I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

ATT BLI MED BARN

Skomakare Johan Andreasson i Nyslätt Halland ”Skomakarns” och havande makan Selma med tre barn Foto 1911

Livet var fullt av regler och föreskrifter i våra förfäders tid. De gällde alla och envar men i all synnerhet den havande kvinnan. Om hon bröt mot alla dessa regler kunde det få ödesdigra konsekvenser både för henne och för barnet.

De flesta flickor gifte sig helt unga, och när hon som blivande modern gick med sitt första barn, var hon oerfaren i mycket, men behövde sällan sakna råd, ty det fanns nästan alltid någon äldre kvinna i hennes omgivning, som kunde uppmärksamma henne på vad som var tillrådligt eller inte.

Anna Stina Alsterberg, född i Larv 1828, var Vånga och Edsvära m.fl. socknars första barnmorska. Hon anlitades även allmänt som sjuksköterska, och i många fall, där man nu skulle söka läkare, frågade man på den tiden madam Alsterberg till råds.

När kvinnan kände att barnets ankomst vara nära, sände man bud på någon grannkvinna, som hade konsten att förlösa barnaföderskor och ta hand om barnet. Ännu på 1880- och 1890-talen anlitades bygdens egna kvinnor ganska allmänt trots att examinerade barnmorskor fanns att tillgå. Dessa hade nämligen mycket stora distrikt, ofta ett helt härad, och för dem, som bodde på distriktets utkanter, kunde vägen till barnmorskan vara ganska lång, en mils väg eller ännu mera var ingenting ovanligt. När barnafadern eller den han sände i sitt ställe, väl hunnit fram, kunde det hända, att barnmorskan befann sig på tjänsteförrättning i en helt annan del av distriktet. På så sätt gick många och långa timmar, innan hjälp anlände.

Hedda Lilja, jordemor, född 10 oktober 1854 Brevik, Skallhult Foto 1925

På den tiden hade varje by sin ”jordemor” (äldre kvinna som var van att hjälpa till vid förlossningar), den visste man var man hade, och hon var alltid till hands. Detta var alltså orsaken till att man i det längsta höll sig till den gamla jordemodern. Hon var därjämte väl förtrogen med ortens seder och bruk, och hon visste hur föräldrarna ville ha det.

Det nyfödda barnet önskade man givetvis allt gott, först och främst tur till pengar, och därför brukade fadern lägga en blank riksdaler i badvattnet, när barnet badades första gången. En sådan peng kallades ”lögestuver” och förblev barnets egendom. Den syddes vanligtvis in i lindan, och när denna blev överflödig, lades pengen in i en ask och gömdes för barnets räkning. En äldre man i Ornunga, född 1851, berättade en gång, att han alltid haft god tur till pengar, en egenskap som han tillskrev den omständigheten, att fadern skänkt honom en hel fyrariksdaler som ”lögestuver”, och den behöll han i gott förvar livet igenom.

Det förekom även att man lade en del andra föremål i barnets första badvatten. Bonden, som önskade att hans son skulle bli en duktig jordbrukare, skar en liten ”kasa” (ett träspån) från ”kroken” (plogen) och en dito från oxens ok, varefter dessa lades i badvattnet.

Var det nyfödda barnet en pojke, lade man honom på ett linnetyg, medan jordemodern torkade honom efter badet, ty då fick han ”tösatöcke”. Var barnet däremot en flicka, skulle hon ligga på en mansskjorta, så att hon fick ”pojkatöcke”.

En betsman/besman från 1774. Motvikten sitter i träklumpen på vänster sida

Vägningen fick inte försummas, ty den troddes bidraga till barnets trevnad och sunda utveckling. Den tillgick så att man lade barnet på en tillräckligt stor handduk, varefter man drog samman snibbarna och krokade fast dessa på ”betsmanet” (en handvåg). Det fordrades åtskillig vana att väga spädbarn på detta sätt. Barnet ikläddes därpå sitt första linne samt en liten tröja. Omkring kroppens nedre del och benen lades en blöja, som var ett stycke av gammalt mjukt linne, varefter kroppen inneslöts i en mantel av mjuk flanell och lindades med en meterlång tygremsa. Man började lindandet vid fötterna och fortsatte, tills man nått bröstet. Lindan slutade med tvenne band, vilka räckte runt kroppen och knöts samman. Efter dessa bestyr fick fadern ta barnet i sin famn. Han i sin tur överlämnade barnet till modern, som lade det intill sitt bröst.

Under tiden barnet diade, bäddades vaggan. I bottnen på densamma lades ett föremål av stål, till exempel en kniv eller en sax, samt en bit flinta. Under platsen för huvudet lades en psalmbok eller en andaktsbok, som inte var allt för skrymmande, och en likadan stoppades ned vid fötterna. Anledningen till dessa skyddsåtgärder var, att barnet betraktades som hedning, innan det döpts, och följaktligen var faran stor för att trollen skulle komma och byta ut det mot ett av sina trollbarn. Som ytterligare skydd höll man ett ljus brinnande natten över.

Dopfunt från Norra Vånga medeltidskyrka. Västergötlands Fornminnesförenings arkiv, Skara.

Barnet skulle döpas snarast möjligt, ty skulle det råka dö odöpt, fick det inga klockor, en sak som föräldrarna mången gång sörjde över mer än över förlusten av barnet. Dröjde man intill barnets tredje levnadsdag, var detta som regel i längsta laget. Dopet förrättades i kyrkan, om man ansåg sig kunna invänta söndagen, annars i prästgården. Det var endast ståndspersoner, som lät döpa sina barn i hemmen.

Var barnet så svagt vid födelsen, att man ej hade hopp om livet, förrättades nöddop. I de flesta fall var det jordemodern, som förrättade detta.

Faddrarna borde helst vara i släkt med barnet, dessutom var det viktigt att de var ansedda och förmögna. Man och hustru följdes i regel åt som faddrar. Kvinnan, som bar barnet, kallades ”bäremor”. Hennes egenskaper troddes påverka barnet, vilket förklarar att man inte valde vem som helst. Bärmodern fick under inga omständigheter vara havande, ty då tynade hennes eget eller det andra barnet bort och dog, men däremot var det bra om hon själv hade ett nyfött barn, ty då kunde hon ge barnet di under resan, vilket stärkte och lugnade barnet, om man hade lång väg.

När barnet kläddes för dopfärden, lade man ett psalmboksblad närmast kroppen. Det skedde för att barnet skulle få ett gott förstånd och lätt för att lära. De jordiska håvorna var inte heller att förakta, och för att dessa inte skulle fattas den nye världsmedborgaren i framtiden, lindade man in en liten bit bröd och en smula ost i en klut, vilken liksom psalmboksbladet lades närmast kroppen. Självklart var att barnet också skulle ha sin silverslant under lindan.

När man var färdig för avresan, tog gudmodern barnet i sin famn och ställde sig invid sängen, där modern låg, varefter båda gemensamt läste bönen Fader vår.

Barnet återlämnas efter dopet till modern. Målning av Bengt Nordenberg

Åter hemma från dopet överlämnade gudmodern barnet till modern med orden:

”Jag fick en hedning av dig, nu skall du få en kristen av mig”. Därjämte följde en önskan om att barnet skulle bli föräldrarna till glädje och välsignelse.

En och annan gudmoder, som höll på gamla seder, gav barnet några lätta slag med ett ris utanpå kläderna, vilket skulle ha det goda med sig att barnet blev snällt och lydigt.

Även modern betraktades såsom hedning från och med barnsbörden och intill dess hon ”gått i körke” (kyrktagits), en kyrklig ceremoni genom vilken hon åter upptogs såsom medlem av den kristna församlingen. Kyrktagning ägde rum på den femte söndagen efter barnsbörden, om det var en flicka, och på den sjätte söndagen, om det var en gosse. Dessförinnan betraktades barnaföderskan som oren och fick ej komma i beröring med någon. Hon fick alltså ej ta i hand, om någon kom på besök, ej heller fick hon besöka sina grannar. Gick hon utanför gårdstomten, tog hon vanligtvis på sig något plagg, som tillhörde mannen, till exempel hans väst eller skodon. En bit stål i barmen var också bra. Gick barnaföderskan ut utan att vidtaga några skyddsåtgärder, kunde trollen få makt över henne.

En gång var det en hustru i Södra Härene, som nyligen fått barn, men likafullt gick hon ut för att se till sitt lin som låg på vallen för rötning. När hon kom fram hörde hon en röst från det stora Härsberget, som ropade:

”Ta heena, ta heena!” (Tag den hedna!)

”Ja orkar inte”, svarade en annan röst, ”för hu har manfolkastövla på säk.”

Det var trollen, som tänkte ta in kvinnan i Härsberget, men hon räddades tack vare mannens stövlar.

Allmoge i Glemminge kyrkas vapenhus, möjlig kyrktagning Målning 1875 av Jakob Kulle

Samma kvinna, som burit barnet till dopet, skulle göra hustrun sällskap den söndag, då hon kyrktogs. Båda dröjde i vapenhuset, intill dess att klockaren kom och öppnade för dem. Nedanför avsatsen till koret stod då en pall, på vilken kyrktagningskvinnan föll på knä, medan akten förrättades. Efter densamma tog hustrun plats i den till gården hörande bänken med bärmodern närmast sig. Till seden hörde att den kyrktagna skulle bjuda alla, som satt i samma bänk, på sockerärter, vilka förvarades i en prydlig dosa. Ville hon vara generös, gick dosan omkring även bland dem, som satt i bänken framför liksom i bänken närmast bakefter.

Havande piga med två små barn

Om en kvinna var ogift kvinna och fött ett barn, en oäkting, kyrktogs hon vid gångens nedre del. Hon fick nätt och jämnt komma innanför dörren till kyrkan.

Alla skulle följa samma regler, men alla var inte lika inför Gud.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: