I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

NÄR SKOLAN KOM TILL BYN

Reproduktion efter utsago om Herrljunga gamla kyrkas utseende av G Ekström

Sven Lundblad, biskop i Skara, född 30/10 1776 och död 29/4 1837

Den 15 september 1835 höll biskop Sven Lundblad en specialvisitation med Herrljunga pastorat, och då inventariepersedlarnas skulle visas upp tillkännagav prosten Lars Benjamin Kyllin att en inbrottsstöld ägt rum i Herrljunga kyrka mellan den 10 och 13 i samma månad. Tjuvarna, som efterlysts från predikstolen utan att kunna ertappas hade stulit kommunionlängden, psalmboken, äldre sammandraget av årliga författningssamlingarna, altarklädet och brudpallen.

På biskop Lundblads förfrågan upplyste den nästan sjuttioåriga pastorn att det inte fanns någon skola inom församlingen, och att undervisningen för närvarande ombesörjdes dels av föräldrarna själva, dels av andra därtill tjänliga personer. Möjligtvis berodde pastorns svaga intresse för skolan på att han själv inte hade några barn, trots att han varit gift två gånger.

Då biskopen frågade om inte församlingens klockare hjälpte till med undervisningen, tillkännagav pastorn, att ingen klockare fanns antagen.

Biskopen, något förbittrad över församlingens slapphet med sina skyldigheter, erinrade då pastorn om skyldigheten att anställa en klockare och att denne skulle vara ämnad att undervisa barnen i kristendomskunskap samt lära dem läsa och skriva.

Slutligen bad biskopen pastorn att förmana församlingen, att på alla sätt, i synnerhet vid gladare tillfällen, genom frivilliga tillskott, utöka skolkassan att användas för framtida släktens välgörande liv.

Frågan om skolundervisning i Sverige är mycket gammal. I en historik om folkundervisningen i Sverige läser man: “Gustaf I gynnade lärdomen, men framför allt låg folkets upplysning honom om hjärtat. Han ville att allmogen skulle inhämta förståndsbildning, så att de skulle kunna bliva sanna fosterlandsvänner och goda undersåtar.” Det var ju viktigt, att allmogen kunde läsa och förstå “den rena evangeliska läran“, som genom reformationen blivit deras lagstadgade religion.

Såväl Karl IX som Gustaf Il Adolf sades vara ivriga “befordrare av folkundervisningen“. I städerna förekom sedan länge skriv- och räkneskolor för blivande handlande och hantverkare. Drottning Kristina beslutade 1640, att en barnskola skulle inrättas i alla rikets städer, där barnen skulle lära läsa i bok, skriva och räkna. Under 1600-talet upprättades skolor också för allmogens barn av ägarna till de stora godsen. Som exempel för Västergötland kan nämnas de fyra skolor, som Magnus Gabriel de la Gardie grundade på Läckö, Höjentorp, Ekholm och Storegården i Rackeby.

Genom Karl Xl kyrkolag 1686 fick såväl föräldrar som prästerskap och klockare ett formellt åläggande rörande barnens undervisning i deras “kristendomsstycken“.

I ett kungligt cirkulär av den tionde augusti 1762 förordnade kung Adolf Fredrik, att särskilda barnalärare skulle bistå klockaren i större församlingar. Fortfarande var det inte fråga om annat än kristendomsundervisningen, med läsningen som ett medel för den.

Folkskolornas antal ökade emellertid och enligt en undersökning 1814 fanns 484 fasta och 473 ambulatoriska skolor i riket. Undervisningen var dock för det mesta undermålig. Ett fåtal lärare var präster. Klockarna, som hade skyldighet att undervisa var ofta okunniga. Ännu sämre var det med de särskilt anställda lärarna, vilka ofta var avskedade soldater, gamla gummor eller andra, som hade svårt att försörja sig. Aktning för skola och lärare blev lidande av dessa förhållanden för lång tid.

Skytteanska skolan i Ålem Mönsterås från 1822 är Sveriges äldsta skola fortfarande i bruk

En ny tid med liberala idéer och starka frihetsrörelser hade bröt emellertid in. Man insåg, att det bestående skolväsendet icke motsvarade den nya tidens behov. Vid riksdagarna krävde man reformer. Många av våra kända män såsom Tegner, Wallin, Geijer med flera engagerade sig hårt i “folkskolefrågan“, och vi har anledning att minnas män som Nils Månsson från Skåne, kallad “Ljusets bonde“, och bondeståndets ledare Anders Danielson tog upp frågan om en allmän medborgarskola i riksdagen 1834. Han föreslog att skolan skulle stå fri från kyrkan och att kommunerna skulle vara huvudmän och bekosta skolhusen, föräldrarna betala viss avgift och att staten skulle betala lärarlönerna. Efter många års heta strider kom äntligen 1841 en riksdagsskrivelse med “Förslag till lag om folkundervisningen i riket.” På grundval av detta förslag utfärdades den 18 juni 1842 “Kongl. Maj:ts nådiga stadga angående folkundervisningen i riket“.

Sockenstämma

Herrljunga sockenstämma hade haft upp frågan om skolundervisning ett och ett halvt år innan skolstadgan stadfästas, nämligen den 30 januari 1841. Anledningen att det då blev intressant att diskutera en skola var att länet hade bildat en så kalla arbetshusfond, vars syfte var att befrämja skolor för undervisning i kristendomskunskap och goda seder. Pastoratet hade dessutom samlat på sig en skolfond på 343 riksdaler banco, så det fanns vissa förutsättningar för att kunna bygga en skola. Den åldrige läraren och prosten Kyllin talade sig varm för förslaget, men det mötte motstånd, bland annat av Johan Persson i Guppagården, som sade sig inte kunna förstå vad nytta en skola kunde göra. Stämman konstaterade därmed att tiden inte var mogen för en skola i Herrljunga.

I och med skolstadgan tillkomst 1842 togs skolfrågan upp igen vid nästkommande sockenstämma i januari 1843. Det beslutades då att göra en ansökan till Kunglig Majestät om bidrag till att uppföra en skola eftersom församlingen inte hade råd att bekosta den själv. Dessutom beslutade stämman om att hemmansägarna skulle betala in ytterligare pengar till församlingens skolfond.

Johan Albert Butsch biskop i Skara 1837–1875, född i Borås 6 februari 1800 och död den 2 mars 1875 i Skånings Åsaka

Några månader senare återkom biskopen i Skara, Johan Albert Butsch, till församlingen angående denna ansökan och ville ha kompletterande upplysningar. Bland annat ville han veta om hushållens sammansättning och ekonomiska status.  I Herrljunga pastorat fanns det 424 hushåll av vilka endast 17 ansågs vara ”i goda villkor”. 229 ansågs ”bärgade” och 140 i ”knappa omständigheter”. 38 hushåll var alldeles utfattiga. Mindre än hälften av alla hushåll hade egen jord att bruka. I församlingen fanns det 34 soldater.

Sockenstämman gjorde biskopen uppmärksam på att 205 av hushållen försörjde de fattiga i församlingen.

Som ytterligare skäl till att församlingen borde få bidrag till att uppföra skolan och avlöna läraren angav stämman att Herrljunga var en skoglös ort och därför inte själv hade material till byggandet av skolhuset och inredningen av detsamma. Församlingen ansökte därför ”vördsamligen och ödmjukligen” om att få bidrag till att avlöna läraren åtminstone de första fem åren.

Svältorna

Året efter, 1844, valdes en skolstyrelse i församlingen. Den skulle ledas av komministern Gustaf Wallentin Yllander. Samtidigt konstaterades att församlingen endast hade råd med en enda skola och att den därför borde förläggas till medelpunkten av pastoratet, även om det innebar att en del barn skulle få över en halv mil att gå till skolan. För att kunna ta emot alla barnen skulle dessa indelas i klasser och undervisas på olika dagar.

Jacob Kulletorp i Tarsleds socken. Den första tänkta platsen för skolan

När det gällde själva platsen för skolan kom man fram till att en ”lägenhet”, alltså inte en lägenhet i nutida betydelse, utan en del av en jordfastighet, som kallades Jacob Kulletorp och låg i Tarsleds socken, var speciellt lämplig, eftersom den 1762 blivit uppmätt och avsedd som klockarebostad, men aldrig använts som sådan.

Tarsled sockenmän ville emellertid inte släppa ifrån sig denna lägenhet utan vidare utan krävde ersättning därför. Stämman kom då överens om att ersätta dem med 33 riksdaler 16 skilling banco för att de skulle överlåta lägenheten för evig tid till församlingen. Pengarna skulle betalas ur skolkassan samma dag som skolan öppnade.

Stämman lade även fast att om församlingen skulle erhålla det sökta bidraget från arbetshuskassan skulle hemmansägarna förbinda sig att bygga en fast skola som skulle öppna senast den förste oktober 1845. Då skulle en kvalificerad folkskollärare även var anställd och lägenheten Jacob Kulletorp upplåtas som bostad åt honom.

Foto: en man som kör timmer. Foto Erik Rud 1910

Förberedelserna för byggandet av skolan skulle startas omgående. Under den kommande vinter skulle erforderligt timmer köpas in, för att sågas upp och forslas hem sommaren därpå.

Slutgiltiga platsen för skolan vid Katebo i Remmen socken

Redan en månad senare, den tionde mars 1844, ändrade sockenstämman sitt beslut om platsen efter att ett antal församlingsbor opponerat sig mot tidigare beslut. Nu föreslogs i stället en tomt belägen på Prästvägen mitt för Katebo i Remmene socken. Andreas Larsson som ägde frälsehemmanet Åsen, förklarade sig villig att avstå en areal om 1600 kvadratfamnar mot en köpeskilling om 33 riksdaler och 16 skilling banco. Stämman auktoriserade skolstyrelsen att besiktiga platsen och avsluta köpet så fort marken blivit bar.

Jacobs-Kulletorp, som en månad tidigare inköpts av Tarsleds sockenmän, återtogs till hälften av dessa och den andra hälften behölls som ängsmark till skollärarens förmån.

Återigen ålades varje hemmansägare att på egen bekostnad anskaffa timmerträd, som skulle vara minst 14 alnar långa och 7 tum i diameter i lilländan, alltså den tunnast ändan av stocken.

Ett halvt år senare erfor församlingen att ansökan om bidraget skulle beviljas till det icke obetydliga beloppet om 400 riksdaler banco. Ordföranden för stämman erinrade sockenmännen att villkoret för bidraget var att skolan skulle öppnas senast den först oktober 1845. I annat fall skulle man bli tvungen att betala tillbaka bidraget med sex procents ränta. Det var alltså brott att komma i gång med skolbygget och att anställa en skollärare.

Timmerbilning vid byggandet av Västra Marks skola, 1913

Efter vidare överläggningar kunde stämman konstatera att det hittills gått mycket trögt att få hemmansägarna att skaffa fram timmer till skolan och att man därför inte skulle hinna få densamma färdig i tid med risk att förlora bidraget för denna. För att undvika skammen och kostnaden beslöt stämman därför att köpa ett upptimrat hus från Skogsbygden i stället för att bygga det själva. Då skulle man bara behöva täcka och inreda det på plats och sådant arbete skulle lätt kunna göras påföljande sommar och därmed skulle skolan bli färdig till utsatt tid.

Tre av skolstyrelsens ledamöter, däribland Yllander, fick uppdraget att inhämta ackord på det upptimrade huset. Det anmälde sig emellertid endast en enda spekulant till att leverera huset och han krävde ett alldeles för högt pris, varför församlingen fick återgå till att själv bygga skolhuset, med de ekonomiska och tidsrisker detta medförde.

Nu ställde stämman krav på hemmansägarna att timret skulle vara framkört senast i mars följande år. Samtidigt beslutades att syllarna som skulle vara i ek skulle köpas från Kvinnestad.

Ljurs småskola

Vid en kommande gällstämma, alltså sockenstämma som var gemensam för alla i pastoratet ingående socknar, beslutades om skolhusets beskaffenhet. Det skulle var 24 alnar i längd och 12 alnar i bredd samt fem alnar högt. Omsatt till moderna mått blir det 14 meter lång, sju meter brett och tre meter högt, alltså ungefär ett hundra kvadratmeter stort.  Det skulle stå på en halv meter hög stenfot, samt inredas med en skolsal och två rum och kök för läraren.

Skolplatsen skulle dessutom inhägnas med en stenmur. Som vanligt var det hemmansägarna som fick bistå med material och de ålades därför att köra nödvändig mängd sten till den blivande muren. Arbetet med att bygga denna ålades torparna, soldaterna och inhyseshjonen, givetvis utan ersättning genom dagsverken.

Vice klockaren och skolläraren Nilsson från Nårunga anmälde sitt intresse till som skollärare. Han skulle emellertid först genomgå ett folkskollärarseminarium i Skara. Stämman gav sitt bifall till att han sökte tjänsten efter genomgånget seminarium, dock med förbehåll att allt berodde på de betyg han kunde uppvisa.

I januari 1845 befullmäktigades herr Israel Nyman att kvittera ut det bidrag om 400 Riksdaler som beviljats församlingen för byggandet av skolan.

Två månader senar upptäcktes vid skolkassans revision att vice pastorn Jacob Bredberg, som varit den som haft hand om kassan, misskött både bokföring och utlåning av kontanta medel. Bland annat hade han beviljat ett lån om ett hundra riksdaler till sig själv, utan att därför lämna giltig borgen enligt föreskrifterna. Det var emellertid inte bara i Herrljunga som vice pastor Bredberg begick oegentligheter utan även i flertal andra församlingar. Han flydde 1853 till Amerika och året efter blev han avsatt från sitt prästämbete. I Amerika övergick han till metodismen och blev predikant för en svensk församling i Chicago.

Eftersom församlingen var fattig beslutade den på försommaren 1845 om att slå samman tjänsterna som skollärare och klockare till en enda gällstjänst, det vill säga skollärare och klockare för samtliga socknar i pastoratet.

Tjänsten utannonserades därpå i ”Officiella Tidningen”, varmed antagligen menades Post- och Inrikes Tidningar.

Den 19 oktober, tre veckor efter att skolan egentligen skulle ha öppnat, hade tre kandidater anmält sig till tjänsten som kombinerad klockare och skollärare för Herrljunga pastorat. Det var vice skolläraren och kantorn i Sävered Eric Jonsson, vice klockaren och skolläraren i Härlunda Svante Junggren samt eleven vid folkskollärarseminarium i Skara Johan Nilsson, som redan tidigare anmält sitt intresse.

Tarsleds kyrkoruin från 1100-talet och en del av den gamla kyrkan

Skolstyrelsen förordade främst Junggren, därefter Jonsson och sist Nilsson. Valet av person skulle ske i Tarsleds kyrka den 28 december 1845. Att man valde Tarsleds kyrka som vallokal berodde antagligen på att det var pastoratets största. Kyrkan byggdes på 1100-talet och hade ett långhus som var åtskilt från koret med en triumfbåge. Fönster fanns endast på den södra sidan. Kyrkan revs 1863 då man uppfört en för Tarsleds och Herrljunga församling gemensam kyrka.

Innan valet kunde hållas var kandidaterna tvungna att genomgå sångprov, vilket alla tre klarade och därför presenterades för församlingens röstberättigade ledamöter.

När rösterna var räknade hade Nilsson fått övervägande majoritet och var därmed vald till församlingens förste skollärare och tillika klockare för gället.

Nilsson som nyss avslutat seminariet i Skara och nu fått en ordinarie tjänst var förstås överlycklig, men lyckan skulle bli kortvarig. En hel del Herrljungabor överklagade nämligen valet av Nilsson och i början av mars 1846 hänsköts ärendet därför till domkapitlet. Sommaren samma år underkände Skara domkapitel valet av Nilsson som kombinerad lärare och klockare.

Återigen fick församlingen börja om med valet av lärare. I mars 1847 hade två nya sökanden till tjänsten anmält sitt intresse. Den ena sökanden var den nyss tjugo år fyllda skolläraren i Skölvene Jonas Wallqvister. Han var dock omyndig och kunde därför inte bli aktuell som klockare. Däremot var det inget hinder att bli lärare. Den andra kandidaten var skolläraren och klockaren i Larv, C. M. Nilsson. Sockenmännen nöjde sig emellertid inte med endast en enda kandidat utan ville ha minst tre att välja på varför en ny annons skulle sättas in i Post och Inrikes Tidningar.

I mitten av maj 1847 var skolhuset fortfarande inte färdigt, men skolstyrelsens ledamöter menade att till midsommar samma år skulle skolan stå färdig och klar till användning förutom muren runt skoltomten. Den skulle färdigställas av en skicklig murare med hjälp av torpare, soldater och fattighjon, vilka tillsammans skulle leverera tretton dagsverken.

Eftersom lärarfrågan inte var löst fick pastor uppdraget att ordna fram en vikarierande skollärare.

I detta sammanhang beslutade skolstyrelsen även om skolreglementet, i vilket man bland annat kunde läsa att flickor var befriade från skyldigheten att lära sig historia, geometri och räknekonsten, förutom de fyra räknesätten.

Första skoldagen i veckan skulle kontrolleras vad barnen lärt sig veckan innan.

Alla barn som fyllt åtta år var berättigade att gå i skolan, om föräldrarna så begärde. Det var alltså ingen plikt utan endast en möjlighet.

Skolåret skulle bestå av två terminer, vårterminen var från den 15 februari till den 15 juli och höstterminen från den förste september till den förste december. Vid påsk fick barnen en vecka ledigt och dessutom en och annan ledig dag i samband med högtider, såvida pastor så bestämde.

Undervisning var från klockan nio till tolv på förmiddagen och från två till fem på eftermiddagen om söckendagarna, det vill säga måndag till lördag. Onsdagar och dagen för sön- och helgdagar hade barnen ledigt på eftermiddagen. Detta gällde på hösten fram till den förste november. Mellan den förste november och den förste december varade undervisningen mellan klockan tio på förmiddagen och tre på eftermiddagen med en timmas middagsrast.

Varje skoldag började och slutade med gemensam psalmsång, bön och läsning ur kyrkotestamentet eller Davids psalmer.

Ännu hade dock Herrljunga pastorat ingen lärare så reglerna var just bara regler.

Emellertid anmälde sig en elev vid Skara fackskoleseminarium som intresserad av vikarietjänsten och därmed var lärarproblemet löst för tillfället.

Husbyggare

I början av juni var det bråda dagar på skolhusbygget. Anders från Töretorp i Fölene socken var sysselsatt med att pinnhugga väggarna, det vill säga hugga bort kvistarna i brädorna så att de blev jämna. Han hade även på sin lott att montera ledåsarna och salningarna samt trappan till vinden.

Bengt Magnusson från Katebo i Remmene socken och den avskedade soldaten Flinta rappade rummen invändigt.

Anders Andersson från Åltorp i Tarsled lade in golven på vinden och brädtaket i rummen.

Anders Svensson i Venevalla i Remmene hade uppdraget att skaffa fram allt lim, spik, lera, sand och sten och se till att allt material blev framkört. Andreas Carlsson i Horsby, Tarsleds socken, skaffade hem brädor, Bengt Eriksson från Mossagården i Fölene ordnade taktegel, Johannes Gunnarsson från Nedergården i Herrljunga socken skaffade sågspån och Andreas från Håkesgården i samma socken tillverkade brandstegar.

I mitten av juli hade skolstyrelsen fått in tre ansökningar till tjänsten som kombinerad skollärare och klockare. Det var den förut nämnde C. M. Nilsson, klockare och skollärare i Larv, P. Johansson, som var skollärare i Borgstena och till sist vice skolläraren i Bredared C. A. Stålberg. Nilsson blev diskvalificerad på grund av icke bestyrka betyg och vaccinationsintyg. Även Johanssons papper var obestyrkta eller inte med originalen överensstämmande, varför inte heller han kunde komma i fråga.

C. A. Stålbergs papper var dock i ordning och skolstyrelsen ansåg att han kunde föreslås som kandidat.

Återigen tillfrågades församlingen om de nöjde sig med en kandidat till skol- och klockaretjänsten och återigen blev svaret att man ville ha åtminstone tre kandidater att välja på.

Nu hade det verkligen gått troll i tillsättandet av skolläraren. För tredje gången blev skolstyrelsen tvungen att annonsera ut tjänsten.

Skolundervisningen började emellertid som planerat men utan ordinarie skollärare. Sysslan fick skötas av en icke kvalificerad vikare, som själv var studerande.

Skolan blev inte så populär som skolstyrelsen hade förväntat och i oktober frågade de sig vad detta kunde bero på. Svaret blev att på grund av de höga livsmedelspriserna detta år, 1847, hade föräldrarna inte råd att sända barnen till skolan. Dessutom hade många barn drabbats av kikhostan och kunde därför inte ta sig den långa vägen till undervisningen.

Skolklass på Björksta skola

I december 1847 kunde så äntligen de första kullen av barn examineras efter en termins studier. Förhöret gällde innan och utanläsning och befanns ganska nöjaktigt, dock hade många av de barn som skrivit in sig vid början av terminen trots flertalet erinringar, varit frånvarande från undervisningen, vilket resulterade i att deras kunskaper i innan och utanläsning var otillräckliga.

Då vintern infann sig och muren runt skoltomten fortfarande inte var klar beslutade skolstyrelsen att arbetet skulle göras först till våren 1848. Inte heller brunnen var färdiggrävd och därmed saknade den vikarierande läraren vatten på nära håll.

Carl Johan Lexén (4/6 1816 Fägre – 7/2 1903 Haragården Tarsled). Skollärare i Herrljunga 1848–1874

När den nya ansökningstiden till skollärare och klockare gick ut hade endast en sökande anmält sitt intresse. Det var den trettioåriga skolläraren och klockaren i Hudene Carl Johan Lexén som var intresserad.

Återigen tillfrågades skolstyrelsens och församlingens ledamöter om de nöjde sig med en kandidat eller ville ha flera. Några av ledamöterna nöjde sig med en kandidat medan andra ville ha åtminstone tre. För att utröna vilket som var majoritetens önskan beslutades att frågan skulle avgöras genom omröstning i Remmene kyrka den 16 januari 1848.

Denna gång blev det nästan total majoritet för att nöja sig med denna enda kandidat. Därtill la pastorn sin ämbetsröst och därmed var äntligen valet av ordinarie lärare och klockare i Herrljunga pastorat över.

Carl Johan Lexén fick en avskriven kopia på stämmans protokoll och därmed hade han fullmakt som klockare och folkskolelärare i Herrljunga pastorats enda skola.

Södra Björke småskola till år 1918

Några månader senar väcktes frågan om överlåtelse av Jacobs Kulle till skolläraren i stället för kofoder, men stämman bestämde då att låta frågan vila. Ett par veckor senare på extra gällstämma beslutades att läraren i stället för Jacobs kulle skulle få högfångsten på pastoratets samtliga kyrkogårdar. Jacobs kulle skulle förbli Tarsleds sockens egendom. Däremot ålades sockenmännen att bistå skolläraren med höskörden på Tarsleds kyrkogård.

Den femte maj 1850 beslutade sockenstämman i Herrljunga, efter uppmaning av biskopen, att två roteskolor skulle inrättas, en i Herrljunga och en i Eggvena.

Ett halvt år senare konstaterar skolstyrelsen med stor besvikelse att utav de 376 skolmogna barnen i församlingen var det endast 50 som begagnat roteskolan och den fasta skolan. Många barn saknade blev inte heller undervisade i läsning hemma av föräldrarna. Det beslutades därför att det skulle göras en uppläsning i kyrkorna där föräldrarna förmanades att skicka sina barn till undervisningen. I annat fall skulle riskerade berörda föräldrar att kallas till kyrkorådet för förhör. Hjälpte inte heller detta mot föräldrarnas skoltrots kunde skolstyrelsen besluta om att skilja barnen från sina föräldrar och lämna dem i vård hos andra familjer på föräldrarnas bekostnad.

Även om skolans brunn i Katebo var färdig gav den inte tillräckligt vatten, varför skollärare Lexén besvärade sig hos skolstyrelsen, som i sin tur beordrade grävning av en ny brunn. Därvid skulle stenarna från den gamla brunnen återanvändas samtidigt som hemmansägarna återigen uppdrogs att bidraga med mer sten. Den nya brunnen åtog sig den femtiofyraåriga soldaten Johan Krut, som bodde i en stuga under Horsby Bengtsgården i Tarsleds socken, att gräva för 40 skilling banco per aln.

Herrljunga roteskola. Byggnaden är från 1700-talet och användes som skolhus från 1850. Foto Gustaf Ewald 1921

Herrljunga roteskola fick sitt hemvist i ett spannmålsmagasin byggt av kyrkan. Denna skola var i bruk till 1874, men byggnaden finns fortfarande kvar och står på sin ursprungliga plats på Haraberget.

”Minne till C. J. Lexén af tacksamma Lärjungar och vänner inom H:j, R:e. T:d socknar. 1877”, så står det på den fina silverkanna, gräddsnipa och sockerskål som Herrljungas först anställde skollärare fick då han slutade sin anställning.

Lexén var född i Fägre församling i Skaraborgs län 1816. Han var son till husaren Carl Kling och hans då tjugosexåriga hustru Anna Zachrisdotter. Han avlade sin folkskollärarexamen och kyrksångarexamen i Skara 1843, tjänstgjorde 1844–1847 som skollärare och klockare inom Björke pastorat, först i Grude och sedan i Hudene skoldistrikt.

Herrljunga skolhuset var ett spannmålsmagasin från 1700-talet. Skola från 1850 Foto Erik Björnänger

År 1848 valdes han till klockare i Herrljunga pastorats fem socknar samt till skollärare vid pastoratets enda folkskola. Det var ett stort distrikt med socknarna Remmene, Tarsled, Fölene, Eggvena och Herrljunga.

År 1872 fattades ett beslut att pastoratet skulle delas upp i tre skoldistrikt och två nya skolor skulle byggas. Förutom arbetet som lärare, organist och klockare var Lexén ordförande i sockenstämman. Han var också ”vaxinatör” (man stavade tydligen vaccinatör så på den tiden) av smittkoppor.

Lexén fick Patriotiska Sällskapets större silvermedalj för lång och trogen tjänst när han efter femtio års trogen tjänst slutade som klockare i Herrljunga. Själv donerade han 250 kronor till folkskolorna i pastoratet när han slutade som lärare. Avkastningen på detta kapital delades årligen ut till fattiga och flitiga skolbarn.

När han den 17 februari 1903 lämnade jordelivet, 87 år gammal, hade Sverige sexårig obligatorisk skola. I Herrljunga hade han personligen varit en mycket viktig person för barns utbildning och familjers välbefinnande.

Han fick sin sista vila på Remmen kyrkogård.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: