I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

DÖDENS BUDBÄRARE

Borgstena station på linjen Borås-Herrljunga

Måndagen efter midsommar 1863, en månad innan järnvägen Borås — Herrljunga invigdes av Karl XV och det första ångtåget tuffade förbi strax nedanför Galgbacken i Fristad, avrättades en brutal seriemördare på galgbacken i Fristad.

Bödeln som skulle skilja brottslingen från livet var den senare beryktade Olof Wilhelm Bergendahl. Detta var emellertid hans första avrättning efter att han tillträtt tjänsten som bödel i Göteborg. Han skickades till Fristad utanför Borås för att där avrätta den trettioåriga sjömannen och seriemördaren Karl Johan Karlsson Hed. Han hade rånat och mördat flera så kallade ”knallar” (vandrande gårdsvaruhandlare). Den siste av dessa var knallen och byskolläraren Karl Hedlund från Brämhult, mellan Borås och Fristad. Han hade legat på lur en natt i skogen utanför Osdal i Torpa socken och där överfallit Hedlund och skurit halsen av honom.

Inför rätten bekände Hed senare att han mördat ytterligare fyra personer samt att han ”sett ut tu stycken till” som han tänkt mörda bara han fick tid och tillfälle.

Spetsgård

Innan avrättningen inkallade fjärdingsmannen Pehr Eriksson män från Tämta socken att utföra så kallad spetsgård, vilket innebar att man bildade två ringar av män med långa käppar runt den dödsdömde. Den inre ringen höll käpparna åt ett håll och den yttre åt det motsatta hållet i kors mot den inre ringens käppar. Enligt folktron skulle den dödsdömde bli fri och domen mista sin kraft, om denne strax före avrättningen lyckades kasta sig över de två ringarna och rymma. Därför var man alltid noga med organiseringen av spetsgårdarna så att den dödsdömde inte kom undan.

Stupstock och bila

Avrättningsplatsen var röjd från buskar och ljung och hålor efter stolpar från gamla galgar och sjunkna gravar var utjämnade och fyllda. Från den ett femtiotal meter nedanför ledande bygdevägen var en rymlig gång upptagen, sandad och vackert krattad. På krönet av backen låg stupstocken och bredvid denna hade en grav grävts. Mellan stupstocken och graven hade socknens rättare karvat en ränna i marken så att blodet skulle kunna rinna ner i hålet.

Folk kom åkandes och gåendes från alla väderstreck. Samma dag hölls generalmönstring på Fristad hed, så det var extra mycket folk i rörelse och ”det kom som en böljande ström med folk ifrån heden till galgabacken”. Uppe på kullen trängdes en myllrande mängd av skådelystna, varav många hade klättrat upp i träden för att få en bättre blick över skådeplatsen.

En avdelning soldater var utkommenderade från Fristads hed för att bistå länsmannen om det skulle bli ”störande av ordning”.

Vid nattvarden som Hed fick på häradsfängelset i Borgstena, strax innan han blev körd till galgbacken, frågade prästen honom om han velat leva: ”Nej, han ville inte byta sin lott mot det största bröllop, ty ett sådant vore ett intet, emot vad som nu väntade, honom.”

Fångtransport

Då allt var ordnat kom den dödsdömde åkande i en kärra med två ytterligare fordon i släptåg från häradshäktet i Borgstena. Bredvid Hed satt prästen, som var den som hoppade av ekipaget först när de kom fram till stigen som ledde från vägen upp mot galgbacken. Hed och själasörjaren möttes av länsman Sjöberg som sittandes till häst bar full uniform med en lång stav i handen. Han red den sandade gången upp mot kullen med fången och prästen gående efter. Hed vinglade och gick på ostadiga ben uppför kullen. När de kom fram till spetsgården, höjde länsmannen sin stav och läste högt och tydligt upp domen, som förkunnade att nu var det dags för Hed att sona sina brott genom att betala med livet som insats.

Den dömde leddes fram till stupstocken av prästen och sen föll han ner på knä framför trästycket som skulle tjäna som mothugg mot yxans vassa egg. Prästen knöt en bindel för hans ögon och läste en bön över honom. Sedan pressade han ner fångens huvud mot stocken. Hed gjorde inget motstånd när prästen rättade till hans huvud så att ansiktet sjönk ner i den för ändamålet gjorda urgröpningen, så att halsen låg väl an mot stocken.

Olof Wilhelm Bergendahl (23/10 1822 – 17/7 1900)

Skarprättare Bergendahl klev fram svartklädd med vita handskar. Vid sidan hade han yxan dold av ett vitt skynke. Ett vittne berättade:

”Han kom som en blixt, höjde yxan som var blank som silver och högg av huvudet med ett hugg.”

Kroppen ryckte till med ett rasslande och det tjöt från huvudet. Bergendahl drog med yxan över stupstocken, som för att försäkra sig om att han verkligen huggit av huvudet, lade sen ifrån sig yxan, tog fram en vit näsduk och med denna drog han av sina vita handskar, så att han inte behövde röra dessa direkt med fingrarna. Sedan kastade han näsduken och handskarna i graven och gick ut ur spetsgården efter att ha bugat sig djupt inför de hänförda folkmassorna.

Hans mycket korta men otroligt dramatiska föreställning var över och hans medhjälpare, rackaren, fick ta hand om uppröjningen. Denne tog den avrättade i benen och välte ner den huvudlösa kroppen i graven. Med fötterna rullade han, som om det var en boll, ner huvudet i samma grav. Där möttes åter Heds kropp och huvud men de hängde inte längre ihop.

Sedan skyfflade rackaren den uppgrävda jorden över kroppen och huvudet, tog upp skarprättarens yxa och gick även han sin väg.

Tidning för Wenersborgs Stad och Län berättade om händelsen den 3 juli 1863:

“Afrättning. Sistliden fredag uppfördes på den omkring 1 1/2 mil från Borås belägna Wedens härads afrättsplats det hemska skådespelet af en halshuggning, då nemligen före fästningsfången Hed der undergick sitt straff för det under förliden oktober månad föröfwade mordet på skolläraren Hedlund.

Hed, som warit wäl beredd och nöjd med sin dom, tycktes med mycket lugn gå sitt öde till mötes. Han hade en kort stund före afrättningen begått den heliga nattwarden, och derwid med innerlighet bedt Gud och menniskor om förlåtelse för hwad han mot dem förbrutit.

Den nyutnämnde skarprättaren Bergendahl skulle nu för första gången förrätta sitt dystra wärf, och säkerligen war det ej så få bland de talrika åskådarne, som med en wiß ängslan emotsåg utgången af exekutionen’; men — ett hugg war nog”.

Galgbacken i Fristad låg på en av Olofsgårdarnas marker

När föreställningen var slut och spetsgården började skingra sig, trängde många människor fram med slevar och skedar för att roffa åt sig om än aldrig så litet utav det färska blodet. De strök med tygtrasor över den blodiga stupstocken för att förhoppningsvis den vägen få med sig några droppar blod från den halshuggne mördaren. De var övertygade om att blod från en avrättad var ett effektivt botemedel vid svåra sjukdomar, särskilt fallandesot, epilepsi.

När folkmassan började försvinna, stöttes spetsgårdsstavarna ner i marken, där spetsgården stått. Natten efter avrättningen försökte en kvinna från Fristad stjäla en av stavarna, eftersom hon med en sådan skulle kunna uträtta så mycket magiskt, men när hon högg fatt i staven, låstes händerna fast vid densamme, och där måste hon stå med händerna om staven, tills solen gick upp. Efter detta fick hon en sjukdom som satte sig på gallan och gjorde att hon dog kort därefter.

Hösten efter Heds avrättning och ända långt fram efter ”helgamesse” (1 november) såg folk stundom kvällar och nätter ett klart sken stråla över galgbacken. Detta vittnade om att den avrättade antingen var oskyldig eller fått nåd och Guds förlåtelse. På graven växte sedan under några år en liten vintergröna, men ingen visste, vem som planterat den, men på den förtappade brottslingens grav trivdes den utmärkt.

Galgbacken i Fristad finns kvar än idag och många kan vittna om att här utspelar sig fortfarande oförklarliga ting. Bland annat finns det en liten källa med klart kallt vatten i närheten. När man går dit för att dricka av källvattnet kan man ibland känna bismaken av blod…

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: