I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

MORDBRANDEN I VÄNGA

Vänga kvarn

Numera är det många naturlystna som kommer till Vängas gamla kvarn för en kopp nybryggt kaffe och en nybakad bulle direkt från kvarnens eget bageri. En del besökare passar även på att köpa mjölet som produceras i den lilla pittoreska kvarnbyggnaden. Tillverkningskapaciteten är mycket begränsat och mjölet är och har alltid varit en efterfrågad handelsvara.

Vänga är en vacker gammal by som ligger i västra kanten av naturreservatet Vänga mosse, mellan Borås och Vårgårda. Byns rödmålade hus omfamnar dammen som får sitt vatten från mossen och förser den gamla kvarnen med kraft att dra runt kvarnhjulen. Nere vid den lilla bäcken kan man numera sitta vid kvarnfåran och lyssna på porlet från vattnet medan man tar en fika i grönskan.

Under sista delen av 1700-talet innehades ett annat ställe i Vänga, nämligen Bergsgården, av Anders Jönsson, vid den tiden drygt 50 år gammal. Han var gift med Maria Andersdotter, född i Västra Assaretorp i Vänga 1761, och med henne fick han fyra barn. Den första sonen dog blott sju år gammal år 1793. Det andra barnet blev en flicka och hon fick namnet Cathrina. Hon var sjuklig och därför oförmögen att arbeta. Sonen Andreas föddes 1797 men dog i kopporna endast fyra år gammal. Ett år efter att Andreas gått bort föddes Brita och det är henne vi skall följa i denna berättelse.

Olofstorpsstugan, backstuga flyttad från Olofstorp till Herrljunga 1948. Foto Catharina Järlgren

När Brita var två år gammal dog fadern och då flyttade hustrun Maria med barnen till backstugan Ödegärdsåsen, som sockenstämman lät bygga enkom för Maria och hennes faderlösa barn, Cathrina och Brita, sex respektive två år gamla. Stugan hörde under Bergsgården men låg i närheten av gården Åsen i Vänga. Eftersom stället betalts av socknen betecknades det som ett inhysestorp.

Sexton år gammal flyttade dottern Brita hemifrån för att tjäna som piga i Borgstena. Nio år senare kom hon ”utfattig” tillbaka till modern i hennes enkla stuga. Brita var redan vid hemkomsten gravid och snart födde hon en ”oäkta” son, som fick namnet Johannes. Med oäkta menades egentligen att barnet inte hade några gifta föräldrar.

På Ödegärdesåsen fanns ytterligare en stuga och i den bodde Andreas Persson och hans hustru Ella Jonasdotter, samt deras dotter Cherstin.

En sen kväll i maj 1842 började det brinna i en bod hemma hos Brita. Hon själv var borta och endast hennes åttiåriga mamma Maria fanns i hemmet. Denne kunde emellertid inte göra något åt branden utan boden brann ner till grunden.

Bredareds kyrka. Teckning av Ernst Wennerblad 1893

Tio dagar efter branden, alltså i mitten av maj, som för övrigt var Annandag Pingst, erkände Hufvud Persson från Näs i Tämta för kyrkoherden i Bredared Per Gustaf Landahl, som var av den stora prästätten Landahl från Landa utanför Vårgårda, att han utfört dådet och sa sig villig att ersätta skadan efter bästa förmåga bara saken tystades ner. Den drabbade Brita Andersdotter var med vid tillfället liksom Andreas Persson, som var hennes granne och bror till Hufvud. Hufvud Persson hade blivit gramse på Brita Andersdotter för att hon, enligt hans åsikt, hade omintetgjort ett parti mellan hans dotter, som också hette Brita, och den femtiotvååriga klockarsonen Anders i Vänga. I ilskan över detta goda parti för dottern tände han på boden som hörde till Britas torp.

I slutet av månaden häktades Hufvud och hans son Lars för mordbrand av kronolänsman Sjöberg. Rättegång hölls i mitten av juni men då nekade Hufvud till att ha haft med branden att göra. Sonen instämde i faderns version av händelsen. De sade att de varit i Borås och handlat bland annat hos Sundlers fredagen den 6 maj men inte tagit den vanliga vägen förbi Ödegärdsåsen hem utan valt att ta sig till hemmet via Hafräng.

Enligt anklagelsen var det på vägen hem den aktuella fredagskvällen som Hufvud skulle ha satt fyr på en stubbe som han sedan kastat i en vedhög vid gaveln av den brunna boden. Detta förnekade de båda och de hade heller inte sett något eldsken på vägen hem. Den tidigare bekännelsen sa sig Hufvud ha avgivit sedan han och sonen blivit tvingade därtill av okända personer som besökt dem natten efter branden.

Tändsticksaskar från slutet av 1800-talet

Dagen därpå meddelade vice länsman Bruno att Hufvud Persson och hans son Lars begärde företräde inför tingsrätten vilket beviljades och fadern erkände då åter att han anlagt branden. Som skäl angav han liksom tidigare det omintetgjorda äktenskapet. På prosten Landahls fråga om vad han köpt i affären i Borås svarade han att det var svaveltändstickor, som han sedan använt för att tända på en stubbe som han kastat in i ett skjul vid Britas bod. Han påstod dock som tidigare att sonen inte hade varit delaktig i dådet.

Åklagaren begärde därefter att rättegången skulle skjutas upp några dagar för att rätten skulle få tid att skaffa fler bevis. Hufvud Persson och sonen Lars återfördes därför till häktet i Alingsås.

Ett par dagar senare avkunnades dom. Rätten fann att Hufvud gjort sig skyldig till mordbrand och dömde honom att “till välförtjänt straff och androm till varnagel mista livet genom halshuggning” samt att ersätta skadan med 65 riksdaler 10 skilling 8 rundstycken/Banco. I avvaktan på Göta hovrätts ställningstagande i domen återförvisades Hufvud till länshäktet.

Sonen Lars Hufvudsson befanns oskyldig och släpptes på fri fot.

Några veckor senare fastställde hovrätten i Jönköping dödsdomen.

Malmö fästning ”Malmöhus” 1860

Den förtvivlade Hufvud Persson vände sig efter domen till Landshövdingen som hjälpte honom med en nådeansökan. Av konungens svarsskrift, utfärdad ett halvår senare, framgår att även Brita Andersdotter och flera av Hufvuds grannar skrivit en “böneskrivelse” till kungen, Carl XIV Johan, som fann bevekande omständigheter och förvandlade straffet till 28 dagar på vatten och bröd, uppenbar kyrkoplikt samt fem års arbete på Malmö fästning.

Nådebrevet utfärdades den 3 februari 1843, men redan 1845 kom Huvfud Persson tillbaka till hemmet i Tämta, vilket antyder att han skött sig väl under strafftiden.

På nyårsafton samma år som Hufvud Persson blev frisläppt från Malmö fästning gifte den höggravida Brita Andersdotter sig med en Johannes Persson, ”Skiver” kallad, som flyttade till backstugan där Brita och hennes sextonåriga son Johannes redan bodde tillsammans med Britas åldriga mor Maria.

Gården Röhl i Bredared

Johannes var född på ett ställe som hette Dalen och låg under Röhl i Bredareds socken, men bodde på Holma på andra sidan den sydligaste viken av Säven innan han gifte sig med Brita.  Sitt smeknamn “Skiver” hade han troligtvis fått på grund av att han haft ”skivert” eller som det också hette på den tiden, engelska sjukan eller fallandesot, det som numera kallas epilepsi. I kyrkoböckerna noterades det att han “mistat äran” 1838, vilket antyder att varit knekt.

Brita och ”Skiver” fick i mitten av mars 1846 en dotter, Anna Kristina. Då var Brita 43 år gammal.

Familjen bodde kvar i backstugan hela sina liv, medan Britas son Johannes flyttade till Assmanstorp 1849. Även Britas mor, Maria fanns kvar här till sin död 1854 då hon var 93 år gammal. Johannes och Britas gemensamma dotter, Anna Kristina, dog 1881, 35 år gammal, en vecka efter att hon fött en ”oäkta” son, det vill säga utan att ha gifta föräldrar.

Sex månader senare gav Brita upp andan och lämnade ”Skiver” ensam i backstugan med den lilla bäbisen.

Hans historia är emellertid en annan som man kan läsa om här.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: