I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

DÖDENS BUDBÄRARE

Borgstena station på linjen Borås-Herrljunga

Måndagen efter midsommar 1863, en månad innan järnvägen Borås — Herrljunga invigdes av Karl XV och det första ångtåget tuffade förbi strax nedanför Galgbacken i Fristad, avrättades en brutal seriemördare på galgbacken i Fristad.

Bödeln som skulle skilja brottslingen från livet var den senare beryktade Olof Wilhelm Bergendahl. Detta var emellertid hans första avrättning efter att han tillträtt tjänsten som bödel i Göteborg. Han skickades till Fristad utanför Borås för att där avrätta den trettioåriga sjömannen och seriemördaren Karl Johan Karlsson Hed. Han hade rånat och mördat flera så kallade ”knallar” (vandrande gårdsvaruhandlare). Den siste av dessa var knallen och byskolläraren Karl Hedlund från Brämhult, mellan Borås och Fristad. Han hade legat på lur en natt i skogen utanför Osdal i Torpa socken och där överfallit Hedlund och skurit halsen av honom.

Inför rätten bekände Hed senare att han mördat ytterligare fyra personer samt att han ”sett ut tu stycken till” som han tänkt mörda bara han fick tid och tillfälle.

Spetsgård

Innan avrättningen inkallade fjärdingsmannen Pehr Eriksson män från Tämta socken att utföra så kallad spetsgård, vilket innebar att man bildade två ringar av män med långa käppar runt den dödsdömde. Den inre ringen höll käpparna åt ett håll och den yttre åt det motsatta hållet i kors mot den inre ringens käppar. Enligt folktron skulle den dödsdömde bli fri och domen mista sin kraft, om denne strax före avrättningen lyckades kasta sig över de två ringarna och rymma. Därför var man alltid noga med organiseringen av spetsgårdarna så att den dödsdömde inte kom undan.

Stupstock och bila

Avrättningsplatsen var röjd från buskar och ljung och hålor efter stolpar från gamla galgar och sjunkna gravar var utjämnade och fyllda. Från den ett femtiotal meter nedanför ledande bygdevägen var en rymlig gång upptagen, sandad och vackert krattad. På krönet av backen låg stupstocken och bredvid denna hade en grav grävts. Mellan stupstocken och graven hade socknens rättare karvat en ränna i marken så att blodet skulle kunna rinna ner i hålet.

Folk kom åkandes och gåendes från alla väderstreck. Samma dag hölls generalmönstring på Fristad hed, så det var extra mycket folk i rörelse och ”det kom som en böljande ström med folk ifrån heden till galgabacken”. Uppe på kullen trängdes en myllrande mängd av skådelystna, varav många hade klättrat upp i träden för att få en bättre blick över skådeplatsen.

En avdelning soldater var utkommenderade från Fristads hed för att bistå länsmannen om det skulle bli ”störande av ordning”.

Vid nattvarden som Hed fick på häradsfängelset i Borgstena, strax innan han blev körd till galgbacken, frågade prästen honom om han velat leva: ”Nej, han ville inte byta sin lott mot det största bröllop, ty ett sådant vore ett intet, emot vad som nu väntade, honom.”

Fångtransport

Då allt var ordnat kom den dödsdömde åkande i en kärra med två ytterligare fordon i släptåg från häradshäktet i Borgstena. Bredvid Hed satt prästen, som var den som hoppade av ekipaget först när de kom fram till stigen som ledde från vägen upp mot galgbacken. Hed och själasörjaren möttes av länsman Sjöberg som sittandes till häst bar full uniform med en lång stav i handen. Han red den sandade gången upp mot kullen med fången och prästen gående efter. Hed vinglade och gick på ostadiga ben uppför kullen. När de kom fram till spetsgården, höjde länsmannen sin stav och läste högt och tydligt upp domen, som förkunnade att nu var det dags för Hed att sona sina brott genom att betala med livet som insats.

Den dömde leddes fram till stupstocken av prästen och sen föll han ner på knä framför trästycket som skulle tjäna som mothugg mot yxans vassa egg. Prästen knöt en bindel för hans ögon och läste en bön över honom. Sedan pressade han ner fångens huvud mot stocken. Hed gjorde inget motstånd när prästen rättade till hans huvud så att ansiktet sjönk ner i den för ändamålet gjorda urgröpningen, så att halsen låg väl an mot stocken.

Olof Wilhelm Bergendahl (23/10 1822 – 17/7 1900)

Skarprättare Bergendahl klev fram svartklädd med vita handskar. Vid sidan hade han yxan dold av ett vitt skynke. Ett vittne berättade:

”Han kom som en blixt, höjde yxan som var blank som silver och högg av huvudet med ett hugg.”

Kroppen ryckte till med ett rasslande och det tjöt från huvudet. Bergendahl drog med yxan över stupstocken, som för att försäkra sig om att han verkligen huggit av huvudet, lade sen ifrån sig yxan, tog fram en vit näsduk och med denna drog han av sina vita handskar, så att han inte behövde röra dessa direkt med fingrarna. Sedan kastade han näsduken och handskarna i graven och gick ut ur spetsgården efter att ha bugat sig djupt inför de hänförda folkmassorna.

Hans mycket korta men otroligt dramatiska föreställning var över och hans medhjälpare, rackaren, fick ta hand om uppröjningen. Denne tog den avrättade i benen och välte ner den huvudlösa kroppen i graven. Med fötterna rullade han, som om det var en boll, ner huvudet i samma grav. Där möttes åter Heds kropp och huvud men de hängde inte längre ihop.

Sedan skyfflade rackaren den uppgrävda jorden över kroppen och huvudet, tog upp skarprättarens yxa och gick även han sin väg.

Tidning för Wenersborgs Stad och Län berättade om händelsen den 3 juli 1863:

“Afrättning. Sistliden fredag uppfördes på den omkring 1 1/2 mil från Borås belägna Wedens härads afrättsplats det hemska skådespelet af en halshuggning, då nemligen före fästningsfången Hed der undergick sitt straff för det under förliden oktober månad föröfwade mordet på skolläraren Hedlund.

Hed, som warit wäl beredd och nöjd med sin dom, tycktes med mycket lugn gå sitt öde till mötes. Han hade en kort stund före afrättningen begått den heliga nattwarden, och derwid med innerlighet bedt Gud och menniskor om förlåtelse för hwad han mot dem förbrutit.

Den nyutnämnde skarprättaren Bergendahl skulle nu för första gången förrätta sitt dystra wärf, och säkerligen war det ej så få bland de talrika åskådarne, som med en wiß ängslan emotsåg utgången af exekutionen’; men — ett hugg war nog”.

Galgbacken i Fristad låg på en av Olofsgårdarnas marker

När föreställningen var slut och spetsgården började skingra sig, trängde många människor fram med slevar och skedar för att roffa åt sig om än aldrig så litet utav det färska blodet. De strök med tygtrasor över den blodiga stupstocken för att förhoppningsvis den vägen få med sig några droppar blod från den halshuggne mördaren. De var övertygade om att blod från en avrättad var ett effektivt botemedel vid svåra sjukdomar, särskilt fallandesot, epilepsi.

När folkmassan började försvinna, stöttes spetsgårdsstavarna ner i marken, där spetsgården stått. Natten efter avrättningen försökte en kvinna från Fristad stjäla en av stavarna, eftersom hon med en sådan skulle kunna uträtta så mycket magiskt, men när hon högg fatt i staven, låstes händerna fast vid densamme, och där måste hon stå med händerna om staven, tills solen gick upp. Efter detta fick hon en sjukdom som satte sig på gallan och gjorde att hon dog kort därefter.

Hösten efter Heds avrättning och ända långt fram efter ”helgamesse” (1 november) såg folk stundom kvällar och nätter ett klart sken stråla över galgbacken. Detta vittnade om att den avrättade antingen var oskyldig eller fått nåd och Guds förlåtelse. På graven växte sedan under några år en liten vintergröna, men ingen visste, vem som planterat den, men på den förtappade brottslingens grav trivdes den utmärkt.

Galgbacken i Fristad finns kvar än idag och många kan vittna om att här utspelar sig fortfarande oförklarliga ting. Bland annat finns det en liten källa med klart kallt vatten i närheten. När man går dit för att dricka av källvattnet kan man ibland känna bismaken av blod…

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: