I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

EN MAN OM NATTEN

Nattmannen hämtade ännu så sent som i början på 1900-talet latriner

Nattmannen, även känd som rackaren, hade samhällets i särklass sämsta jobb. Han var bödelns medhjälpare och som sådan fick han bygga de bål som dödsdömda, främst kvinnor, skulle brännas på, frakta dödsdömda från häktena till galgbackarna, ta hand om avhuggna huvuden och stympade kroppar, spika upp sönderhackade människodelar på pålar (stegling) och krossa dömda förbrytares kroppar (rådbråkning).

I städerna var det han som hämtade och tömde de illaluktande latrinerna och samla in självdöda och herrelösa djur, samt såg till att de stinkande kadavren hamnade under jord. Han kastrerade och flådde även sådana djur som ”vanligt” folk inte ville eller fick ta hand om, till exempel hästar som ansågs heliga. Han var ytterst illa omtyckt och inte välkommen någonstans. Om han gick in på en krog var han tvungen att använda ett särskilt glas som ingen annan använde och sitta på en dyna som man vänt baksidan upp på, så att ingen annan behövde sitta där han suttit. Uttrycket “ta sig en rackare” för en snaps kommer sig av att då hästslaktaren kom på besök och skulle ha sin slaktarsup serverades denne i ett speciellt spetsglas på ben och fot. Detta glas var enbart till för rackaren som ansågs vara oren och ingen annan drack ur det glaset. Enligt en förordning från 1729 skulle rackaren begravas som “ärelös” på en plats norr om kyrkan tillsammans med självspillare och mördare.

Nattmän finns dokumenterade redan de första åren på 1700-talet och fanns över hela Sverige. Från slutet av 1800-talet övergick hans sysslor främst till att ta vara på döda och herrelösa djur.  När han inte gjorde sitt jobb som han skulle, spred sig särskilt om sommaren, en otäck lukt av ruttnande katt- och hundkadaver som låg runt omkring i städerna och gjorde det näst intill omöjligt att leva och bo i dessa områden.

Sysslan som nattman förenades i slutet av 1800-talet med skarprättarens. Båda sysslorna ansågs inte vara särskilt hedervärda, men genom att slå ihop dem gick det att få ett mera lukrativt löneläge och det blev lättare att rekrytera folk.

I Göteborg hette skarprättaren fram till 1785 Carl Hjerpe. Han bodde i ”Skarprättarehuset” i staden. Detta låg på ”Wäderkvarnsberget”, numera kallat Kvarnberget, Nordstaden. Hans efterträdare bodde krav i samma hus i ytterligare tre år. Nattman var vid denna tid Anders Ahlbom, gift med Anna Marta Wiborg.

”Rackareheden”/”Nattmansheden” vid Färgaregatan, Stampen i Göteborg

1787 flyttades både skarprättaren och nattmannen utanför stadsmuren till den sanka och osunda ”Nattmansheden”, ett öppet träsk på Stampen, intill Fattighusån, där nuvarande Odinsskolan ligger. Det var ett litet oansenligt hus med tillhörande bod, som revs 1918. Platsen kom senare att kallas Åkarheden och låg bakom Stampgatan. Där på den öde heden grävdes de döda djuren ner.

Belägenheten förde med sig många sanitära olägenheter, bland annat var det sankt och det spreds fruktansvärda odörer i nejden. Man började därför funder på att flytta nattmansbostället till någon utkant av staden, och fastnade så småningom för ett område intill Västra kyrkogården. Marken här tillhörde Elfsborgs Kungs Ladugårds huvudgård och var utarrenderat till lantbrukare A. Brinck, som dock upplät ett område av den arrenderade marken mot ett visst vederlag.

 

Nattmannens bostäder genom åren

För att finansiera flytten beslutade Stadsfullmäktige 1873 att riva det gamla brandkårens förråd ”Spruthuset” på Stampen och ta tillvara allt användbart byggnadsmaterial. Tillsammans fick inte bygget på Sandarna kosta mer än 5 500 Rdr. För dessa pengar, och med det gamla materialet, fick man ett hus med två rum och kök samt en drängkammare och ett par rejäla uthus.

Härefter skulle alla av nattmannen tillvaratagna och avlivade djur grävas ned på utmarkerna på Sandarna.

Olof Wilhelm Bergendahl, Göteborgs siste bödel

Vid den här tiden hette skarprättaren i Göteborg Olof Wilhelm Bergendahl. Han var före detta artillerist och blev antagen som skarprättare för staden 1863 mot ett vederlag på 100 riksdaler. Dessutom betjänade han även de omkringliggande länen om så skulle behövas. 1870 blev sysslan förenad med nattmannens och han fick betydligt bättre lönevillkor.

Bergendahl själv var till en början lite motsträvig och ville inte alls flytta till Sandarna såvida han inte tilldelas en dräng och fick tillgång till en häst och ett åkdon. Från centrum och ut till hans nya bostad och tjänsteställe var det ju en avsevärd sträcka och, menade han, och skulle föra med sig besvärliga transporter, speciellt som han även hade som uppgift att hålla uppsikt över stadens kanaler, i vilka mindre nogräknade personer brukade dränka katter och hundar.  Med lite extra lön och arvode till en dräng, samt att makthavarna även lockade med att det bara var drygt 1000 meter till Silverkällan och mycket nära till Kusttorget där Bergendahl kunde köpa förnödenheter, gick han så småningom med på att bosätta sig i Sandarna.

Silverkällan var en stadsbrunn vid Bruksgatan i Kungsladugård. Denna vattentäkt låg i den nordvästra delen av det nuvarande området för spårvagnshallarna, och lades igen i början av 1880-talet när hallarna vid Älvsborgsgatan uppfördes och Bruksgatan lades ut. Det var egentligen två källor bredvid varandra, där den ena troligen kallades för Guldkällan. Båda källorna var stadsbrunnar åt Älvsborgs stad. På platsen vid Silverkällan låg ett gammalt trähus med samma namn, vilket revs då vagnhallarna skulle uppföras. Innan stadens vattenledning dragits dit ut, var källan ett av de bästa hämtningsställena i Majorna. Vattnet uppges ha varit välsmakande och nästan kristallklart. Under torra somrar anlitades källan av folk långväga ifrån, men den tycks trots det aldrig ha sinat.

Trots bättre betalt och att Bergendahl fick både häst och vagn samt drängen Johan Fredrik Lund till sin hjälp blev han inte långvarig på tjänsten efter flytten. Han fick tilltagande alkoholproblem och 1873 misshandlade han en poliskonstapel på Stampgatan inne i staden. För detta fick han bota med två månaders fängelse och böter.

Tre år senare var det dags igen, denna gång dömdes han till fem års straffarbete för mened i en ekonomisk tvistefråga. Dessutom förlorade han sitt svenska medborgarskap. Nu hade även Göteborgs Stad tröttnat på Bergendahls bråkiga leverne och avskedade honom därför som skarprättare. Bergendahl skickades till centralfängelset i Karlskrona för att avtjäna sitt straff där.

När Bergendahl blev avskedad både som skarprättare och tillsattes inte någon ny bödel, men däremot en nattman. Valet föll på den då tjugoåttaåriga Johannes Larsson från Kungsbacka, som stannade på posten i tretton år fram till 1889, då brandmannen Olof Johansson tog över spaden för att gräva ner döda hundar och katter med. Eftersom utnämningen skedde vid vintersolståndet passade tidningarna på att kommentera detta med lustigheten: ”Man passade på att härstädes utnämna nattman nyligen medan natten är som längst.”

Samtidigt bestämde Göteborgs stad att Västra kyrkogården måste utvidgas och då var man tvungen att återigen flytta på nattmansbostället.

I nattmansbostället i Sandarna bodde landets siste nattman, Gustaf Carlberg. Foto Gamla Majgrabbar

Man valde platsen vid grussluttningen intill Karl Johansgatan mot höjden av Sjöbergen på Sandarna. På en tomt med dryga tusen kvadratmeter byggdes det nya nattmanshuset efter att det gamla rivits.

Dessutom stakade man ut ett över sex tusen kvadratmeter stort område, som reserverades för nedgrävning av döda djur. Genom att många människor lämnade sina djur för avlivning och åtskilliga ville bevara minnet av sina husdjur så uppstod en mångfald små gravar med träkors och mindre gravstenar med inskription. Även en och annan av societetens ridhästar fick sitt sista vilorum här.

Det var ett vanligt söndagsnöje på den tiden att vandra mot Sjöbergen och se vad nattmannen kunde ha för slags djur i sina burar. Det var nästan som ett litet zoo med både vanliga och exotiska djur, men med den skillnaden att här skulle alla djuren avlivas inom kort.

Hörde ingen av sig efter sin försvinna hund var tidsfristen innan denna avlivades tre dagar. Vanliga s k “byrackor”, hundar av obestämd ras, följde denna regel medan ädlare hundar kunde få en frist på 14 dagar. Här resonerade väl nattmannen att det inte var troligt att någon släppte sina fina djur frivilligt, utan säkert skulle höra av sig. Finare djur betydde ju också finare folk och dessa var man till och med nattmannen mer respektfull mot. När den förlängda nådatiden var slut föll djuret för nattmannens obarmhärtiga hagelbössa. Somliga år kunde nattmannen få skjuta mellan 600–700 hundar och katter.

1897 fick den då 17-årig yngling, Gustaf Carlberg, uppdraget 1897 och behöll tills tjänsten som nattman drogs in 1944. I samband med detta omorganiserades arbetet och han fick en fast lön, fri bostad och, för första gången upprättades en instruktion för sysslan. I denna förbjöds nattmannen att i fortsättningen gräva ner djurkroppar inom stadens gränser utan han skulle i fortsättningen transportera dessa i slutna kärl till slakthuset där man skulle oskadliggöra dem utan kostnad.

På bilden syns trogne vännen Dicks grav med både minnestavla och trästaket. Foto: Gamla Majgrabbar

Detta hindrade inte folk att frakta avlidna djur till Sandarna och själva gräva ned dem på den gamla djurkyrkogården i Nattmansskogen, som fylldes av inskriptioner på små gravstenar uppsatta av djurens sörjande hussar och mattar. En del gravar omgärdades av trästaket med svarvade knoppar överst på ribborna, en del hade vackra små minnestavlor.

År 1944 upphörde tjänsten som nattman att finnas till. Landets siste innehavare av tjänsten pensionerades och året efter revs det gamla nattmansbostället på Sandarna i Göteborg.

Därmed försvann spåren efter Sveriges sämsta jobb för evigt.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: