I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

PRÄSTEN SOM SOV

En ljus sommarnatt vid en sjö

Förr i tiden var man nödgad att stiga upp med solen och arbetat hårt tills sent på kvällen. Det gällde att ta tillvara på de varma dagarna och solens energigivande strålar. Tids nog skulle vintern med sina långa mörka ofruktsamma dagar komma och då var det näst intill omöjligt att få något gjort, än mindre få några grödor att gro.

Med kort nätterna led även sömnen, som oftast blev för kort. När söndagen, vilodagen, kom måste man den ofta tröttsamt långa vägen till kyrkan. När man kommit in det lugna kyrkorummet och satt sig till rätta och prästen började läsa upp sin entoniga predikan somnade man.

Kyrkstöt

För att förhindra att någon trött bonde eller bondmora undgick Herrens väl valda ord, hade kyrka tillsatt en därför avlönad person, ”stöten”, som hade sin arbetsplats i gången mellan de båda bänkraderna. Han var utrustad med en lång trästång, utrustad med en platta eller kula i den övre ändan. Hans uppgift var att väcka de slumrande lärjungarna genom att ge dem en kraftig stöt med trästången mot kinden. Denna ädla och nödvändiga syssla höll honom i arbete så länge predikan pågick.

I små församlingar kunde detta uppdrag falla på klockaren, som själv eller med sitt biträde mot skälig ersättning skötte om det. I större församlingar tillsattes särskild person, vilkens mandat i regeln endast omfattade sommartiden. Om vintern var natten lång och då fick man sova ut ordentligt.

Nu kunde det emellertid hända, att ”stöten” satte sig ner och somnade även han, men vad värre var, det kunde inträffa att även prästen somnade under sin egen predikan. Det har hänt två kyrkoherdar i Nårunga, söder om Vårgårda. Den ene åtminstone en gång, och då av särskild anledning. Den andre ofta och medvetet. Den senare var den mycket avhållne Johan Kjellborg, som föddes 1753 i Ryda. Han hade varit komminister i Asklanda 1794–1814 och därifrån blivit kallad till kyrkoherde i pastoratet. Han blev prost över egna församlingar 1820 och avled 1821.

Den så vördade prästen hade bara det felet att sommartid inte kunna läsa upp en hel predikan utan att bli sömnig. Han tog sig då helt enkelt en lur, med rätt för åhörarna att göra detsamma, vilket givetvis var mycket uppskattat. Efter en stund skedde allmän väckelse, och alla kunde, uppiggade och nytra, fortsätta andakten och sedan tillgodogöra sig den förvisso inte oviktiga del av förrättningen som bestod i uppläsandet av kungörelserna, den tidens offentliga annons- och nyhetsförmedling.

Man som sover i kyrkan

Att sova i kyrkan var en så allmän och naturlig företeelse att den inte rimligtvis kunde straffbeläggas. Det fanns emellertid andra förseelser som bestraffades så mycket hårdare. Att sova under gudstjänsten var ingen större förseelse men den som en längre tid uteblev från gudstjänsterna eller underlät att deltaga i nattvarden blev hårt bestraffad och den som råkade befinna sig ute på kyrkogården efter sammanringningen fick böta.

Två män sitter i kyrkstocken

Vid en visitationsstämma i Nårunga den 16 maj 1706, beslöts, ”att den som bullrar på läktaren, i stolarna och på trapporna med tal, skor och käppar under eller vid gudstjänstens slut den skall strax tagas och sättas i stocken”.

Här var straffet urbota och exekverades genast. Domare var den tjänstgörande prästen, och någon appell gavs inte. En sådan stock fanns och måste finnas i varje kyrka. Med benen inklämda i stocken placerades syndaren i vapenhuset eller utanför kyrkan, där han fick uthärda de förbipasserande rättsinnades spott och spe.

Vid en visitationsstämma i Nårunga fyra år senare upp repades dessa bestämmelser. ”De som beträdes med kyrkobuller skola strax sättas i stocken, vartill kyrkovärdarna och sexmännen skola vara klockaren behjälpliga. Hem alla de som stå ute på kyrkogården sedan samringt är skola plikta till kyrkan 6 öre sm. Om sommaren måste samtliga klockare eller någon annan gå med stöten att uppväcka folket och därför av kyrkan åtnjuta sin betalning.”

Nårunga kyrka, teckning av Ernst Wennerblad 1892

Vid nämnda stämma ”blev pigorna förmanade att icke löpa in i stolarna och uttränga kvinnorna utan stå på gången. Om det är rum i stolarna må de där sitta, dock att om någon främmande kvinna vill stiga in i stolen måste pigan för heder och hövlighets skull stiga ur och giva rum.”

Ännu en delikat och tidsmålande angelägenhet behandlades på visitationsstämma i Nårunga 1708. ”Förmanandes männen”, heter det, ”att borttaga det fula och orena håret över munnen när de vela begå Herrens Heliga nattvard. Item att bönder och menige drängar ej bruka för långt hår, efter Guds ande det som oanständigt straffar och ogillar, 1 Kor. 11: 14.”

Med tiden blev det dock allt svårare att få de kyrkliga straffen tillämpade. Överallt klagades det i visitationsprotokollen över att klockaren inte kunde få någon hjälp vid stockstraffets utförande. Klockarens försök att på egen hand få stora och kraftiga drängar i stocken kunde urarta till rena kalabaliken. Kyrkstocken som straff  kom så småningom att överleva sig själv.

I början på 1700-talet tyckte man att de som passerade en kyrka vid gudstjänsttid inte bara skulle få åka förbi även om de inte tillhörde socknen, utan borde tvingas att åhöra Guds förmaningar. Därför beslutades att tvinga de vägfarande att besöka kyrkorna genom att sätta upp bommar över vägarna. Effekten uteblev emellertid och de passerande fortsatte sin väg mot sina bestämda mål.

Inte heller den gången hjälpte tvång att få ovilliga människor att lyssna. Kanske en ”morot” som indragare i det heliga huset hade fungerat bättre.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: