fortsatte att göra dagsverken på stamhemmanet i nästan 50 år.

På Orrehallen rådde ett relativt välstånd. Det var alltid rent och snyggt både ute och inne. Anders Magnus var en eftersökt arbetare och saknade därför inte inkomstmöjligheter. Tillsammans med Sven Johansson på Trägenborg, ett torp som också låg på Västergårdens mark, nyodlade han väldiga arealer och lade åtskilliga tusen famnar stenmurar.

Anders Magnus och Inggerd hade endast en son, Karl Fredrik. Denne for till Amerika, men sen hörde man aldrig av honom igen, varför han dödförklarades 1919.

”Store-Svens” hustru Inggerd Andersdotter dog 1871, 78 år gammal. Därefter levde Sven ensam i ytterligare 18 år tills han dog tre veckor före sin 89-åriga födelsedag. När han lämnade jordelivet ägde han inget annat än de kläder han hade på sig och något reservplagg. Värdet av dessa var 16,50 kronor och eftersom begravningskostnaderna uppgick till 15 kronor, blev det bara en och femtio över för hans arvingar att dela på. Dottern Maja-Stina och hans avlidna dotter Annikas båda döttrar, Thilda och Sofia fick alltså en femtioöring var i arv.

Slåtterarbete vid Ornunga Kyrkebol 1908

När Sven Andersson och hans hustru var döda förutsatte ägaren av stamhemmanet att han själv var ägare till Orrehallen, varför han satte i gång med att stenröja och rev torpet samt gjorde ett plant och fint åkerfält av torpet. Emellertid hade Johan Fredrik Andersson Stjerna, som var gift med ”Store-Svens” dotter Thilda, studerat gamla handlingar, som han fått hand om och därvid börjat ana att han och hustrun var de rätte ägarna. Stjerna for till häradshövdingen och visade upp de gamla papperna som han hittat. Denne förklarade att stället mycket riktigt var avsöndrat och att det bara fattades lagfart, men att denna kunde erhållas när som helst.

Ägaren till stamhemmanet blev naturligtvis förbaskad, förtvivlad och förvånad över att ha gjort så mycket arbete förgäves och inte ens få behålla marken.

Dock kan man tycka att åttio års hårda dagsverken mer än väl uppvägde den stenröjning, som bonden gjort.

En av traktens första bilar framför Ornunga Kyrkebol 1908

________________________________

Denna berättelse ingår i boken ORIGINAL PÅ BÖGDA som finns att köpa på www.iglabo.se/shop

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: