I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

KVINNAN I SKOGEN

Rumskulla  kyrka och prästgård

Om du inte redan läst del 1 i denna berättelse i två delar, klicka här: www.iglabo.se/b263

___________________________________

På soldattorpet Bäckhult i Rumskulla socken djupt inne i de småländska skogarna kämpade Johanna och Fredrik för att försörja sina barn. Fredrik hade fått sex barn i sitt första äktenskap, men två av dem hade dött som spädbarn. När han gifte om sig med sig egen piga ett år efter första hustruns död hade han alltså fyra barn. Johanna och Fredrik fick snart två gemensamma barn, två döttrar. Den äldsta hette Albertina och den yngsta Clara Maria. Soldat Fredrik Netz hade alltså åtta personer att mätta.

Clara Maria visade tecken på att inte allt stod riktigt rätt till och hon kom senare i livet att bli betecknad som ”sinnesklen” och därmed hade familjen två barn med speciella behov att ta hand om. Fredriks son från första äktenskapet, Anders Johan, led ju av ”fallandesot”.

Sara Greta, eller Sara som hon kallades var den nästa äldsta i barnaskaran. En dag när hon var i övre tonåren blev hon fruktansvärt sjuk med hög feber. Hennes puls blev så svag så att man trodde att hon höll på att dö. Hon hade drabbats av den fruktansvärda sjukdomen ”nervfeber”, tyfus eller fläcktyfus, båda dödliga sjukdomar förorsakade av en bakterie som överförs via klädlöss. Hon överlevde emellertid sjukdomen, men blev fullständigt döv och blind på ett öga. Även hennes hjärna blev skadad och efter detta kom hon att betraktas som ”mindre vetande”. Hon blev folkskygg och ville inte träffa andra människor och hon slutade att prata.

Havande piga Foto Gunnar Bernvik

När hon var drygt tjugo år begav hon sig hemifrån för att skaffa sig egen försörjning. Någonstans fick hon jobb som tjänstepiga hos en bonde. När hon blev med barn ville bonden inte veta av henne, varför han körde väg henne. Hon irrade omkring på vägarna och försökte klara sitt uppehälle genom att tigga. Hon gick norrut och kom efter tio långa mödosamma mil till Boxholmstrakten och där födde hon sitt barn ensam ute i skogen. Med det lilla nyfödda barnet i famnen vandrade hon vidare för att söka hjälp och kom så småningom till Vivåsen strax väster om Boxholm.

Boxholm, Brukskontoret (baksidan), Masugnen, Åsbobyggnaden, valsverket och landsvägsbron. Fotot är troligen från före 1882

Margareta Lindström, dotter till Ivar af Burén, ägare till Boxholms herrgård, berättade i sin bok ”Jag var en herrgårdsflicka”: På vägen till bruket låg ett ställe som hette Vivåsen. En höstkväll satt familjen samlad i köket. Det knackade på dörren och utanför i regnet stod en kvinna, trasigt klädd, stelfrusen och i ett eländigt tillstånd. I famnen höll hon ett nyfött barn inlindat i en schal. Folket i Vivåsen tog sig an de båda så gott de förmådde, gav dem mat och husrum. Barnet dog emellertid efter ett par dagar och sedan försvann kvinnan spårlöst i skogen utan att ha talat om vem hon var eller var hon kom ifrån.”

Kalmar gamla stan Gustav Vasagatan

Vintern 1867 var en av de hårdaste vintrar i mannaminne och detta medförde svält och lidanden. Sommaren efter kom dessutom att bli den varmaste som någon kunde erinra sig med extrem torka och missväxt. Ute i skogen och på landet fick Sara svårt att hitta föda så hon sökte sig in mot städerna och kom så småningom till Kalmar, drygt tjugo mil från Boxholm. Hungrig som hon var gav hon sig trots sin skygghet in i själva stadskärnan och gick olovligen omkring och tiggde mat. Någon i staden alarmerade Rumskulla sockenmän om att en av deras fattighjon tiggde i deras stad. En dag 1869 lät de hämta hem henne för dyra pengar.

Sockenmännen beslöt därefter att Sara skulle försörjas av socknens hemman genom att matas och vårdas fyra dagar på varje helt mantal. Det ålades också hemmansägaren att se till att hon inte flydde, vilket hon likväl gjorde. Vid de återkommande husförhören gjordes nu anteckningar om Sara där det sägs att hon är ”fattighjon”,döf” och “mindre vetande“.

Samma år, 1868, som den förödande torkan, övertog Saras sju år yngre bror Carl August, som endast var 19, soldattorpet Bäckhult och soldattjänsten efter fadern. Fadern fortsatte dock att bo på torpet tillsammans med sonen.

Ångfartyget Rollo, som Albertina emigrerade med 1877 och som modern även åkte med elva år senare

1877 emigrerade Albertina, Saras halvsyster till Amerika. Hon tog ångfartyget Rollo till Hull i England från Packhuskajen i Göteborg. Därifrån åkte hon med tåg till Liverpool där hon seglade vidare med ett annat ångfartyg till New York i Amerika. De knappa två dygnen till England var den värsta delen av resan eftersom Wilsonlinjen också fraktade boskap, vilket gjorde att båtarna mer eller mindre var som ladugårdar. Båtarna erbjöd mycket primitiv inkvartering och rullade dessutom svårt på Nordsjöns ofta stormiga hav. Fram till 1869 fick man ta med egen matsäck, men efter det serverades “välsmakande mat i generösa portioner” (välling, kött och potatis ansågs vara fullgod mat) men man fick dock fortsatt ta med mugg, tallrik och bestick. Wilsons “skorvar” var från början ganska små, men i takt med den ökande emigrationen satte man in större båtar. De största båtarna, som till exempel “Rollo” kunde från 1870 ta upp mot 1 000 passagerare. Båtarna över Atlanten var till en början inte mycket bättre, fram till 1885 måste man ta med sig en madrass om man inte ville sova direkt på plankorna. Den som inte hade med sig en egen madrass kunde köpa en sådan på Sillgatan i Göteborg, där det erbjöds randiga halmmadrasser för ”bekväm överfart”.

Två år efter att halvsystern Albertina emigrerat till Amerika, befann sig Sara över vintern vid Säbysjön i Korsberga, söder om Vetlanda, och därifrån hämtades hon åter hem av socknen. Den gången hade hon begett sig nästan tio mil från födelsehemmet i Bäckhult där hon var skriven hela sitt liv, även om fattigvården ansåg att hon hörde hemma i fattigstugan. Fadern och styvmodern och de andra barnen bodde kvar på Bäckhult, men Sara ansågs inte längre tillhöra familjen. Hon hade blivit ett fattighjon och därmed ”tillhörde” hon socknen.

Ekeby kyrka, Boxholm, ursprungligen från 1100-talet

Tre år senare var Sara på rymmen igen. Hon blev åter med barn med en inte namngiven man, denna gång i närheten av Ekeby, norr om Boxholm. Hon födde en son, Frans Enoch, som döptes i Ekeby kyrka av kyrkoherde Julin. Enda närvarande dopvittne var rättarhustrun Mia Andersson från rättaregården Flenninge under Ekeby. Sara var vid den här tiden fullständigt främmad för sin familj och ingen av dem var närvarande vid dopet.

Norra Vi kyrka ligger vackert invid Norra Vi-fjärden i sjön Sommen. Här uppfördes en gårdskyrka till Ribbingshof, tidigare benämnt Vi. Under 1400-talet ersattes den gamla gårdskyrkan med ett nytt kyrkorum av sten. Nuvarande kyrkobyggnad uppfördes under 1770-talets första år

Frans Enoch och Sara blev upphittade i Norra Vi av socknens utsände spioner och fick följa med de flitiga tjänstemännen hem till Rumskulla. Precis som förra gången Sara blev med barn arbetade hon som piga hos någon bonde som efteråt inte ville känna av henne. Hon var ju ”mindre vetande” och därmed mindre värd, förutom naturligtvis för en stunds avkoppling i ladan. Första gången Sara blev med barn, dog barnet bara efter några dagar, men Frans Enoch överlevde. Han blev omedelbart omhändertagen av socknen, som placerade honom i olika hem och sörjde för hans uppfostran och skola, som han gick i två år. Efter skolan lärde han sig skomakaryrket och levde en tid på Gotland. 1911 gifte han sig och fick ett flertal pojkar som alla fick Enoch som mellannamn. Hustrun dog redan när hon var trettioåtta år gammal, men Frans Enoch skulle komma att leva mycket länge. 1965 dog han 82 år gammal. Efter det att han skiljdes från modern Sara som nyfödd och togs om hand av socken och till sin död över åttio år senar lär han aldrig ha träffat sin mor.

Under de här åren rörde ”Skogs-Sara”, som hon börjat kallas i tidningarna, sig alltså över ett mycket stort område och gick väldiga sträckor för att söka efter det hon eventuellt letade efter. Ingen vet riktig vad det var som fick henne att vandra sådana oerhörda sträckor. Kanske det var för att söka föda, men det hade hon kunnat göra närmare. Det är ganska troligt att hon inte sökte något utan ville bort från något. Eller så kanske hon bara gick utan mål och utan mening.

Ytterligare tre år senare fick sockenmännen återigen besluta att hon skulle hämtas hem, nu från Ekeby socken, i närheten av Boxholm, där hon från och med nu skulle etablera sin hemvist när hon inte var inspärrad på fattighuset i Rumskulla.

Emigranter ombord ett fartyg på väg till Amerika

Hemma på Bäckhult bodde fadern, Adolf Fredrik, kvar tillsammans med sin andra hustru Johanna Danielsdotter och Saras två år äldre bror Anders Johan, som var epileptisk. Fredrik och Johanna hade fått två gemensamma döttrar, den äldsta, Albertina, hade rest till Amerika med ångbåten Rollo tre veckor efter påsk 1877, och den andra som betecknades som sinnesklen, dog 1884, tjugoåtta år gammal, i en ”bröstsjukdom”, antagligen tuberkulos.

Två år senare reste Johanna till New York i Nordamerika med samma ångbåt som dottern åkt med, och lämnade Saras fader ensam hemma på soldattorpet. Hon saknade säkert sin första dotter Albertina som hade gjort den besvärliga atlantfärden redan 1877, när hon var endast nitton år gammal. ”Over there” hade Albertina gift sig med Johan S Svensson från Kalmar och flyttat till Fairmont i Minnesota där de fick åtminstone fyra söner. Efter nästan exakt fyra år i det förlovade landet återvände Johanna hem till Adolf Fredrik och Bäckhult.

Under slutet av 1800-talet och de första åren under 1900-talet rapporterade de svenska dagstidningarna flitigt om ”Skogs-Sara”. Bland annat skrev Östgötaposten 1898: ”Ibland får den vansinniga besök af folket från Boxholm. Då kryper hon fram och ställer sig framför hyddan och stirrar med ögonen mot marken. Sällan besvaras till henne ställda frågor, och då det sker alltid uppåt väggarne galet.”

Kvinna i en skogsskoja. Foto Hilding Mickelsen

Två dagar före julafton 1898 fick arrendatorn av Skattegården i Rumskulla, Johan Samuelsson, socknens uppdrag att hämta Sara från Boxholms skog, som blivit hennes käraste tillhåll och skulle så förbli för resten av hennes ”frihetstid”. Våren efter dog hennes far, men det är högst sannolikt att hon inte ens var medveten om detta. Hennes verkliga hem hade blivit Boxholmsskogen och hennes ”uppfostrande” föräldrar socknens åldermän. Sara var nu femtiosex år gammal och en mycket bräcklig och sjuk kvinna. Hon var totalt döv och såg inte alls på ena ögat och antagligen mycket dåligt även på det andra, för ibland beskrevs hon som ”blind”.

Sara Netz

Sara flydde förstås igen och begav sig till sin koja i Boxholmsskogarna, men det verkar som hon uppehållit sig längre söderut för Östgötabladet rapporterade följande:

”Då helt nyligen någon av husfolket i Blåviks prästgård, Kopparhult, i något ärende gick ut i vedboden, överraskades han av att få se en hopkrupen, konstig figur sittande i ett hörn. Den egendomliga varelsen var klädd i en mansrock, hade en mansmössa på huvudet och en röd påse på ryggen.

Personen, som varseblev företeelsen, blev naturligtvis skrämd, ty under den egendomliga förklädnaden kunde ju dölja sig en bandit eller, vad visste man, kanske en uppenbarelse från en annan värld.

Emellertid tycktes föremålet i fråga fatta situationen, ty det reste sig och lunkade i väg. På vägen mellan Blåvik och Baggemålen mötts, en av bygdens ungersvenner den både till karl och fruntimmer klädda gestalten. Ynglingen blev halvt vettskrämd och “tog skogen an”, men undgick ingalunda att få stifta närmare bekantskap med “den lede”, som han lär ha uttryckt sig, ty framkommen till nämnda gård, möttes han för andra gången av samma syn. Emellertid lär gårdsfolket tagit mod till sig och undersökt “den lede”, som vid närmar påseende befans vara ingen annan än “Skogs-Sara”. Vid en annan bondgård, Bösebo, har hon sedermera varit inne hos före detta grenadjären Kron och där trakterats med kaffe.”

Bösebo ligger sex mil söder om Rumskulla så antingen hade Sara gjort en mycket stor utflykt eller så misstog grenadjär Kron henne för en annan person.

1899 skriver Östgötakuriren om Sara:

”Under det ett par personer härom kvällen passerade igenom nämnda skog fingo de mellan bergen se ett ljust sken. De gingo för att se kvad detta månde betyda, och då funno de ”Skogs Sara”. Hon satt i en riskoja och åt någon vedervärdig smörja, under det en obetydlig stockeld brann därinne.”

Sara Netz, ”Skogs-Sara”, (1842-1929) i fattigstugan i Rumskulla Hult

Dagen efter alla helgons dag 1901 kom hon tillbaka till fattighuset Hult i Rumskulla. Denna gång blev hon kvar på hemmet nästan ett helt år innan hon begav sig ut i skogen igen. Det tycks som hon alltid fick ett oerhört behov av att ge sig i väg när vädret var som värst sent på hösten och strax före jul. Kanske var det julen och den mänskliga samvaron som skapade en oro inom henne.

”Skogs-Sara” enligt Boxholms bibliotek

Mycket få människor träffade någonsin Sara, men ibland sågs hon i halvdunklet lättfotat och ljudlöst springande som ett jagat vilt djur. När någon försökte tilltala henne fick han bara grymtningar till svar och Sara titta rakt ner i backen.

Ibland blev hon dock tvungen att ta sig fram till bebyggelsen för att sälja kvastar och få lite mat i utbyten, men då gjorde hon det alltid i skymningen. Hon sade ingenting och snart var hon borta lika ljudlöst som hon dykt upp.

Boxholms säteri

Någon gång på vintern när det var speciellt kallt gick hon till det avlägset belägna skogstorpet Simarp, där hon kunde värma sig i ladugården. Även om torparna erbjöd henne att komma in i stugan och värma sig där föredrog hon ladugården och djurens sällskap. Simarpstorparen var en av hennes få mänskliga kontakter. Mat och hjälp fick hon ibland även av brukspatron och säteriets ägare, Ivar af Burén. Eftersom han brukade jaga, stötte han ofta på Sara ute i skogen.

Saras kjolar hittades på ålderdomshemmet många år efter hennes död

Sara var liten och hopkrupen, för det mesta dold i en stor schal runt huvudet.  Om sommaren, älskade hon att pryda sig med en massa blommor, och då bar hon en stor hatt med på sidorna nedhängande tyg, som nästan fullkomligt dolde hennes ansikte, samt i regel var behängd med en mängd trasbylten, mestadels innehållande gamla flaskor. När det var kallt kunde hon ha upp till sju kjolar på sig, den längsta underst.

En gång när hon lät utomstående komma nära sig tog hon gråtande fram en sångbok och sitt gamla slitna exemplar av nya testamente för att visa dem. Kanske ville hon på så sätt tala om att hon inte var så vild som alla påstod.

Hon var mycket folkskygg och försiktig mot vuxna, särskilt män, medan barn däremot gärna fick komma i närheten. Det var också något barn som kom på att hon var läs- och skrivkunnig. Efter denna upptäckt gick det lättare att kommunicera med henne genom skrivna lappar.

Stenen där Skogs-Sara hade sin koja i Österskogen som heter så eftersom den ligger öster om Boxholms bruk även om den finns norr om Boxholm

Vintern 1901 när Sara kommit till sin älskade skog uppförde hon en tämligen bra koja, men genom oförsiktighet eller möjligen på grund av att den blev antänd av okynniga pojkar, brann den ner till grunden. För Sara var detta inget oöverstigligt problem utan hon byggde sig snart en ny koja. Den var emellertid inte lika bra som den förra eftersom den inte hade någon eldstad. För att få värme och kunna laga mat gjorde hon en brasa utanför kojan. Till detta använde hon torra kvistar som när de brunnit ner och förkolnat bars in i kojan och placerades på en flat stenhäll. Givetvis var denna primitiva uppvärmning inte tillräckligt för att hålla henne varm, men trots detta föredrog Sara kojan framför fattighusets fängelse.

Ingången till kojan var så låg att hon måste krypa in och där inne var det bara ett par kvadratmeter stort. Hela ena väggen utgjordes av en stor klippa och mot denna hade hon ställt långa stänger som hon hängde trasor och granris på för att skapa ett vindskydd. Hon hade ingen säng utan låg direkt på marken med kläderna på.

Något före jul hämtades hon från sitt gömställe av fattigföreståndaren Josef Kristoffer Werner i Rumskulla, som personligen begett sig den långa vägen till Boxholm. Sara var då ovanligt förargad och hotade att vid återkomsten tända eld på Lockarp, en gård hörande till Boxholms säteri. De senaste åren var det arrendatorn vid denna gård som lockat fram henne från hennes undangömda tillhåll, och det var förmodligen detta som föranlett henna att uttala hotelsen.

Hennes bortavaro blir kortare med åren. Myndigheterna hade lärt sig var man skulle hitta henne och därför gick det både fortare och enklare att återföra henne i fattigvårdens trygga famn, som ju var det sista Sara ville.

Tre månader efter att föreståndare Werner hämtat ”hem” henne rymde hon igen, denna gång var det på våren, den förste april 1903.

Framåt jul blev hon åter tillfångatagen och placerad på det hatade fattighuset.

Rumskulla fattighus som sen döptes om till ålderdomshem

Nästa flykt, eller rättare sagt flyktförsök, skedde också på våren. Det hände sig att den förste maj 1904 då Sara hade blivit inspärrad på andra våningen i fattighuset i omsorg om hennes behov att få sova i ett kallare rum än de övriga hjonen, hon var ju trots allt van vid att sova ute i skogen, beslöt sig den då sextiotvååriga Sara att hoppa ut genom fönstret trots den höga höjden. Innanfönstret hade tagits ut, och ytterfönstret stod som vanligt öppet, så hon kastade enkelt ut en korg och ett litet knyte med sina tillhörigheter och sen hoppade hon själv ut. Hennes sköra ben klarade inte av hoppet utan hon föll ihop med ett brutet ben. Hon blev därmed tvungen att ge upp sitt flyktförsök och tyst kravlande återvände hon uppför den branta trappan till fattighusets övervåning trots de oerhörda smärtorna. Nästa dag hittades hon liggande på golvet. När hon anklagades för att försökt att fly och för att ha hoppat genom fönstret nekade hon bestämt.

Sara blev körd till sjukstugan där hennes ben spjälkades och hon blev ompysslad ett par dagar innan hon fick återvända till sitt fängelse igen.

Hon var sextiotvå år gammal, oerhört skör och mager, hade inget hem, inga släktingar som brydde sig om henne och inga ägodelar och dessutom ett brutet ben, så man skulle med gott fog kunnat anta att hon nu skulle resignera och ge upp försöken att ta sig tillbaka till sin hydda i Boxholmsskogen. Sara var emellertid segare än så och driften att få leva det liv hon själv ville var starkare än fattigvårdens bojor. Bara ett halvt år efter hoppet från andra våningen på fattigstugan, smet hon osett i väg igen och begav gick haltande de åtta långa milen till friheten. Den förste september rapporterade Östgöten att hon hade setts komma lunkande i sina gamla trakter.

Denna gång hade hon i skogen vid Boxholm byggt en ny riskoja långt ifrån det ställe där den gamla stått, varför man fick söka flera dagar innan man hittade ”skogsmänniskan”, som tidningarna tidvis kallade henne. Friheten skulle emellertid komma att bli mycket kortvarig. Mindre än två månader fick hon för sista gången bo och leva ute i skogen innan myndigheterna kom och hämtade henne och placerade henne på hemmet i Hult i Rumskulla. ”Skogs-Saras” frihet var för evigt slut, men hennes ångest var antagligen lika stark som tidigare och kanske ännu starkare, när hon nu var tvungen att leva bland andra människor och underordna sig fattigvårdens stränga regler.

Sara Netz på Rumskullahults ålderdomshem, den 18/11 1922 när Sara fyllde 80 år. Sara sitter försjunken i en stol till synes i sin egen värld, medan andra tittar in i kameran. Bild: Vimmerby kommuns bilddatabas

Sara levde ytterligare i nästan 20 år innan hon 87 år gammal den sjätte januari 1929 tynade bort för gott. Då kallades hennes hem inte längre fattighus utan ålderdomshem, men vi kan nog med ganska stor säkerhet anta att detta inte spelade den minsta roll för Sara. För henne var det och hade varit ett fängelse som hon tvingats att återvända till under mer än sextio års tid av sitt liv.

Ett tragiskt liv var slut, men minnet av kvinnan i skogen må leva för alltid.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: