I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

FIOLSPELARENS FINA FISKAR

Johan Albert Pettersson (26/1 1852 Ornunga–12/10 1937 Ornunga)

Johan Albert Pettersson var en spelman ifrån Ornunga socken, numera Vårgårda kommun, vars musik tecknades upp i storverket ”Svenska Låtar” i början av 1900-talet. Låtarna spelades flitigt bland spelmän runt om i landet. Han rörde sig bland resande och levde själv ett resande liv under många år. En period bodde han i Christiania (Oslo) där han vann ett guldur vid en spelmanstävling. Johan Albert var en framstående jägare, fiskare och spelman mer än en flitig bonde. På många sätt bröt han mot traktens normer. Kanske var det därför han ibland kallades ”Tattar-Johan”, även om det inte finns belägg för att han var av resandesläkt.

Johan Albert bodde på en gård, Nolgården, som låg norr om “Prästavägen” och gränsade mot Saleberg och mot Svinatån i Ornunga. Hans far hette Petter Johansson och var tydligen en hetlevrad person för en åtminstone en gång råkade han i klammeri med rättvisan när han var med om ett knivslagsmål. Han fick som straff därför sitta 5 månader på fästning.

Nolgården, som ”Tattar-Johan” ägde, var ungefär lika stor som andra gårdar i trakten, men den var ytterligt illa skött. Han hade ärvt den av sin far, son till soldaten Johannes Hansson Skön.

Johan Albert Pettersson framför sin stuga vid Nolgården i Ornunga

”Tattar-Johan” var en lång, kraftig, svartmuskig karl med svarta mustascher, svart hår och bruna ögon. Han bodde tillsammans med sin syster Anna Fredrikas oäkta dotter Emma, ”Tattar-Emma” kallad. Modern betecknades som ”ytterst okunnig” och försvann från hemmet, varför hon infördes i socknens obefintlighetsbok.  Johan och Emma var båda mycket omtyckta och hjälpsamma, men de gick inte i kyrkan och inte heller till bönehuset. En gång om året brukade de få besök av släktingar, i regel vid vårtiden.

Jordbruket var inget för Johan utan det fick förfalla. Han brydde sig inte om att dika ur sina åkrar eller bryta sten och utöka sina användbara marker, men trots detta lyckades han för det mesta bli klar med vårbruket i tid. Han var alltid den som var sist klar med sådden, den som sist var värdig med höslåttern och sist med skörden på hösten. På något sätt så blev det klart ändå.

Hans stora passion var musiken och fisket. Det var vid sjön eller vid fiolen som han strålade och njöt av livet. Han tog det med en klackspark. När prästen i Ornunga kyrka en gång frågade honom hur det kom sig att han alltid var den som var sist med arbetet i byn svarade han lakoniskt: “Jamense, goa pastorn, näcken sa la va sist me.”

Utsikt från kyrkan mot Ornungasjön

Han var förvisso inte duktig med jordbruket, men fiolen och fiskespöt hanterade han desto elegantare. När han var ute och fiskade, fick han alltid fångst. Och när han var ute och jagade, fick han alltid byte. När Eskil Kylin, som bodde i gården bredvid Johans, var i tolvårsåldern frågade han Johan hur det kom sig att han alltid fick fisk, när han metade.

”Jo ser du pajk,” sa Johan, “jag feskar bara när fesken e i taget”.

“Men hur kan Johan veta det då”, sa Eskil.

“Jo” sa Johan, “det känner jag på den däringa”, och så pekade han på fiolen.

“Ser du, om jag lägger stråken till stränga så känns det precis mesamma um fesken nappar”.

“Jamen”, frågade Eskil, “nappar den idag”?

Johan lade fiolen till kinden, och med stråken började han spela en polska. Han avbröt sig mycket hastigt och sade: “Nehej, ser du, det är inte sånt vä’r idag: Om de e sånt vä’r känns det på annet sätt, och låten blir annorlunda. Se trät e känsligt för fuktigheten i luften å de e tagelstråna på stråken också, å då blir de en annen låt”.

“Hörde Johan”, sa pojken, “kan du säja till mej en dag när det nappar, så får jag följa med”?

“Ja, det kan ja la jera”, sa Johan.

Några dagar senare, kom Johan och hämtade Eskil. Han hade med sig två metspön i ena handen och i andra handen bar han en gammal träsko, en gammal riktig träsko, gjord av trä alltigenom, så som träskomakaren i byn gjorde dem.

“Va har du i den”, frågade pojken Johan.

“Jo, det är mask”, svarade Johan, “mask ska man alltid ha i träskor. De håller fuktigheten um en ställer träskon i skuggen i gräset. Å så ska man ha jord ovanpå masken, förståss. Se, glasburkar å annan smörja, da “bara masken dör i”.

De båda gick ned till sjön, gick i Johans gamla eka och rodde ut. Några hundra meter från land, kastade Johan ankaret. Det bestod av en rätt stor sten, som han bundit ett rep om och så började fisket. Johan maskade på sin krok, spottade på masken och sjöng, smått för sig själv:

-“Abborre, abborre brok, nappa på min krok”, och så kastade han ut.

Eskil gjorde precis som Johan: maskade på, spottade och sjöng samma visa och kastade ut. Det dröjde inte många minuter, innan Johan fick napp, och han drog upp en fet och fin halvkilosabborre. Johan maskade på igen, spottade och sjöng sin lilla visa. Efter någon halvtimme, hade Johan fått upp åtta ordentliga abborrar, men hans lille fiskevän hade inte fått ett enda napp. Han beklagade sig hos Johan.

“Ja, du kan la inte könstå”, sa Johan, “la mej si hur du jer”.

Eskil maskade på, spottade och kastade ut, och då sa Johan:

“Nöckar du inte snus”?

”Neej”, svarade pojken, ”det gör jag inte.”

“Ja”, sa Johan, “då nöckar de inte te å spotta. Sån dära barnasputt, de e int möcke för stora abborra, de ska va redigt karasputt å en karl som toggar snus. Se du abborrar di e sum flecker; Fleckera vill inte ha kössar åv karlar som inte toggar snus. De tycker di smakar så barnsligt. De ä som å kyssa småbarn i rumpan. Vill du bli fiskare, så sa du lära dej togga snus”.

Sedan maskade Johan på Eskils krok, spottade och kastade ut och sedan gav han metspöt till pojken. Det dröjde inte mer än ett par minuter, så fick han ett ordentligt napp. Det var tydligen en ordentlig bamsing, som svalt betet riktigt ordentligt. Den följde med, men stretade emot. Han fick den närmre båtkanten och såg den största abborre han någonsin sett. Han skrek av förtjusning och lutade sig över båtkanten för att säkert få tag i fisken, men han var för ivrig, miste balansen och stod på näsan rätt i sjön. Johan fattade snabbt situationen, fick i sista sekunden tag om hans ena fot, och drog upp pojken i båten. Reven hade Eskil för säkerhets skull lindat runt handen och samtidigt med den blöte ynglingen, åkte abborren upp i båten. Där låg de båda, abborren och Eskil, lika blöta, pojken spottade kallsupar och abborren slog med stjärten så att vattnet stänkte omkring.

”Ja, jag tror vi kan sluta med fisket nu”, sa Johan, ”vi har så det räcker till ett bra kok åt både dej och mej. Du måste ta å dej å torka klära. Om du kommer hem med våta klär, så blir det bara jag som får obehaget”. Eskil tog av sig kläderna, som bara bestod av ett par små korta byxor, med ben som gick bara några centimeter nedanför rumpvecket. Johan vred ur vattnet, och hängde upp byxorna till tork i båten. Medan byxorna torkade, satt Johan och filosoferade.

”Ja ser du, de e olika med folk och folk. En del ä som patron på Sellerhög (ett fint säteri i Asklanda socken som gränsar till Ornunga), De vill bara tjäna pengar, andra, som jag, lever lika bra på lite. Jag har min gårdabit å där har vi brödsäd, så mycket vi behöver, Emma, pojken och jag. Å kor har jag, ibland två, iblan tre, å de räcker te mjölk å smör å ost så möcke vi behöver. Å ändå får de två kalvarna, sum kömmer så möe daj behöver. Å dom lägger jag på, va de än blir. Å tjurkalvama dom jällar släktingar te mej på vårsidan då dom kömmer. Se du ska veta att Jällar-Jocke ä min kusin. Han reser alltid till vårmarknaden i Mörlande. Då jällar han hingstföl och tjurkalvar och annat som bönderna behöver ha jällat. Jällar-Jocke stannar alltid till någon vecka hos mig efter marknaden. Då jällar han mina tjurkalvar. Behöver bönderna så jällar han åt dom med. Jocke är billir å sek”.

”Å sen har jag Storebamsen å Lillebamsen å stute som ska ble Lillebamse sen. Å när Storbamse bler så stor som en fjorton-femton kvarter, så sa jer jag den, å de bler mycke pengar. Å då blir Lillebamsen Storebamse, å så går det, undan för undan.”

”Å grisar, de köper ja, två stycken spägrisar i februari, och då räcker mjölken te till vi kommer fram i maj. Sen får grisarne gå i grisahagen till framåt oktober. Å då får dom potatis å havre, så dom blir feta. Å den ena säljer jag till slakt, å så får jag pengar, som jag behöver. Den andra grisen slaktar jag själv å har fläsk för hela året. Å behöver jag fiskafö’a, så går jag ner till sjöen å hämtar opp. Å behöver jag extra färskt, tar ja mi bössa å hunn å skjuter mej en hartufs, där borta i utmarken. För si jag vet precis var dom går. Å hunna e bra te å driva hare. Å så snärjer jag en orrfågel när jag vill å det passar sej.”

”Ja har de så bra, aldrig behöver ja bråska på, de blir alltid ti me va som ska göras. Nej, jag har det allt bra mycket bättre än din store bror, han som e så obegripligt duktig te å läsa i bok. Di säjer att de e rent omänsklit va han e lärder. Han lär ska vara nästan den stuvaste i hela undervisitetet, Så di säger att han blir la rent å proffessor till slut.”

Johan spådde rätt, Eskils storebror, Harald, blev professor och Eskil själv, som är den som skrivit citaten ovan, blev läkare.

____________________________________

Berättelsen baserar sig på en artikel i Svältornas fornminnesskrift 1905–2005, skriven av Eskil Kylin

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: