I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

NÄR SVERIGE FICK VÄNSTERTRAFIK

Så här kunde en stor väg vid mitten av 1700-talet ha sett ut Foto Byväg i Dalsland Allhems förlag

Första gången Sverige fick högertrafik var när Karl XII kände att det fanns ett behov av att samordna postväsendet och gästgiverierna. Den 10e februari 1718, ett drygt halvår innan sin död, utfärdade han en förordning om högertrafik: ”Mötes Extra Posterne wika de för hwar annan utur wägen till höger.”  

Utdrag ur vägkarta över Älvsborgs län 1731. Observera att norr är nästan rakt åt höger

Redan 1734, efter bara 16 år, ändrade man sig och införde vänstertrafik: ”När resande eller farande i Städer eller på Landet mötas böra de till hwar sin wänstra sida således wika.” Observera att det står ”böra” och inte ”skall”. Paragrafen innehöll också bestämmelser om företrädesrätt olika vägfarande emellan. Sålunda skulle gående vika för ridande, ridande för åkande, kärra för vagn, mindre vagn för större, tomt fordon för sådant med folk i, mindre lass för större.  

Samtidigt utfärdades stadgar om vägvisning till orterna och det blev tydligare vem som skulle stå för skjutsning och vägunderhåll.

”Juffas stuga” i Larv Västergötland längs en gammal väg. Foto Olof Persson

Lagen delade in vägarna i allmänna vägar, kyrkvägar, kvarnvägar och byvägar. De röjda vägarna börjar också grusas och diken grävs. Bönderna hade skyldighet att med släde och häst köra upp vintervägarna efter snöfall och i vissa fall att skotta dem. Den hästdragna snöplogen uppfanns 1730.

I öppna landskap planterades alléträd för att markera vägen på vintern och ge svalkande skugga på sommaren. Först vid 1700-talets mitt var de större vägarna så pass farbara att man med möda kunde färdas med häst och vagn.

Enligt 1734 års gästgivarordning skulle gästgivaren hålla de resande med nödvändiga sängkläder, linne och annat husgeråd, ljus och ved, mat, brännvin, öl och svagdricka, samt foder till medförda hästar.

Georg Biurmans ”Vägvisare” från 1742

1742 skapade lantmätare Georg Biurman “Vägvisare uti Svea- och Göta Riken samt Stor-Förstendömet Finland” med tillhörande resehandbok.

Man på klippa beundrar en gammal vacker stenvalvsbro runt 1890

Från 1752 skulle stenbroar byggas på allmänna vägar. Efter utländsk förebild blev det valvbroar i kilad sten utan murbruk. Stenvalvsbron är den äldsta typen av bevarade stenbroar. Valvet bygger på principen att lasten på bron huvudsakligen tas upp i form av tryckkrafter utefter valven. Bron vilar på ett valv eller flera valv, som är sammansatta av lösa delar, oftast natursten som är kallmurad.

Töreboda Vadsbo Älgarås Högshult Byväg med kvinnor och kor. Foto Gunnar Berggren 1900-1905

På våren och hösten kunde vägarna vara så leriga och skadade av tjällossning att de var svårframkomliga. Resenärerna tvingades ibland gå ur vagnarna och skjuta på och då blev det oerhört besvärligt att ta sig fram några längre sträckor. På somrarna var vägarna så torra att det dammade fruktansvärt.

Eftersom det var bönderna som var ålagda att utan ersättning sköta sina respektive vägsträckor klagade dessa på det betungande arbetet, som dessutom inte gav dem något i gengäld. Överhögheten som var de som mest begagnade vägarna klagade över de obekväma resor de måste företag genom land och rike.

Ingen var nöjd med den existerande ordningen, men ingen hade heller någon lösning på problemet.

Skiftesreformerna i mitten av 1800-talet gjorde att det i viss mån blev lättare att dra fram vägar, som var mindre beroende av topografin och som fick naturligare avgränsningar genom alla de stengärdsgårdar som byggdes upp för att skilja väg från åker och djurhägn. Vägarna kom att gå längs långa ägogränser i stället för över många små tegar.

Under 1800-talet blev vägarna dessutom lite av allmän plats där man möttes och umgicks, ja till och med dansade och hade fest. Vägkorsningarna blev ofta den central punkt i byn.

Forsviks sluss och kanalbro byggd 1813. Foto Claes Claesson

1813 byggdes Sveriges första järnbro, Forsviks sluss och bro, över Göta Kanal. Just i Forsvik togs de första spadtagen 1810 för byggandet av kanalen. Kanalen öppnades dock för trafik först 1832. Göta Kanal kom därmed att bli Sveriges största byggnadsverk genom tiderna. Den är nästan tjugo mil lång och övervinner en höjdskillnad på knappt ett hundra meter.

I Sverige där postens befordran sedan 1636 var en skyldighet för bönderna, uppstod frågan om att även befordra passagerare på allvar först i början av 1800-talet och då i kombination med att bönderna beklagade sig över att behöva utföra även denna tjänst för det allmännas bästa. Många av dem hade även skjutsväsendet och gästgivargårdarna att ta hand om.

1831 var starten för en diligensrörelse i postverkets regi. Denna gick under namnet ”Paketposten” och trafikerade linjen Stockholm–Ystad och utvidgades senare till Malmö och Helsingborg. På grund av olönsamhet drogs emellertid linjen in redan 1835. I stället föredrog postverket att anlita den privata diligenstrafik som delvis var understödd av statsmedel och som var igång från 1830-talet.

Postdiligens på 1860 talet på sträckan Lidköping Skövde Hjo. Foto 1860 till 1869 Järnvägsmuseet

Först 1850 återupptogs postverkets egen diligenstrafik och under 1860-talet nådde denna sin storhetstid. Därefter inleddes en successiv minskning, efter hand som järnvägsnätet utsträcktes. Ännu år 1867 tillryggalades cirka 60 procent av all post per landsväg med postdiligens. Fler personer än två per häst fick inte medföras, dock kunde om de resande så medgav ett barn av högst sex års ålder få följa med mot halv avgift.

Med diligenserna befordrades förutom passagerare och brev även paket. På en timma komma diligensen drygt en mil.

Fram till slutet på 1800-talet hade människan rest i närmast snigelfart, i alla fall inte fortare än vad man kan gå eller möjligtvis en häst kan skritta, det vill säga runt fem kilometer per timma. Så hade det varit sen tidernas begynnelse.

Med ångmaskinen förändrades emellertid allt. Plötsligt blev det möjligt att färdas med ”blixtens hastighet”. Det första ånglokomotivet som Richard Trevithick byggde 1804 gjorde förvisso inte mer än fem kilometer per timma, det vill säga ungefär så fort som en normal person kan gå, men likväl togs ett jättekliv framåt i den globala transporthistorien. Loket var för tungt och rälsen gick sönder, men vad gjorde det, Trevithick hade bevisat att det gick att ta sig fram med en konstgjord maskin.

 

The Rocket

1830 byggde Robert Stephenson ”The Rocket” som trafikerade sträckan Liverpool till Manchester. Den kunde köra i hissnande femtio kilometer i timman. Plötsligt gick det tio gånger fortare att ta sig fram. Aldrig någonsin hade människan kunnat förflytta sig i dessa hastigheter.

Nu kunde det verkliga resandet börja…

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: