I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

PRÄSTEN SOM SOV

En ljus sommarnatt vid en sjö

Förr i tiden var man nödgad att stiga upp med solen och arbetat hårt tills sent på kvällen. Det gällde att ta tillvara på de varma dagarna och solens energigivande strålar. Tids nog skulle vintern med sina långa mörka ofruktsamma dagar komma och då var det näst intill omöjligt att få något gjort, än mindre få några grödor att gro.

Med kort nätterna led även sömnen, som oftast blev för kort. När söndagen, vilodagen, kom måste man den ofta tröttsamt långa vägen till kyrkan. När man kommit in det lugna kyrkorummet och satt sig till rätta och prästen började läsa upp sin entoniga predikan somnade man.

Kyrkstöt

För att förhindra att någon trött bonde eller bondmora undgick Herrens väl valda ord, hade kyrka tillsatt en därför avlönad person, ”stöten”, som hade sin arbetsplats i gången mellan de båda bänkraderna. Han var utrustad med en lång trästång, utrustad med en platta eller kula i den övre ändan. Hans uppgift var att väcka de slumrande lärjungarna genom att ge dem en kraftig stöt med trästången mot kinden. Denna ädla och nödvändiga syssla höll honom i arbete så länge predikan pågick.

I små församlingar kunde detta uppdrag falla på klockaren, som själv eller med sitt biträde mot skälig ersättning skötte om det. I större församlingar tillsattes särskild person, vilkens mandat i regeln endast omfattade sommartiden. Om vintern var natten lång och då fick man sova ut ordentligt.

Nu kunde det emellertid hända, att ”stöten” satte sig ner och somnade även han, men vad värre var, det kunde inträffa att även prästen somnade under sin egen predikan. Det har hänt två kyrkoherdar i Nårunga, söder om Vårgårda. Den ene åtminstone en gång, och då av särskild anledning. Den andre ofta och medvetet. Den senare var den mycket avhållne Johan Kjellborg, som föddes 1753 i Ryda. Han hade varit komminister i Asklanda 1794–1814 och därifrån blivit kallad till kyrkoherde i pastoratet. Han blev prost över egna församlingar 1820 och avled 1821.

Den så vördade prästen hade bara det felet att sommartid inte kunna läsa upp en hel predikan utan att bli sömnig. Han tog sig då helt enkelt en lur, med rätt för åhörarna att göra detsamma, vilket givetvis var mycket uppskattat. Efter en stund skedde allmän väckelse, och alla kunde, uppiggade och nytra, fortsätta andakten och sedan tillgodogöra sig den förvisso inte oviktiga del av förrättningen som bestod i uppläsandet av kungörelserna, den tidens offentliga annons- och nyhetsförmedling.

Man som sover i kyrkan

Att sova i kyrkan var en så allmän och naturlig företeelse att den inte rimligtvis kunde straffbeläggas. Det fanns emellertid andra förseelser som bestraffades så mycket hårdare. Att sova under gudstjänsten var ingen större förseelse men den som en längre tid uteblev från gudstjänsterna eller underlät att deltaga i nattvarden blev hårt bestraffad och den som råkade befinna sig ute på kyrkogården efter sammanringningen fick böta.

Två män sitter i kyrkstocken

Vid en visitationsstämma i Nårunga den 16 maj 1706, beslöts, ”att den som bullrar på läktaren, i stolarna och på trapporna med tal, skor och käppar under eller vid gudstjänstens slut den skall strax tagas och sättas i stocken”.

Här var straffet urbota och exekverades genast. Domare var den tjänstgörande prästen, och någon appell gavs inte. En sådan stock fanns och måste finnas i varje kyrka. Med benen inklämda i stocken placerades syndaren i vapenhuset eller utanför kyrkan, där han fick uthärda de förbipasserande rättsinnades spott och spe.

Vid en visitationsstämma i Nårunga fyra år senare upp repades dessa bestämmelser. ”De som beträdes med kyrkobuller skola strax sättas i stocken, vartill kyrkovärdarna och sexmännen skola vara klockaren behjälpliga. Hem alla de som stå ute på kyrkogården sedan samringt är skola plikta till kyrkan 6 öre sm. Om sommaren måste samtliga klockare eller någon annan gå med stöten att uppväcka folket och därför av kyrkan åtnjuta sin betalning.”

Nårunga kyrka, teckning av Ernst Wennerblad 1892

Vid nämnda stämma ”blev pigorna förmanade att icke löpa in i stolarna och uttränga kvinnorna utan stå på gången. Om det är rum i stolarna må de där sitta, dock att om någon främmande kvinna vill stiga in i stolen måste pigan för heder och hövlighets skull stiga ur och giva rum.”

Ännu en delikat och tidsmålande angelägenhet behandlades på visitationsstämma i Nårunga 1708. ”Förmanandes männen”, heter det, ”att borttaga det fula och orena håret över munnen när de vela begå Herrens Heliga nattvard. Item att bönder och menige drängar ej bruka för långt hår, efter Guds ande det som oanständigt straffar och ogillar, 1 Kor. 11: 14.”

Med tiden blev det dock allt svårare att få de kyrkliga straffen tillämpade. Överallt klagades det i visitationsprotokollen över att klockaren inte kunde få någon hjälp vid stockstraffets utförande. Klockarens försök att på egen hand få stora och kraftiga drängar i stocken kunde urarta till rena kalabaliken. Kyrkstocken som straff  kom så småningom att överleva sig själv.

I början på 1700-talet tyckte man att de som passerade en kyrka vid gudstjänsttid inte bara skulle få åka förbi även om de inte tillhörde socknen, utan borde tvingas att åhöra Guds förmaningar. Därför beslutades att tvinga de vägfarande att besöka kyrkorna genom att sätta upp bommar över vägarna. Effekten uteblev emellertid och de passerande fortsatte sin väg mot sina bestämda mål.

Inte heller den gången hjälpte tvång att få ovilliga människor att lyssna. Kanske en ”morot” som indragare i det heliga huset hade fungerat bättre.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: