I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

DEN DÖDA I SANDEN

Mollaryds station

1907 utspelade sig ett märkligt drama i Borgstena, mitt emellan Herrljunga och Borås.

En aprildag det året steg två allvarliga människor av tåget i Mollaryd, en station och liten by ett par kilometer norr om Borgstena. Paret förhörde sig om bostad och önskade ett hus, som helst skulle ligga något avskilt. I Mollaryd fanns det inget lämpligt hus men däremot i Borgstena, dit det tog paret knappt en timma att gå till fots.

Mannen, som hette Karl-Johan Rosenqvist-Lindström, var välklädd och utgav sig för att vara författare. Både kvinnan, som presenterade sig som Ida Pettersson-Rehn, som var mannens hushållerska, och Rosenqvist sade sig vara skilda.

De fick hyra ett hus i Borgstena för 15 kr/mån och betalade i förskott. Där i det avlägsna huset levde paret för sig själva. Mannen satt mest hemma och skrev och kvinnan skötte hushållet. De sökte heller inget umgänge. Kvinnan uppgav sig vara sjuklig och ingen i omgivningarna tog någon större notis om detta.

En dag kom provinsialläkaren från Borås för att undersöka henne eftersom hon klagade på bröstsmärtor. Därefter visade hon sig inte på ett tag. Så småningom berättade mannen att hon fått influensa eller möjligtvis lunginflammation.

Anders Gustaf Lönnerblad (8/1 1848 Saleby-11/5 1929 Furmon Borgstena ) Foto 1869

Ungefär en månad efter deras ankomst till Borgstena uppsökte Rosenqvist komminister Lönnerblad i byn och bad honom komma och ge den sjuka hushållerskan nattvarden. Prästen gick dit och konstaterade att kvinnan verkade vara illa däran. “Jag har alltid varit angelägen om religionens tröst, och därför ville jag ha nattvarden”, bönade Ida.

 

Elis Teodor Sundler (7/1 1849 Vänersborg-2/1 1926 Fristad Kullabo 2)

Några dagar senare kom Rosenqvist in till byn och anmälde att hans trogna hushållerska avlidit. Dödsattesten utfärdades och kyrkoherde Elis Teodor Sundler, brorson till den berömde Fredrik Sundler från Vårgårda, gav order om begravning på själva pingstafton.

Den som ordnade inför begravningen var Rosenqvist själv. Kista inköptes, svepningen av liket gjorde han själv. Vanligen brukade kvinnor utföra detta, men sådan hjälp avböjde han bestämt. En stationskarl hjälpte honom med att få över liket från sängen och ner i kistan.

Liktåget gav sig i väg från deras inhyrda bostad på väg mot kyrkan. När liktåget nådde kyrkbacken verkade lasset tyngre än normalt för dragarna, men ingen reagerade.

När begravningsakten var klar och de få gästerna avlägsnat sig stannade Rosenqvist själv kvar vid graven och betalade grävarna. Flera söndagar efteråt syntes den sörjande svartklädde mannen på kyrkogården och efter en stund vid sin före detta hushållerskas grav gick han gråtande därifrån.

Gästgivargården i Fristad

Rosenqvist flyttade in på gästgivargården i Fristad, där han sysslade med att skriva brev och annat. Han höll sig stillsamt för sig själv. En dag uppsökte han dock kyrkoherden för att få utdrag ur dödsboken. Med detta i sin hand skulle han kunna få ut pengar på en livförsäkring, som Ida haft. Av läkaren lyckades han få ut en dödsattest. Försäkringen föll ut med 10 000 kr, vilket var en hög summa på den tiden.

Märkliga rykten började cirkulera i Borgstena.

Någon hade sett sand rinna ur kistan när den var på väg uppför kyrkbacken. Andra hade efter begravningsdagen sett en kvinna i det hus paret hyrt. Ljud hade hörts inifrån huset, även när Rosenqvist ej var hemma. Vid ett tillfälle hade en kvinna som liknade den döda fått skjuts av en hemmansägare från Örlanda. Någon påstod sig ha sett henne på begravningsdagen, och senare hade hon visat sig både i Herrljunga och Borås.

Stationskarlen som hjälpt till att få den döda kvinnan i kistan erinrade sig att liket böjde sig på mitten, trots att hon varit död några dagar. Han hade inte tänkt på det då, men nu när ryktena börjat florera undrade han varför kroppen inte var likstel.

Så här fortsatte ryktena och Rosenqvist fann för gott att lämna Borgstena. Han beställde skyndsamt flyttningsbevis till Domkyrkoförsamlingen i Göteborg och sen gav han sig hastigt av utan att säga något till någon i byn.

”Dödgrävare”

När en ny grav skulle grävas några veckor efter Petronellas begravning fann dödgrävaren en kista med sprucket lock och i den låg vadd, halm och några sandpåsar.

Polisen förstod nu att man råkat ut för ett bedrägeri och efterlyste paret. Spåren ledde till Jönköping, där det visade sig att Rosenqvist, som nu kallade sig ingenjör August Pettersson, höll hus. Hushållerskan fanns även i bostaden och det uppdagades att hon hade presenterat sig under falskt namn när hon kom till Borgstena. Hennes riktiga namn var Carolina Petronella Lindström-Viqvist. När de båda greps yttrade bedragaren: “Jag som gjort detta så bra, och så kommer ni och förstör det för mig.”

Präster, läkare och försäkringsbolag hade under flera år lurats av paret. I Västsverige var det flera platser som de hade hemsökt. De båda ställdes inför rätta och dömdes i Borås. Båda dömdes till ganska långa fängelsestraff samt förlust av medborgerligt förtroende i lika många år efter domens avverkande.

De båda bedragarnas uppsåt rann liksom ut i sanden.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: