I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

DEN SLUGE DRÄNGEN

Bokskog vid Od och Alboga

”Den sluge drängen” eller som han ibland kallades, ”den kloke drängen” eller ”Anders i Alehagen”, bodde och levde som gammal dräng, det vill säga äldre och ogift, på ett litet torpställe, Alehagen i Alboga socken mellan Herrljunga och Ulricehamn. Han räknades till bygdens högst ansedde kloka män under 1850-talet.

Han fick besök av sökande från när och fjärran. I hopp om läkedom, där sjuklighet pinade, vandrade mycket folk ända från Mark och Kind, ja djupt nerifrån Halland upp till Gäsene härad för att anförtro sin sak åt ”Den sluge drängen”.

Till den lilla stugan, Stenkullen, som låg vid ett vägskäl ett stycke ifrån Alehagen, kom nästan dagligen sjuka och besvärade människor åkande och gående och frågade, vilken väg som ledde till Alehagen, där ju ”Den sluge drängen” skulle bo. Där vid stugan och vägskälet och den bro som fanns i närheten sågs allt som ofta ifrån Alehagen återvändande människor stanna och dröja »å ha en hoper å äxter för sig», såsom att stanna, vända om, gå fram och tillbaka, stanna på nytt, bli stående, spotta i bäcken och så vidare. Sådant hade ”den kloke drängen” påbjudit och om inte hans råd och förmaningar följdes till punkt och pricka, kunde han ingenting garantera några resultat.

Vid sjuklighet lämnade han stundom ut medikamenter, men verkade mest genom övernaturliga konster. För ett gott resultat ville han helst ha ett klädesplagg, som den drabbade burit. I detta plagg kunde han läsa det ondas tecken.

Tolv skilling eller tre daler var hans vanliga taxa, men det hörde också till saken att den sökande skulle ha med sig brännvin att ge honom. Anders ville gärna kontrollera att sådant fanns med i den sökandes matknyte innan han började sin konster.

Sämsjön

En natt, då Anders var ute på Sämsjön för att fiska, kände han, att det kom någonting besynnerligt över honom. Ur denna händelse växte hans klokskap fram och blev till en övernaturlig makt. Det berättades även att Anders denna samma natt ute på sjön fick en konstig bok av ett sjörå. Ur denna bok läste han till sig sina konster.

Svartkonstbok

Det påstods att Anders tjänat dräng i många år hos en präst. När prästen dog flyttade Anders därifrån men dessförinnan stal han prästens svartkonstbok. Många präster hade denna magiska bok, oftast nedärvd efter andra präster som studerat i Wittenberg. Med hjälp av denna, studerade drängen snart till sig kunskap om trolldom.

Anders beskrevs som ruskig med rödblek hy, hemsk att se i ögonen, svart och lömsk invärtes. Säkert är, att han hade många mörka hantlangare. Långväga sökande, som stundom stannade över natten i Alehagen, låg och hörde, ifall de inte hade ro att somna eller vaknade om natten, hur den kloke framme i sin säng tisslade och tasslade med andarna.

En gammal dräng från Fristad berättade: ”Då jag i mina onge år tjänte dräng i N:torp, hade mitt husbondefolk en vår köpt sig en ny ko. Men se mjölken, den hade allt den förrige ägaren behållit. Så skickade mor av mig till Den sluge drängen. När jag kom dit, låg den kloke fram i en säng, svart och svullen och blodig. Han hade visst haft näsablo. Han såg så anskrämmelig ut, att jag var riktigt lite sjogger för’n.                           ”Å, kom du hit”, tyckte’n, ”ja’ ä inte på långtnära så farlig, som ja’ ser illa ut”. Så uträtta’ ja’ då mitt ärende. ”Har du nöket klä’e mä dek”, frågte’n. ”Ja, mata-klä’t”. ”Ta hit dä”. Å dä feck’en. Så drog han av sig en ring, han hade på lillefingem, och ritade med ringen på klä’et. ”Se så”, sa’n, ”gå nu hem å säg åt matmora, att hon sover på klä’et en natt. Sen går hon te lagårdn å struker kona tre gånger mä’t ifrå horna å te rumpen. Så blir dä la mjölk, ska ho få se”. Å dä hjalp.”

Hästen var bortkommen en natt ute på betet. Ägaren gick till Alehagen. ”Hästen ä stulen”, upplyste den kloke. Så tog han fram en balja med vatten. ”Här ska du få se tjuven”. I vattnet syntes bilden av en okänd person. ”Men ja’ ska ställa hem hästen igen. Gå ut i mörn bittida klockan fem”. Så gjorde den bestulne. Minsann om inte hästen kom hem nästa morgon. Han kom galopperande som om själve Skam var efter honom, och det var han kanske…

Den finaste mjölkkon hade försvunnit och därför gick bonden till Alehagen. ”Ja, du får vänta tess i morn. Du kan gå på rännet å lägga dek i natt. Så få vi se”, menade sig den kloke, varpå den främmande gick och gjorde, som han var tillsagd. Fram på natten blev han varse där han låg ensam i mörkret, tre små svaga visslingar. Nyfiket spanade han ut genom en liten glipa i väggen och fick han se och höra hur ”den kloke drängen” stod där och pratade med den Lede och frågade denne var korna fanns. ”Jo”, svarade den svarte. ”Hon står på hövet i petätegrava. Död. Men nu ligger ju han där uppe vaken å har hurt ‘et”.

”Ja, ja”, viskade den kloke. ”Vri nacken å’n”.

”Nej, dä mäktar ja’ inte, för han pluttra några ord (läste kvällsbön), när han lagt sig”, svarade den Onde.

Alboga gamla kyrka. Teckning av Ernst Wennerblad 1892. Revs 1896

Samma år som Inga Maja hade gett Nils korgen och skulle gifta sig med en annan man, kom så småningom en anfäktelse över henne. ”Vi trodde, hu va nersatter.” ”Ja vesst ä hu nersatter å dä te gagns ändå”, instämde den kloke. ”Henna förrige friare har ställt om ‘et. I logluggen, i en springa vid sidan, sitta två stycken svavelspeter, omviratta mä ett hårstrå ifrån tösens huvud. Ta reda på å röj bort dä, så ä dä därmä hulpet (avhjälpt)”. Detta gjorde hennes man och därmed gick ”den klokes” profetia i uppfyllelse.

Att vara ”nersatter” var en ynklig sjuklighet, mestadels en långsam, sugande trötthet, ”hängesjukan”, man blev hängig. Det var ångest och oavlåtlig vånda natt och dag. Dessa sjuka tyckte sig ofta pinas dels uti eld, dels uti vatten.

En person nerifrån Mark hade blivit insnärjd i en svår rättegång och kom till Alehagen för att söka råd och hjälp. ”Den kloke drängen” bara teg och teg. Den andre utbredde allt ivrigare sina svårigheter. Den kloke fortsatte att tiga, men blev allt mörkare och frånvarande, tills han slutligen tog slutligen en gammal bok ur skåpet och gick ut ur huset och stannade där. Då det således dröjde, utan att ”den kloke” hördes av, gick den främmande ut för att spana efter honom. Efter att ha sett sig omkring en stund ställde han sina steg mot ladugården. Där bakom gaveln, invid knuten, fick han se ”den kloke” stå och tala med en hemskt ful karl, som försvann i samma ögonblick som sökanden fick syn på honom. ”Den kloke drängen” gav därefter mannen i förlägenhet illmariga råd och han vann sin rättegång.

Källa: Klas Olofsson

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: