I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

OTROHET, BEDRÄGERI OCH LESBISK KÄRLEK

Lisbetha Olsdotter alias Mats Ersson november 1679 halshuggs på Hötorget Stockholm Gouache på papper 2013 Davis Museum at Wellesley College

Bröllopet var som de flesta bröllop är och alltid varit, högtidligt, känslosamt och kärleksfullt. Förvisso hade de båda älskande inte känt varandra särskilt länge men tycke hade omedelbart uppstått och de bestämde sig snart för att förena inte bara sina kroppar utan även sina liv. Det var kaplanen (präst av lägre rang, i regel vid ett kapell) Elias i Bålsta by, halvvägs mellan Uppsala och Stockholm, som hade fört dem samman. Allt hade gått så fort, så de hade ännu inte hunnit lära känna varandra på riktigt. Den nyblivne maken, Mats Persson, hade arbetat som dräng, och hans nyvunna hustru, Kerstin Ersdotter, från Eneberga i Långhundra socken, hade varit piga.

Nu var emellertid alla tankar på slitet och hundgörat i ladugården och köket långt borta och främmande. När kvällen och natten närmade sig var det dags för de båda att fullända sin förening i den äktenskapliga sängen, som förvisso var enkel och trång och endast erbjöd lyxen av nyligen insamlad halm som bolster på den hårda träbottnen, men det var inget som de båda älskande lade märke till. De var ett ungt nygift par i slutet av 1600-talet och de var tillsammans i äktenskaplig lycka och åtrå.

Kerstin var ivrig att för första gången i sitt liv få känna en manskropp nära sig och drog Mats närmare sig och något fumligt, men villigt, sökte hon efter hans lyckopinne, som hon emellertid till sin förfäran inte hittade. Där den borde varit hittade hennes ivriga hand endast en burrig skog av krulligt hår.  Chockad och villrådig hoppade hon ur sängen och försökte förstå vad som hänt.

Östuna, klockstapeln och stuga. Kolteckning av Ferdinand Boberg

Låt oss emellertid gå tillbaka i tiden några tiotal år till mitten av 1600-talet. På Tisslinge torp i Östuna socken föddes då en liten flicka som fick namnet Lisbetha. Fadern hette Olof, men vad moderns namn var, får vi nog aldrig veta.

När Lisbetha växt upp gifte hon sig med gångskräddaren i Vads socken i Västergötland, Anders Persson. Familjelivet verkade vara helt normalt och Lisbetha födde snart två små barn, varav åtminstone en var en pojke. Maken Anders behandlare emellertid hustrun illa och var ofta otrogen. Lisbetha led i äktenskapet men hade ingen möjlighet att skilja sig så länge Anders inte handgripligen och bevisligen misshandlade henne.

1672 stod hon inte ut längre utan flydde från hemmet, sin otrogne make och sina små barn. Om det uteslutande var makens beteende som fick henne att överge familjen eller om det var faktorer hos henne själv som bidrog kan vi inte veta, även om det i framtiden skulle visa sig att hon hade sidor som inte passade in i den traditionella hustrurollen.

Hufvudsta gård i Solna

Lisbetha tog sig så småningom till Hufvudsta gård i Solna där den hårdföre adelsmannen Melchior von Schlagenfelt genannt Degingk var ägare (ja, han hade ett så här långt och komplicerat namn) efter att ha köpt godset av riksamiralen Gustav Otto Stenbock. Huset var då ett tvåvånings trähus med två flyglar

Här på den fina gården arbetade Lisbetha i fyra och ett halvt år som dagsavlönad för att därefter få fast lön under ett halvt år. Under tiden på Hufvudsta lärde hon känna soldatänkan Sara som bodde hos en mässingsslagare på Munklägersgränd på nuvarande Kungsholmen. Grändens något märkliga namn kom sig av att franciskanermunkar började bosätta sig på den då öde holmen under 1400-talet. Holmen tillhörde inte staden och det fanns ej heller någon stadsbebyggelse. Munkarna ägnade sig åt boskapsskötsel och fiske. I samband med reformationen, som klubbades igenom vid riksdagen i Västerås 1527, fördrevs munkarna och marken hamnade i Kronans ägo, men namnet på en av gränderna förblev Munklägersgränd och ett kvarter heter än i dag Munklägret.

Sara och Lisbetha blev goda vänner och som sådan upptäckta Sara snart att Lisbetha uppvisade en tydlig dragning mot sitt eget kön. Hon förslog därför att vännen skulle klä sig till man och ”narra och fixera”, det vill säga lura en kvinna i sitt nät. Så kom det sig att Lisbetha förförde gardessoldatänkan (en gardessoldat ingick i monarkens beskydd) Valborg, som hade visat tydliga drag att vara ”manfolkskär”.

Alby gård 1895 innan ombyggnaden

1678, tre veckor efter Mickelsmäss, som infaller mitt på hösten när skörden är bärgad och ladorna välfyllda, sökte och fick Lisbetha en drängtjänst hos länsman Jon Persson i Alby i Botkyrka. Hon presenterade sig då som Mats Ersson och var förklädd till man, helt enligt vännen Saras instruktioner.

En dag kom länsmannens bror, skepparen Erik Persson Arnelii, på besök till gården och han övertalade Lisbetha, alias Mats Ersson, att ta värvning som rotesoldat i Uppland. Hon kom på det sättet att tjäna soldat i kapten Albrecht Duvalls kompani vid Upplands regemente. Denne kapten var ytterst hetsig och slog vid ett tillfälle ihjäl sin egen bonde med påföljd att han halshöggs den 12 juli 1682. Som tack för hjälpen, eller möjligtvis under hot, med att ta värvning betalade Lisbetha skepparen 24 daler av sin soldatlön om 300 daler.

Lisbetha fullföljde alla sina skyldigheter som soldat. Hon deltog i samtliga övningar och bevistade alla möten som organiserades. För att dölja att hon var kvinna använde hon ett horn att urinera genom när hon var tillsammans med andra soldater.

Bålsta gästgivargård. Foto AB Flygtrafik 1949

En dag sammanförde kaplanen Herr Elias Lisbetha med en piga från Bolsta (Bålsta) by, Kerstin Ersdotter, varvid Lisbetha presenterade sig som Mats Persson. Ömsesidigt tycke uppstod mellan de båda och snart bestämde de sig för att slå sina påsar ihop och bli ett par. Två veckor före påsk 1679 ringde det i kyrkklockorna för paret och de lovade varandra evig tro inför Gud och församlingen i Husby-Långhundra kyrka.

Sen gick det som det gick. De båda hamnade i den äktenskapliga sängen och den ovetande hustrun, Kerstin, fick sig sitt livs största överraskning, när hon trodde att hon skulle hjälpa maken att hitta rätt i hennes kärleksgrotta. Kerstin kände sig förstås bedragen, lurad och förvirrad, men bestämde sig ändå för att för tillfället fortsätta äktenskapet.

Lisbetha, alias Mats, fortsatte sin soldattjänst vid Uppsala regemente, men en dag blev hon sjuk i ”tredje dags självan”, som antagligen var en feber som varade i tre dagar, och kunde inte deltaga i regementets övningar.

Stockholm Från slottet Tre Kronor mot Norrmalm Vid vattnet till höger palatset Makalös andra hälften av 1600-talet innan slottet brann 1697

När hon blev frisk reste hon och hustrun, Kerstin, till Stockholm för att söka arbete. Någon av de sista dagarna i maj 1679 anlände de till huvudstaden där de bodde hos ”Olifh Torpare” på ”Sandh”.

Bara någon dag efter ankomsten avslöjades Lisbethas hemlighet av stadsväktarens hustru Maria. Både Lisbetha och Kerstin greps på Norrmalm och hamnade inför rätta.

Södra kämnärsrätten i Stockholm låg i Södra stadshuset, numera Stockholms stadsmuseum, kopparstick från 1691

Första veckan i juni 1679 inleddes rättegången mot de båda i Norra förstadens kämnärsrätt på Norrmalm, en underrätt som dömde i enklare mål men numera avskaffad. Även om kämnärsrätten vanligtvis dömde i enklare mål skulle det visa sig att just det här fallet var helt annat än ”normalt”.

Rätten leddes av rådmannen Peter Olof Carling. De anklagade fördes fram av stadstjänaren Anders, vars hustru var den som avslöjat Lisbetha, och anklagelsen på sex punkter lästes upp:

  • Att ha övergivit man och barn. Vid tiden för rättegången levde åtminstone ett av hennes barn och var då sex och ett halvt år gammal.
  • Att ha burit manskläder och utgett sig för att vara man.
  • Att ha begått tvegifte genom att ha gift om sig medan hennes man fortfarande levde.
  • Att vara homosexuell och att ha förlöjligat äktenskapet genom att gifta sig med en person av samma kön.
  • Att ha begått stöld på 300 daler genom att ha fått lön som soldat och spenderat allt utom 43 daler av dem.
  • Att ha begått bedrägeri genom att ta ett arbete som hon inte var kompetent för.

Homosexualitet var i och för sig inget brott på 1600-talet, men genom att gifta sig med en kvinna hade hon förlöjligat det heliga förbundet mellan man och kvinna och dessutom begått bigami.

Anklagelsen om stöld kan synas märklig. Hon hade fått 300 daler som soldatlön och dessa skulle antagligen räcka under ett helt år till underhåll av henne själv och den utrustning hon behövde för sin tjänstgöring. Redan efter en kort tid hade hon emellertid spenderat alla pengarna förutom 43 daler och därför ansågs hon ha förskingrat pengarna.

Efter kämnärsrätten togs fallet upp i Tingsrätten och där dömdes Lisbetha till döden. Skepparen Erik Persson Arnelii ålades samtidigt att betala tillbaka de pengar han fått av den dödsdömda.

Wrangelska palatset på Birger Jarls torg 16, Riddarholmen, Stockholm är sedan 1756 säte för Svea hovrätt. Delar av byggnaden har sitt ursprung i befästningsverk från 1530-talet. Byggnaden fick huvudsakligen sitt nuvarande utseende 1652–1670 av arkitekt Nicodemus Tessin d.ä. för Carl Gustaf Wrangel. Åren 1697–1754 var palatset residens för kungahuset.

Eftersom brottet var så allvarligt och straffet döden, måste målet tas upp i kungliga hovrätten innan domen slutgiltigt lades fast, vilket rätten gjorde den 12 november samma år.

Hovrätten skriver i sitt utslag:

  1. Den anklagade har utan någon orsak och tvärt emot den plikt och trohet hon avgivit inför Guds ansikte och den kristliga församlingen försmädligt övergivit sin äkta och lagvigda man med vilken hon fått två barn
  2. Av kättja och vanära förklätt sig i manskläder, varigenom hon gjort sig till avsky inför Gud och blivet till en stor förargelse
  3. Inte endast bedragit en annan kvinna att ingå äktenskap och på så sätt begått tvegifte utan även
  4. Bedrivit offentlig gäck och hån genom att låta viga sig av det heliga predikoämbetet med en annan kvinna, användande sig av de traditionella ceremonierna och inte känt någon avsky att låta det lysa för sig i Guds församling
  5. Med stort svek och list tillskansat sig en större summa pengar, som hon mottagit i form av knektlön om 300 daler, vilka hon samtliga förskringat förutom 43 daler
  6. Svikit överhögheten genom att anta en tjänst som hon inte kunde fullfölja.

Lisbetha dömdes till att halshuggas med yxa iklädd en kvinnas huvudbonad till andras ”skräck och varnagel”.

Innan avrättningen kunde verkställas skulle den dödsdömda förberedas av prästerskapet inför döden. Det ansågs viktigt att hon insåg vilken synd hon begått och att hon ångrade sig innan hon avrättades. Detta var praxis även om det inte fanns någon bestämmelse om detta förrän 1686 då det i kyrkolagen stadgades att dödsdömda skulle undervisas, beredas och tröstas av en präst. Syftet var att göra den dödsdömde botfärdig och ångerfull. Fångpredikanter eller fängelsepräster fanns inte förrän på 1800-talet, utan den präst som blev ålagd att bereda den dödsdömde var ofta den egna sockenprästen. Prästen skulle följa fången till avrättningen och stanna vid dennes sida till sista stund. Med hänsyn till prästernas normala uppgifter fick därför inte avrättningen äga rum på en helgdag.

Tydligen lyckades prästerna få Lisbetha att inse sina synder, ångra dem och att vilja tas upp av Gud för en dag svingade bödeln yxan på Hötorget i Stockholm och Lisbethas huvud som var klätt med en kvinnobonad avskildes från kroppen, som bar manliga kläder.

Ungt lesbiskt par

Hon slutade sina dagar på samma sätt som hon levt; tudelad mellan att vara man och kvinna. Om denna delning kom från att ha blivit illa behandlad av sin äkta man eller om det var en inneboende dragning till sitt eget kön, vet vi inte, men däremot vet vi att hennes kamp vare sig var den första eller sista för människor som inte exakt följer de gängse normerna.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: