I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

BUSA-JANNE

Gyltas grotta. Fristads hembygdsförening

Backen kändes ovanligt lång och brant. Det var tungt att ta sig uppför den smala upptrampade och leriga vägen. Förvisso hade han gått här många gånger, men det blev tyngre för varje gång och denna gång stretade åbäket bakom honom emot och ville absolut inte uppåt utan hellre stanna och tugga i sig lite gräs. Han manade på den nyinköpta kon att fortsätt uppåt. Dessutom började han bli orolig för nu närmade han sig det värsta stället. Här framme hade mången fått sätt livet till eller åtminstone blivit av med sina surt förvärvade penningar. Pengar hade han inga och smöret hade han sålt på marknaden i Borås och där hade han även köpt kon han försökte få att gå hem till gården vid Påtorp i Fristad. Plötsligt fick han syn på en svart skugga i vägkanten lite längre fram. Här inne i skogen låg visst också grottan de höll till i. Det hade börjat bli mörkt efter en lång mödosam dag och han var inte direkt rädd men i alla fall lite orolig. Så såg han att det inte var någon stråtrövare utan högen med stenar, ris och pinnar som skymtat i mörkret. Han plockade upp några stenar från vägkanten och kastade dem på högen. Nu kunde han känna sig trygg. Ingen bandit rådde på honom när han väl skyddat sig med varpen.”

Påtorps säteri Fristad. Foto Gustaf Thulin

I Öreberg öster om Öresjö mellan Fristad och Borås finns en sägenomspunnen grotta, som kallas Gyltas grotta. Den kallas så efter släkten Gylta som ägde en stor gård, Påtorp, i Fristad, men det är inte om familjen Gylta den här berättelse handlar utan om ”Busa-Janne” som gömde en del av sitt stulna gods just i Gyltas grotta.

”Busa-Janne” var en av de mest durkdrivna brottslingar, som västra Sverige har fostrat och hemsökts av. Hans verkliga namn var Johan Andersson Lindstedt och han föddes i Varnums socken, strax öster om Fristad, år 1710. Fadern flyttade några år senare något längre österut till Grovare, där Johan tillbringade sin uppväxttid.

Fänneslunda och Grovare kyrka. Ritning av Ernst Wennerblad 1894

Han hade inte ”läst för prästen” (förberedelse för konfirmationen) och således inte heller ”gått te skreft” (blivit konfirmerad). Säkert hade han ”skrevet bort sek”, alltså gett sin kropp och själ, ”till Den onde”. På annat vis kunde hans onaturliga makt inte förklaras.

Han förde en kringflackande laglös tillvaro förutom under några år då han var soldat vid Kungliga Livgardet och fick sitt soldatnamn Lindstedt. För övrigt livnärde han sig på stölder och rån. 1744–1746 var han soldat vid Kungliga Livgardet och fick då sitt soldatnamn Lindstedt. Han blev fasttagen många gånger, men lyckades för det mesta smita undan på något mirakulöst sätt.

”Här ser det ut, som ””Busa-Janne”” varit framme”, lät det ännu i mitten på 1800-talet, då mor i stugan varit ute och kom in, och barnen under tiden vänt upp ner på allt som inte satt fastspikat i väggarna. När ”Busa-Janne” gjorde ett besök lämnades inget av värde orört. Hans aptit efter andras tillhörigheter var nästan ändlös.

När man förgäves letade efter någonting värdefullt som kommit bort, föll tanken först av allt på ”Busa-Janne”. Om någon av manfolket kom in från arbetet på gården med en blödande hand eller annan skada och bad om hjälp att binda om såret, tyckte kvinnfolken: ”Du ser ut, som du komme ifrån ”Busa-Janne”.

”Du ä mett sölver, sa Busa-Janne”, var ett ordstäv som levde kvar i många år efter att ”Busa-Janne” gått hädan. Han menade att allt i princip tillhörde honom, speciellt om det glimmade och glittrade.

Han var en ytters aktiv och framför allt fruktad stråtrövare och stortjuv som stal från vem som helst och när som helst. Till och med kyrkorna i trakten lär han ha plundrat.

Stenbron Örebro Fristad Frufällan byggd 1829 ersatte en äldre stenbro Foto Glasplåt Fristads hembygdsförening

Själv tyckte han inte att han var en tjuv utan noterade om sitt eget värv: ”jag är bara en medlare; jag stjäl ifrån de rike och ger till de fattige”. Trots detta fruktades ”Busa-Janne” värre än pesten utav såväl fattiga som rika. Det sades visserligen, att han skaffat en fattig änka i ett torp vid Klinten vid Öresjön, mellan Fristad och Borås, en ko, i stället för den hon kort förut mist, men för övrigt var det ingen som någonsin hört talas om att han gett bort någonting, förutom kanske den gången då en bonde fick två riksdaler för att han skjutsat Janne från Borås hem mot Öreskog. När bonden släppte av Janne vid ”Skogaliera” och krävde betalning för skjutsen blev Janne så förargad över oförskämdheten att vilja ha betalt att han gav bonden en rungande örfil. ”Till minne efter ”Busa-Janne”, fick bonden som avskedshälsning.

Det värdefullaste utav sina rov i guld, silver och pengar grävde han ner och gömde ute i skogarna runt Fristad. En del av hans tjuvgods har hittats, men ofantliga skatter ligger väl gömda på olika ställen och lär väl aldrig komma i dagen. Något kanske ännu finns kvar i Gylta-grottan.

Sjön Ören (numera Öresjön). Öreskog syns öster om sjön å Påtorp längst uppe på kartan. De parallella små punkterna längs sjön markerar den väg som gick längs med sjön. Karta från 1654

Överallt var ”Busa-Janne” framme, i halva Sveriges rike, ja ända långt upp i Norge. En dag uppenbarade han sig för prästen i Borgstena, norr om Borås, och bad om ett ”prästepass” som han behövde för att resa. Janne mutade prästen med att om han gav honom passet skulle han få en häst i gengäld. Prästen, fattig som han var, gick med på förslaget. Janne meddelade dock att han inte kunde få hästen med en gång för den fanns långt bort och han måste först gå och hämta den. ”Nej”, upplyste ”Busa-Janne”, ”jag har honom på den andra sidan Dovre fjäll”. Det var där han tänkt att stjäla den om han någonsin hade tänkt att ersätta prästen som lovat.

Långa tider uppehöll han sig i Öreberg, bergåsen sydost om Öresjö, vilken sträcker sig mellan Borås och Fristad. Landsvägen mellan de båda orterna gick utmed berget längs sjön och på den låg den långa branta backen ”Buleboliera”, som den fordom hette. Senare fick den heta ”Skogaliera” och numera kallas den Frufällebacken.

Här var skogen hög och mörk och platsen var ett utmärkt läge för stråtrövare. En gång när en bonde kom stretande med sitt åk i de farliga backarna stannade hästen tvärt och gick inte att få ur fläcken. Då visste bonden, vad klockan var slagen. ”Busa-Janne” skred lugnt fram ur skogen, bad hövligt att få låna bondens pengapung och andra värdefulla saker han hade med sig. Sedan skar han näsan av bonden och bad honom gå hem till sitt och hälsa från ”Busa-Janne”. Om bondens hustru eller annars någon kvinna var med, och hade en ring på fingern, så skar han av fingret och stoppade detta med ring och allt i fickan.

Vid vägkanten där det här hände låg långt inpå 1860-talet två varp, det vill säga högar av stenar, träkvistar och annat, som förbipasserande kastat som skydd mot rövarna. Det sades att ”de legat sedan ”Busa-Janne” regerte”. Platsen fick sedermera namnet Varpaliden och här är det numera en busshållplats.

Fängelsecell

Ibland lät han sig tillfångatas, men slank ännu ofta ur händerna på länsman och fångvaktare. Om de någon gång lyckades låsa in honom i häktet, blåste han bara på låsen och så öppnade de sig och han gick sin väg.

Någon tid satt han fängslad i handklovar på Varbergs fästning. När vakten kom en tidig morgon, stod portarna öppna och dörrarna in till Jannes cell på vid gavel. Därinne satt den farlige banditen helt lugnt bredvid sina bojor, som låg på golvet. »Dum har ‘a ruskat å mek», konstaterade Janne; »ja’ har vort ute i stan ett vättanne ».

Då han satt som rannsakningsfånge i Vedens härads häkte i Borgstena, och häradsväktaren en morgon kom in till honom, frågade Janne: »Va’ blåser dä för vä’r i da». ”Östa-norla”, svarar vakten. ”Ja, då går la ja’ ut denne härninge vägen”, fortsatte Janne och sen var han försvunnen.

Väby gamla tingshus

En annan gång satt han inspärrad vid Ås härads tingshus i Väby, nordväst om Ulricehamn. Där hölls ting, och ”Busa-Janne” skulle också förhöras. Vid middagsrasten satt rättens ledamöter, länsmannen med flera till bords i gästgivaregården. Dörren öppnades och in steg ”Busa-Janne” och förkunnade: ”Jaså då, nu knallar la Janne i väg igen”. Sen gick han i väg utan att någon av de närvarande lagväktarna mäktade lägga två strån i kors för att hindra honom.

Ett par gånger åkte han dock fast. Den första var när han var tjugofem år och blev dödsdömd av Ås häradsrätt. Hovrätten lindrade emellertid straffet till det maximala fyrtio par spö.

Länscellfängelset i Jönköping öppnades 1859 och revs 1975

Den sista och slutgiltiga gången han hamnade i buren var han fyrtioåtta år. Han hamnade då på länsfängelset i Jönköping. Hur det gått till, det har aldrig någon riktigt fått reda på, men det ryktades, att Janne hade en fästmö, som inte var bra på att hålla munlädret i styr och på så sätt hjälpte hon ofrivilligt till att få sin fästman inspärrad bakom lås och bom.

Väl inne i fängelset gjordes en visitation av ”Busa-Janne” och vid denna upptäckte länsmannen, att ett rått skinnbälte satt omkring midjan på Jannes bara kropp. När lagens stolte väktare tog av honom det makabra bältet, suckade Janne: »Jaså då. Nu ä da la slut ma ”Busa-Janne” lell». I häktet berättade han för prästen, att bältet var skuret ur skinnet på en missdådare, som han grävt upp ur en grav vid galgbacken och som han flått en mörk natt. Utav skinnet hade han tillverkat detta bälte och därifrån hade han fått sin omänskliga makt.

När han satt där i fängelset i Jönköping frågade prästen, om det var något i hans syndiga liv, som han särskilt ångrade och som han nu ville försöka lätta sitt samvete med genom att inför Gud och sin själasörjare bekänna. Jo, tre ting framför alla andra grämde honom invärtes:

För det första, bekände Janne, hade han knutit för munnen på en piga och sen bundit henne till händer och fötter vid en myrstack långt ute i en skog där hade hon dött och sedan blev uppäten av allehanda kryp. Hennes benrangel låg fortfarande kvar där i skogen enligt Janne.

Den andra synden som Janne ville bekänna var att han en gång stött på en man på vägkanten, som efter att ha slutat sin måltid, satt och petade tänderna med sin fällkniv. Janne sprang då fram och stötte kniven i hans hals.

För det tredje, en natt, då han plockat ihop silvret i en kyrka och gjorde sig färdig att smita ut igen, upptäckte han att fönstret, som han tagit sig in igenom, låg för högt från golvet. Då tog han en kista med ett lik inuti och stöttade upp kistan mot fönstret så att han med hjälp av kistan nådde upp till öppningen. Väl uppkommen i fönstervalvet, råkade han sparka till kistan, så att den välte och slog i golvet med en fasansfull skräll. När de församlade åhörarna på läktaren i tingshuset fick höra denna bekännelse skrattade de rått.

Dessa tre ting hade satt sig så hårt på hans sinne, att han lidit odrägligt den senaste tiden, medgav den ångerfyllda brottslingen.

Halshuggning

Ja, så vart det då, som sagt var, ”slut med ”Busa-Janne”. ”Utan vidare rannsakning” dömdes han att mista livet genom halshuggning. Avrättningen lär ha skett på Dunkehalla galgbacke i Jönköpingstrakten 1758.

Efter ”Busa-Janne” härmade man: ”Mitt skrin står i Paradisa rör och min kätel (kittel, stor järngryta) i Kulla rör. Den som hittar mitt skrin, han redar sig i all sin tid. Den som tar upp min kätel, han står sig för sig och sina efterkommande i sjunde led. Men den, som lyfter mina skatter ur Kröklingslunnen och Bulebo kärr, han kan leva osörjande för sig och sina efterkommande i alla de tider.”

Allt det här hände för trehundra år sedan. Om allt är sant? Vem vet, men eftersom alla ”Busa-Jannes” skatter fortfarande inte hittats, finns de kvar där ute i grottorna och hålorna, bara man vet var man skall leta…

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: