I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

”SKIVER”

Röhl Bredared

I Vänga socken, Vedens härad, inte långt ifrån sjön Säven, syns fortfarande tomtstenarna efter skomakare ”Skiver”s lilla stuga. Historierna om denne märklige man, som egentligen hette Johannes Persson, är många och seglivade. Överallt var han framme med det ena upptåget efter det andra.

Bredareds kyrka. Teckning av Ernst Wennerblad 1893

​Johannes Persson föddes 1812 på Klintatorpet i Bredareds socken. Han var en så kallad ”oäkta son” till Catharina Andreasdotter född i Mellomgården i Vänge. När Johannes var tio år flyttade han med modern till Dalen under Böhl i Bredared, eftersom modern fick en pigtjänst hos bonden där. Denne blev änkling samma år och endast en månad efter att hustrun dött gjorde han sin egen piga med barn. I mitten av sommaren 1823 föddes deras gemensamma dotter Anna Catharina. Då hade de precis hunnit gifta sig. Bröllopet stod nämligen 13 dagar före nedkomsten.

När han konfirmerades i Bredareds kyrka inträffade en händelse, som blev mycket omtalad. ”Skiver” skulle liksom kamraterna gråta under den högtidliga akten och tog därför ur fickan upp en näsduk att torka bort tårarna med. Då bar det sig inte bättre än att en kortlek följde med upp och föll ned på golvet. Detta observerades av prästen, som efter gudstjänsten tog ynglingen i förhör. Pojken förstod emellertid konsten att svänga sig. Han förklarade, att rocken var lånad och att han saknat kännedom om kortleken. Prästen Johan Landahl meddelade då, att han ämnade besöka det ställe där pojken lånat rocken, och kontrollera sanningshalten i hans påstående. Unge Johannes, som ju var snabb som en vessla, tog en genväg och hann före prästen till stället där han påstod sig ha lånat rocken. Där övertalade han gårdens invånare om att de skulle berätta för den fromme att han lånat rocken av dem. Prästen trodde emellertid inte på pojken varför han sattes i stock utanför kyrkan.

1837 ville Johannes Persson gifta sig och ärendet togs upp i sockenstämman som beslutade att kyrkoherde Landahl skulle få fatta beslut i frågan. Denne gav inte sitt medgivande till äktenskapet. Ett halvt år senare noteras i kyrkoboken att ”Johannes den 14 mars 1838 var ärelös”.

Åtta år senare blev det emellertid bröllop för Johannes, då med den to år äldre ensamstående pigan Brita Andreasdotter. Hon hade en ”oäkta” son som var sexton år gammal och som precis som styvfadern hette Johannes. Som alltid var Johannes Persson redo och snabbt på det. Redan fyra och en halv månad efter bröllopet föddes en dotter, Anna Kristina.

Is på sjön Säven. Foto Johan Sävenstrand

Därefter fick Brita och Johannes inga fler barn. Nästan fyrtio senare dog Brita. Johannes var då sjuttio år gammal, men visade ändå vilken obotlig optimist han var. Ett och ett halvt år efter hustruns död gifte han om sig med den tjugosex år yngre Klara Jonsdotter, som hade med sig tre barn in i giftet, dels den fjorton år gamle Johan Edvard, dels tvillingarna Karolina och Fredrika, som var elva år gamla. Flickorna föddes sex månader efter att deras far, Karl Fredrik Svensson, gått genom isen och drunknat i Säven, dagen efter sin sons andra födelsedag och ett par dagar före julafton 1871.

Johannes familjeliv var med andra ord lika omvälvande och ombytligt som han själv. Maka söker kaka, sägs det och det stämde sannerligen på Johannes Persson.

”Skiver” räknades som den snabbaste löpare, någon varken förr eller senare hört talas om. Efter en skada, han ådrog sig vid ett utav sina många galna påhitt, låg han en tid på lasarettet. Det påstods att då skars båda hans knäskålar bort, men trots detta sprang han lika fort som tidigare. »Knäskåla va mera te häkt», tyckte ”Skiver”.

En man hoppar bock över en kvinna ute på ett fält. Foto Carl Victorin 1896

En annan gång under skördearbete på Röhl roade han sig med att “hoppa bock” över en gammal kvinna. Kvinnan bar en skära under armen, och på denna fick ”Skiver” ena hälsenan avskuren. Nätt och jämnt återställd från skadan, skulle den unge mannen göra sina lärospån på ridkonstens område. Försöket slutade med att ”Skiver” kastades av hästryggen och blev hängande på en gärdesgård. Därvid bröts det gamla såret upp.

Ett fotografi från 1894 föreställande Otto Lilienthal, ett par år innan han dog. Foto: Ottomar Anschütz

En gång, då han var i Gamsen i Bredared och gjorde skor, skickade han ut ett rykte, att han funnit upp ett sätt att kunna flyga och han meddelade även när provet skulle ske. När dagen var inne hade mycket och nyfiket folk samlats för att beskåda föreställningen. ”Skiver” dök upp som utlovat. Mellan ett par bågar av trädgrenar hade han spänt ett kalvskinn. Dessa artificiella vingar hade han fäst bakom skuldrorna så att de kunde manövreras av armarna. Vig som en katt klättrade han upp på Gamsa lagårdstak. »Nu», förkunnade han, »ska ja’ börja här. Och näste gång ska ja’ flyga ifrån kyrketorn till skolhuset». Med dessa kavata ord kastade han sig utför taket och landade som beräknat i en hög med ströhalm nedanför.

En gång gjorde en argsint tjur, hemmahörande i en närbelägen gård i Fristad, täta besök i betesmarkerna i Vänga. Om kvällarna gjorde tjuren sällskap med korna ända fram till “Vänga tå”, där han terroriserade fruntimren, när de kom för att mjölka kossorna. Kvinnorna bad till sist ”Skiver” att hjälpa dem bli kvitt den folkilskna tjuren. ”Skiver”, alltid redo att vara med, där ett äventyr väntade, infann sig en kväll på “tån”, beväpnad med en vidjegren. När så tjuren vrålande och med huvudet sänkt mot marken närmade sig ”Skiver”, hoppade denne upp på det rasande djurets rygg. Där fick han rida baklänges ett bra stycke mot Fristadshållet. Under den vilda ritten bearbetade ”Skiver” ihärdigt tjurens rygg med grenen. Efter den betan höll tjuren sig borta från “Vänga tå”, sägs det.

Kungliga Älvsborgs regemente på Fristad Hed, slutet av 1800-talet. Vy över Fristads hed vid sekelskiftet. Det större huset närmast bron på andra sidan Vängavägen är ”Tullastugan”

Sina mest namnkunniga bragder utförde ”Skiver” på Fristads hed, Älvsborgs regementes forna övningsplats, där han, i likhet med många andra, gärna uppehöll sig vid festliga tillfällen. Han hade antagligen varit militär när han var ung men blev avskedad och ”miste äran” när han var tjugosex år gammal.

Kungliga Älvsborgs regemente på Fristad Hed, slutet av 1800-talet. Dans kring majstången

En midsommarhelg vajade en ny silkesduk från toppen av majstången på Fristads hed. Löfte var givet, att den, som kunde klättra upp för stången och ta ner duken, skulle få behålla densamma såsom belöning för konststycket. Många försökte sin lycka, men utan framgång. ”Skiver”, som också befann sig i skaran, hittade på ett knep. Han kilade i väg till den närbelägna Ljunga kvarn, och lånade av mjölnarhustrun ett par kardblad (blad av den taggiga växten kardborre), vilka han fäste innanför byxbenen med taggarna vända utåt. Så började ”Skiver” klättringen uppför majstången, vilket gick bra ända tills han var helt nära duken. Då, small det med en förfärlig knall och både ”Skiver”, majstångstoppen och silkesduken damp ner på marken. Stången hade knäckts av på mitten, men ”Skiver” slapp undan från äventyret med både liv och lem i behåll. Den fina duken blev hans. Troligtvis överlämnade han segerbytet till sin bättre hälft.

Kungliga Älvsborgs regemente på Fristad Hed, slutet av 1800-talet. Vakt vid ammunitionsförrådet

En sommarnatt hade ”Skiver” sin väg över heden. Han passerade därvid förbi högvakten, som slumrat till i den tysta natten. På träställningen utanför vakttältet låg en trumma. ”Skiver”, alltid snar till skälmstycken, tog trumpinnarna och slog alarm på trumman. Med ens blev det liv i det slumrande lägret. ”Skiver” tog till benen, ivrigt förföljd av en hel hop krigarämnen. Ett stycke från heden, vid kanten av ett otillgängligt kärr, var han nära att bli upphunnen av en löjtnant, men då kastade sig ”Skiver” handlöst ut i kärret, ropande till sin förföljare: “Är det någon, som har mera brått än jag, så kavaljer förbi”! (Härav blev sedan ordspråket: ”Kavaljer förbi, sa ”Skiver”). Löjtnanten vågade sig dock inte ut i träsket, varför ”Skiver” gick fri. Efteråt erhöll han av en kapten Williamsson fem kronor som belöning för sin bragd, men för den sömniga vakten blev det en otrevlig efterräkning.

Under sin krafts dagar sågs ”Skiver” gå omkring, medförande skoknippen för utlämning på gårdarna. Även om söndagarna, då han emellanåt besökte Bredareds kyrka, hade han stora skoknippen hängande över axlarna. Skodonen levererade ”Skiver” här och var i gårdarna, ja, till och med på själva kyrkbacken.

Skomakare

Gränsande till ”Skivers” hem bodde i sin lilla stuga däruppe på åsen en skräddare, ”Åsaskräddarn”. Det berättades att skomakarn och skräddaren la fast gränsen mellan deras båda torp på följande sätt: Skomakaren ställde sig på den punkt, varifrån gränslinjen skulle utgå och höll upp sin syl i vädret. På den punkt, där gränsen skulle sluta, stod skräddaren med synålen för ögat och vred och vred på nålen, tills han såg skomakarens syl igenom nålsögat. I den linje som därigenom angavs, satte de hägnaden sig emellan.

”Skiver” levde med sin familj på Ödegärdsåsen under Östergården i Vänga. Hans andra hustru, Klara, dog 1889, sex år efter att de gift sig. Själv, gick han bort den siste november 1896, då han var 84 år. Hans liv hade varit en berg och dalbana där det alltid gick i en hissnande fart och alltid med en glimt i ögat.

_______________________________________

Källor: Klas Olofssons bok: Folkbygd och Folkminne, Fristadsbygdens årsskrift 2000

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: