I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

DEN VITA SPETSNÄSDUKEN

Detta är en fortsättning på berättelsen om Smörgårdskriget. Om du inte läst första delen kan du göra det här: www.iglabo.se/b267

_____________________________

 

Danskt landskap vid Öresund. Målning av Jens Juel 1800

Annika hade lagt undan den vackra spetsnäsduken som Anders hade med sig hem från Danmark och trodde nog att hon aldrig skulle ta fram den igen, men hon hade fel. Trots att den rivit upp ett stort sår i hennes hjärta betydde den mycket för henne. Anders hade ju trots allt kommit hem till henne igen från det som han beskrev som oändligt rika och förföriska Danmark. Det var därför den fått en plats i minnenas sarkofag tillsammans med brudkronan och begravningskaramellerna.

Anders Torbjörnsson (1797–1864) Kontraktsprost och Kyrkoherde i Nårunga åren 1849-1864

En söndag efter mässan året efter Anders hemkomst hade han stora nyheter att dela med sig av till Annika: Krigsprästen för Västgöta Regemente Anders Thorbjörnsson, han som var med på Fyn, hade blivit utnämnd till kyrkoherde i Nårunga pastorat.

”Ja det var då en nyhet. Känner du’n väll?” frågade Annika nyfiket.

”Om! Det kan du tro”, svarade Anders stolt, som om han blev viktigare genom att känna en så betydelsefull man. ”Jag och några andra var hans klockarestrupar vid korum och andra förrättningar å så…”

”Å så?” undrade Annika lite bekymrat.

Anders hämtade sig snabbt och fortsatte ”Ja mest barndop”, men sen kunde han inte låta bli att strö salt i såren genom att skrävla om den manhaftige prästen: ”Fruntimren var som besatta i den förbindlige fältprästen, som så fort en unge hade kommit till världen skulle dit. Och nu har han övertagit den förre prästens änka!”

Tyst för sig själv fortsatte Anders: ”Gud hjälpe att inte hans fruntimmershistorier från Fyn kommer fram!”

Anders Thorbjörnsson blev alltså kyrkoherde i Nårunga, som var moderkyrka även för Kvinnestad, från 1849, och till sin död 1864. 1828 utnämndes han till krigspräst vid Västgötadals regemente och var som sådan med på Fyn 1848, precis som Sahl.

Under sin tjänstgöring som krigspräst blev han mycket populär både hos befäl och meniga genom sin förmåga att sprida trevnad omkring sig. Han var älskvärd och välvillig, kvick och slagfärdig och en utmärkt sångare. Det goda humöret svek honom aldrig. Det ena med det andra gjorde honom till en mycket eftersökt sällskapsbroder, och kanske ibland sällskapsman. Ibland kunde det hända att han, trots sina trohetslöften till kyrka och samhälle, hoppade över skaklarna rätt betänkligt.

Nårunga kyrka teckning av Ernst Wennerblad 1892

Vid sin befordran till kyrkoherde i Nårunga gifte han sig med en kraftfull och praktisk kvinna, Maria Magdalena Bergström, änka sedan ett år efter kaptenen och adelsmannen Carl Wilhelm Westfält. Sahl hade antagligen blandat ihop denne med Thorbjörnssons föregångare i Nårunga kyrka, Anders Hultberg. Vid giftermålet med Thorbjörnsson var hon 49 år gammal och barnlös. Hon höll ständigt sin prästman i schack och lämnade honom inte ur sikte, där frestelser hotade, såsom vid bröllop och andra tillställningar.

Thorstensson välmenta predikningar gick i den högre vältaliga stilen med stor plats för dygden och mindre för nådens ordning. Genom sin präktiga sångröst kunde han göra altartjänsten högtidlig och då den vid tiden i fråga tjänstgörande klockaren också var en utmärkt sångare och sångledare kom Nårunga att bli berömt för sin välstämda kyrkosång.

 

Nårunga prästgård 1904

Hans mera djupgående och varaktiga betydelse för orten låg på ett annat plan. Genom sin vistelse på det blomstrande och frodiga Fyn hade han fått väckande impulser i fråga om jordens skötsel och trädgårdens betydelse för ett hem och blev därmed en verklig föregångsman. Han anlade en ovanligt stor och prydlig, på sin tid vida berömd trädgård kring sin så naturskönt belägna prästgård i Nårunga.

Han nyodlade i stor skala, han bröt sten och dikade. Därvid hade han god hjälp av sina fem torpare, men han gick ofta själv med i arbetet och var lika god i hanteringen av spett och spade som någon annan.

Potatismalning för hushållsbruk. Potatiskvarnen ambulerade mellan gårdarna och grannarna hjälptes åt med matningen. Grimstorp Hudene socken Foto G Ewald omkring 1903

Framför allt odlade han potatis, en odling som jorden i denna trakt så väl lämpade sig för, och han propagerade ivrigt och framgångsrikt för utsträckt potatisodling i bygden och blev härigenom en ofrivillig orsak till den på potatisodlingen baserade brännvinsindustri, som kom att göra orten så sorgligt ryktbar. Själv var han inte heller sen att utnyttja brännvinets dragkraft på de törstiga männen.

 

Kreatursmarknad runt 1900 Foto Peter Wide

Till den sista marknaden i Hornborga, hösten 1849, anlände den nye prosten i Nårunga, Anders Thorbjörnsson, jämte sin dräng med ett helt lass brännvin av prästgårdens egen brygd. Drängen fick sköta om kommersen medan prosten själv satt och festade i ett tält på marknadsplatsen tillsammans med komminister Falk från Bitterna och sergeant Reuter i Nedergården. Som man satt där i all gemytlighet, kom ett bud och berättade, att gubbarna från Barne härad bråkade och att det gällde prästens dräng och hans brännvin. Om det var varans beskaffenhet, mått eller pris, man bråkade om, må vara osagt. Prosten skyndade emellertid ut till drängens undsättning, och de andra följde efter. Slutet på det hela blev, att prosten inställde försäljningen.

Nu tyckte Falk, att bråkmakarna borde näpsas, och det var inte svårt att få männen från Laske härad att lystra till den parollen, ty nu hade de allt fått så pass innanför västen, att de kommit i de rätta tagen. Falk tog befälet, och sedan drev man bort de utsocknes. Det var ju de, som börjat bråket, så var i varje fall hemmalagets mening, och därmed var man i sin fulla rätt att bestraffa dem. Det dröjde inte heller länge, innan laskeborna var herrar på täppan. De som kom från andra härader och som inte lagade sig undan i tid, blev liggande som strö utefter vägarna, blodiga och sönderslagna.

Visserligen var det inget ovanligt, att en marknad slutade med slagsmål, det hörde snarare till ordningen, men att prästen tagit parti för och lett angreppet, gick männen från Barne härads ära för när. Länsman Friberg skrev till Konungens befallningshavande i länet och anhöll, att han måtte avlysa marknaden i Hornborga på grund av uppträdena där, men fick till svar att det inte fanns någon marknad att avlysa på den orten, ty marknadsrätten för Laske härad gällde Onsjö i Larv. På så sätt kom det i dagen, att protokollet rörande marknadsrätten var förfalskat, men hur den förfalskningen kommit till eller vem som var den ansvarige, blev aldrig till fullo utrett.

Efter ett gästabud i prästgården då Thorbjörnsson något högstämd hade visat upp en guldbroderad damhandske, en han fått av en grevinna “under den danska skördetiden” löstes alla bundna tungor. Pratet kom i schvung om prästens amorösa bravader och folket tisslade och tasslade: ”Att efter alla rotskott som kommit till efter de danska fröjderna, var det då en Guds skickelse, att han Thorbjörnsson med prästbostället fick den för fruktsamhet något överåriga änkan.”

Nog kände knektens Annika ett litet stick i hjärteroten, då hon hörde sådana rykten. Hon tänkte på den lilla spetsnäsduken där hemma i brudkistan. ”Vilken karl hade kunnat motstå denna bärarinnas hand, denna doft och löfte om himmelsk fröjd?” tänkte hon med viss irritation. ”Dumma tanke!” Hon slog den från sig. ”Nej inte han!” Hon ville ändå tro och lita på sin knekt.

Ornunga gamla kyrka. Teckning av Ernst Wennerblad 1890

En söndag efter det att den nye kyrkoherden var installerad tog Sahl sin hustru Annika med till Ornunga kyrka. Om de genade över heden var vägen inte mycket längre än till sockenkyrkan i Kvinnestad. Den sistfödde, Casper, knappt ett år, var nu såpass försigkommen, att han kunde vara utan bröstet ett mål. Annika gladdes åt detta besök, för visst hade hon undrat hur denne oemotståndlige kraftkarl egentligen såg ut. Väl ute på kyrkbacken under den gamla askens “välsignelsearm” mötte kyrkoherden dem båda.

Thorstensson hade hört att Sahl tidigare hjälpt rotens gossar med läs- och skrivövningar och att detta givit ett gott resultat. Nyligen hade skolfrågan varit uppe på sockenstämman och man hade bestämt “att ordna barnalärare för begåvade gossar“. I detta sammanhang hade Sahl kommit på tal.

Thorstensson tog upp ärendet med Sahl nu när de äntligen träffades: ”Kunde han under sommarmånaderna utsträcka detta till några av pastoratets barn så skulle de vara Sahl förpliktigad… vederlag in natura kunde komma väl till pass, kunde han tänka”.

För Sahl var det manna från himmelen att få ett extra tillskott till att föda barnaskaran med, fyra gossar och så lilla Britta, som hunnit bli sex år gammal.

”Ja då säger vi så” och så tog Thorbjörnsson upp sin gyllene dosa och bjöd på en pris. ”Den minner om skördetiden på Fyn”, sa han och log lite finurligt åt Sahl.

”Ja, jahaså”, sa Sahl generad, om detta han visste allt för väl.

Med åren blev Sahl allt hetare i sin religiösa väckelse. Varhelst “där två eller tre äro församlade“, gav Sahl dem några levnadsord, samt sjöng en psalm. Få var det som opponerade sig, för respekt hade dom för sin duglige knekt, men det fanns ställen, där varken Gud eller länsman förmådde tränga in. Ett sådant var Ljurs kvarn, ett annat var lönnbrännarnästet Nygärdet under Smedsgården i Kvinnestad, där den utstraffade knekten ”Petter Krut” höll hus och brände brännvin under “helveteslågan”. Petter och hans familj var bråkstakar och råkade ofta illa ut. Bland annat blev Petters son, August, dömd till åtta års straffarbete på Långholmen för dråp. ”Petter Krut” själv, blev först straffade 1849 för ”första resans stöld” och sen året därpå för ”brännvinsminutering”, det vill säga olovlig saluföring av alkohol.

Förtröttas ej Du lilla hop” sjöng Sahl som den bålde soldaten, stadd i både Guds och konungens armé. Så hördes han sjunga i tidiga ottan på väg till dagsverken hos rotebönderna, liksom när han gick till sockenkyrkan. Hans tro var fast och stark och han var övertygad att en dag skulle det framspringa ett ljus, även ur Svältornas vilda mörker av ohämmad lönnbränning och satanisk hordom.

Jordkällaren där Anders Petter Andersson, ”Ljurskamjölnaren” föddes 1829

Visst skulle Sahl komma att få rätt. Supandet och det syndiga levernet fick sin jämbördiga fiende genom Nårungaläsarna på 1870-talet och framför allt genom mjölnaren vid den beryktade Ljurs kvarn. Där härskade vid denna tid den märklige mjölnaren Anders Petter Anderson, född i en jordkällare en vintrig januaridag 1829 och själv en ivrig brännare av den så ivrigt eftersökta drycken gjord på potatis som bland annat prästen lärt de otrogna på Svältorna att odla. Han blev sedermera en väckelsens domptör, såg i den exploderande brännvinspannan skärselden sluka sig själv och sina tyngda gelikar. Han ställdes inför valet att brännas i helvetet eller få evig frälsning och han valde det senare. Trots att det var som förkunnare av guds ord som han gjorde sig känd, kom han för evigt att kallas ”Ljurskamjölnaren”.

Efter detta sa Sahl en dag: ”Annika min kära hustru! Det ljusnar i de grå stugorna, ett nytt skeende är på väg.”

Tröskning för hand med prägel, även kallad slaga

Som gratialist hade Sahl med hustru fått flytta till lillstugan under Riddartorp. Fyra dagar in på nyåret 1876 då han varit på gården och präglatröskat, insjuknade han i lunginflammation och dog. Då hade kyrkoherde Thorbjörnsson varit död i tolv år.

Då den gamle soldaten, Guds trogne vapendragare, låg i sin svartsotade kista med den enkla svepningen, hämtade mor Annika den lilla gulnade spetsnäsduken, och la den över hans fårade ansikte. Hon vidrörde hans knäppta händer varsamt och viskade förtroligt: ”Jag har alltid trott på din loven, du käre Sahl.”

 _________________________________________

Läs mer om ”Ljurskamjölnaren” här: www.iglabo.se/b32

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: