I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

FIN I TVÄRRED

Sjön Åsunden

Tvärred är en socken mellan Borås och Ulricehamn. Den tillhörde Kinds härad och är numera underordnad Ulricehamns kommun. Precis som i de allra flesta andra svenska socknar fanns det ett antal soldatrotlar och därmed soldattorp under 1800-talet. Ett av dessa hette Ruggebo och låg under gården Haganäs, vars ägare var baron och landshövding Johan Palmfelt under 1700-talet, men gården är känd ända sen 1400-talet då dess ägare hette Sven Store.

Soldattorpet vid Ruggebo innehades under större delen av 1800-talet av soldaten Fin, fast det var inte en Fin utan tre olika. De var dock inte släkt med varandra utan ärvde soldatnamnet när de tog över tjänsten efter föregångaren, vilket ju var brukligt på den tiden.

Den första soldaten Fin som hade tjänsten tillträde något av de första åren på seklet. När han drunknade 1833 fick den då tjugoettårige Peter Pettersson från grannsocknen Gällstad tvärs över sjön Åsunden ta över torpet och försvaret av kung och fosterland. Han hade tjänsten i nästan trettio år innan han tog avsked och lämnade över till Johannes Caspersson, som var född i Mårdaklev, men hade varit dräng i Länghem.

Den här berättelsen handlar dock om den mellersta av soldaterna Fin, nämligen Peter Pettersson Fin, född vid midsommartid 1812 i Gällstad och död i sin stuga Vassbacken under gården Berg i Tvärred år 1888.

Peter Fin satte inga noterade avtryck som soldat, men desto fler som trollgubbe, medicinman och klok karl. Efter att han fått avsked från Älvsborgs regemente ägnade han sig på fulltid åt att hela och söndra människor och djur. Med sin klokskap stod Fin som högst i ropet på 1860- och -70-talen. Ända ner i Småland och Halland och långt upp i Skaraborgs län hade man hört talas om Fin och hans mästerverk. Vad det än gällde, sjukdom eller misstro, otur eller nidverk, åtrå eller önskedrömmar, visste man att man skulle gå till Fin. Där hans konster inte räckte till var det lika bra att lägga sig och dö eftersom det ändå inte fanns någon räddning.

Till utseende och uppträdande omtalas han såsom en stor lång karl, något gänglig och slängig i sina tag och rörelser, gul och mörk i ansiktet, ”som han hade varit av ett annat folkaslag”.

Söp gjorde han dagligen och blev med tiden uppblåst och rödmosig i ansiktet och fick en hemsk näsa som mest liknade en blodig potatis. Bestämd, sträng och befallande, ofta näpsande, frän och fräck i sina uttryck, talade han annars inte mycket, ”utan han hade sitt inom sig”. ”Han bligade så hemskt och vred ögonen i folk så djupt, så dii isa’ i en», »Han mol med ögonen, så blon kunde stannat i en”.

Han betedde sig bestämt och kraftfullt inför sina hjälpsökare, då det var livsviktigt för honom och för en lyckad utgång att tro på hans åtgärder och dessutom fick man inte komma för sent till mötena med den magiske mannen. ”Tvivlar du på’t, så har du inte här å göra”, samt ”nu ä dä så tiss å komma, tycker du”, kunde stundom vara allt, vad man fick utav den annars så mäktige medicinmannen.

Även Fin ville, som så vanligt var, ha ett klä’e (klädesplagg) att läsa sina spådomar i. Med plagget i handen gick han ibland ”in uti en liten sjogger kammer, ett litet kantor” framme i stugan, ”för att kussma mä dä sum ont va”, visslande och småpratande. ”Ty där inne, där hade’n ‘et”.

Ska du nu dit in igen”, kunde hans hustru, ifall hon var tillstädes, likasom ogillande infalla. ”Lägg dek inte i blöt i dä du”, avvisade Fin och slank in på sitt privata bås till arbetsrum. Vid sina tillfällen lämnade han dörren litet på glänt efter sig, att den besökande fick lägenhet att gruva sig över den hiskeliga mängden utav medikamentsflaskor och buteljer, uppradade på hyllor vid väggen mitt emot.

Tre daler eller en riksdaler samt ett kvarter eller ett halvstop brännvin utgjorde det vanliga priset för hans tjänst. Utan att ha med sig en flaska brännvin till Fin var ingen välkommen.

Själv påstod han, att han varit i Finland och lärt sig sina grepp. Dock saknade han in i det längsta ”ett särskilt slags vatten”, som han sökte förgäves efter under flera års tid. När han sedan lyckats skaffa sig även detta,  blev han snart nog den vida beryktade och farlige Fin, om vilken det hette: ”Visst kan han både bota de sjuke och häva alla de slag utav vank och gruvelse, men han säter’t ju på andra stackars människor i stället. Låt vara, att de kanske många gånger själva förvållat ‘et. Men i alla fall!”

En riktig rackare var han, i rang och makt jämngod med ”Göta-Lena” och ”Den sluge drängen”. Fin var emellertid illvilligare och glupskare än någon av de andra troll och medicinkunniga. Han ”satte ner” folk, så de hängde som vissnade löv. Han märkte och lemlästade sin näste med lyten och pålagor för hela deras liv. Att göra, som han gjorde, det var att sitta på Djävulens knä.

Inne i Finns stuga stod en gammal stor kista. På denna brukade han sitta rätt ofta under sina mottagningar. Framme, vid sidan av Fin och litet skymd av kistans främre gavel såg folk stundom en stor svart hund sitta och lura, fast Fin inte hade någon hund.

Stuga intill en väg

Nära intill store vägen låg stugan, i vilken Fin bodde under den sista tiden av sitt liv. Folk kom och gick i ur och skur. Utanför stugan satt och väntade människor med hästar och åkdon. Den som om natten var tvungen att ta ledan framför stugan, lagade sig snabbast förbi det sunkiga stället.

En hallänning var uppe hos Fin, för att hans hästar alltid var egenvilliga och slöa. ”Det ligger en raije (en samling) kalvaben nergömd i föllet (fyllnadsämnet) på rännet mitt över, där hästarne stå”, upplyste Fin. ”Röj bort dä”. När den långväga sökanden som kommit för hjälp kom hem till sin gård i Halland, gjorde han som Fin beordrat honom och strax blev hästen bra.

”Kona tok å mä mjôlka å tackla å för var da”, meddelade bonden. ”Kona har fått ord om sig” förklarade Fin. ”Någon som, har onder tonga, har talat om henne. Det botas så att kona ska ha ord i sig. Klipp ur ett blad ur almanacka å trulla in i deg å tappa i kona”, ordinerade Fin bestämt och säkert.

”Kona sto å braga. Hon har fått trôllskôtt” klagade en annan bonde. Finns svar var som alltid precist och snabbt: ”Statt i fähust och skjut ett skott med bössa eller pistol ut genom dörren.”

”Ideliga svårigheter hade vi i lagården. Nyligen hade vi mist ena ko. Nu låg oxen teress å skulle ge upp’et, Då gick jag till Fin”, berättade en förtvivlad kreatursägare. ”Har du nô klä’e mä dek, så ta hit dä”, beordrade Fin och så fick han ett klädstycke av bonden. Bonden berättade vad som hände sedan: ”Så gick han in i en liten mörk kammer å skallra å prata. Kom sen ut och flydde mig ett litet trådnystan med tillsägelse, att detta finge jag varken nysta upp eller häva bort, utan gömma det noga i ladugården. Så skulle det snart ändra sig.” Visst blev oxen bättre, det gällde ju bara att tro på Fins konster och magiska formler.

”Kona hade summersjuken. Låg och räckte alla fira (fötterna) ifrå sek. Äntligen bestämde jag mig för att gå till Fin”. ”Ta hit klä’et”, befallde Fin barskt. När han tittat i klädstycket, röt han till, ”jo, nu tycker du, dä ä så tiss å kômma, nôr kona inte har mer än sjôlve hjartblon igen. Ta hit petällen”. Det var förstås brännvinsbuteljen, som bonde hade med sig som Fin ville åt. »Lat nu inte häkta dek så kungen en aen gång. Dä vet du».

Ryggåsstuga i Fristad

En torpare från Fristad berättade: ”Jag kom inte dit förrän i solagladdninga, så att lite skinnt var det i stugan. Fin var inte hemma. En kvinna satt där före mig och väntade. Snart nog kommer dock Fin. Han går i samma äva, utan att öppna sin mun rakt fram till det stora slagbordet, som stod längst fram vid gaveln. Där vänder han sig om och ställer sig som en präst framför ett altare och tittar under några dryga minuter dulskt och marigt utåt stugan. Går därpå, fortfarande under pinande tystnad, ut igen. Gläntar om några ögonblick på dörren och manar till sig kvinnan, som satt där. Om en stund sågs han ånyo i dörren, och jag fick följa honom in i en liten skrupp (ett litet obetydligt rum), som låg mitt emot stugudörren, intill förstugan. Där såg han på min värkande finger. ”Detta borde du få ha”, menade Fin; ”du har sökt andra förut”, men lofte äntligen att hjälpa mig.”

En bonde i Sandhult hade förlorat en för honom stor pengar så han gick till Fin. ”Jag ser (i klä’et), vem som har dem. Vill du, så ska ja’ fördärva’n alldeles för hela sitt liv”. ”Nä-e, ‘a-e», drog den andre osäkert på svaret, ”men han borde allt ha sig ett lite markanne”. ”Ja”, återtog Fin, ”då ska vi ta’t dä lindrigaste, som står te; så att han blir lika arbetsför efteråt. Du känner honom. Sist, I taltes vid, hade han hela sin syn i behåll, men härnäst, I råkas, är han enögd. Du får tillbakers dina pengar”, varpå den bestulne gav sig av hemåt. När han kommit in i hemsocknen mötte han en person som han kände igen. Denne jämrade och beklagade sig: ”För en stund sen, rätt som jag gick, stack det till i mitt vänstra öga som den vassaste syl. Och nu är jag sten blind på’t. Detta är nog straffet för min missgärning. Det är jag, som stulet dina pengar”.

En pojke i Ås härad hade fått korgen av sin fästmö, men pojken lovade sig själv att han skulle märka henne för evig så han gick till Fin. Kort därefter blev hans flickvän blind på båda ögonen.

En nygift kvinna i Dannike, öster om Borås och lite söder om Tvärred, fick besvär både invärtes och utvärtes. Hon krympte ihop så att skinnet såg ut att falla av henne. Hon pinades och våndades dag och natt. Hennes man gick till slut till Fin. ”Hon är nersatter. Jag har satt ner henne i eld åt hennes förre fästeman” (nedsatt i eld kunde aldrig tas upp), förklarade Fin.

Åren kom och gick. Fin blev allt äldre, krokig och grå. Så småningom kom så stunden, då denne i hemliga konster så rikt begåvade man kände sina krafter tryta. När han låg på sitt yttersta pinandes han något förfärligt. Det föreföll hans hustru och andra i hans omgivning dock finnas något, som hindrade honom att få dö. Som han då ligger i sitt vankelmod och grubbel under sitt malande samvete, befallde han, att hans böcker skulle tas fram och kastas på elden i hans åsyn, vilket också skedde.

Då under det att de svavelblå lågorna slickade i sig de syndige bladen, gav Fin upp andan och hans magiska krafter förvandlades till gråsvart rök.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: