I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

GÖSTA I SJÖLI

Åderlåtning. Äldre kvinna har snört åt armen och låter blod rinna från ett hål i armvecket ner på ett fat. Hon får hjälp av en man som står vid hennes sida. Foto Nils Keyland

Ornunga och Ljurs socknar hade var sin i vida bygder kända och anlitade trollkarlar. I Ornunga var det ”Gösta i Sjöli”, som levde i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet och ett halvt sekel senare var det ”Kättlingen” i Ljur.

Midsommarafton 1786 föddes i Lilla Långared i Ljurs socken en gosse som fick namnet Gustav. Fadern, Nils Svensson, var åbo på gården, det vill säga han hade rätt att bruka jorden, men ägde den inte. Modern Brita Gustavsdotter kom från gården Vaselid i samma socken. Av någon anledning fick familjen lämna gården någon gång efter 1810. De flyttade då till torpet Sjölid på Ornunga kronoparks marker. Fadern dog 1818 och då fick Gösta ta hand om torpet.

När kronoallmänningen upphörde på 1830-talet fick torparna som bodde i området erbjudande att få sina torp mantalsatta, det vill säga bli ägare till dessa. Gustav antog erbjudandet och torpet, som han ärvt efter sin far, kom att bli 3/32 mtl Sjölid.

Gösta var över 45 år gammal när han gifte sig med den nästan tjugo år yngre Christina Nilsdotter från grannsocknen Tämta. De fick sex barn, varav fyra pojkar och två flickor, den yngsta när Gösta var sextiotvå år gammal.

Han var vida omkring känd som trollkarl och för att han kunde bota sjuka, både människor och djur. Och han drog till sig mycket folk som ville ha hjälp med både det ena och andra. Han kunde även sätta sjukdom och annat ont på folk, samt hitta försvunna ting genom fjärrskådning.

Det berättas bland annat om en person i Landa, utanför dagens Vårgårda, som hade blivit av med ett par hästar. Hur han än letade kunde han inte hitta dem. Han gick då till ”Gösta i Sjöli”. Denne ritade en skiss som visade hur han skulle gå för att hitta de försvunna hästarna. Han gick sedan som Gösta ritat och fann dessa betande på en äng.

Kreatursmarknad på 1800-talet

En gång satte han diarré på de flesta besökarna på en auktion så att han kunde ropa in en ko till halva priset, så stor var hans magiska makt.

Även ”Gösta i Sjöli” ville, precis som traktens andra trollkunniga, trollgubben ”Rust-Olle” och trollgumman ”Göta-Lena”, gärna ha ett klä’e, helst ett arvaklä’e (oftast en ärvd huvudduk) att titta i och tyda ur. När någon kommit för att tala med honom, tog han för det mesta klä’et med sig in i ett annat litet rum. Då han kom ut därifrån, botade han samt gav råd och upplysningar.

Bord med en handkvarn av sten och en mindre för att mala med

På ett bord inne i sin stuga hade han en liten handkvarn, en stenhäll med en liten svart sten ovanpå. När den sökande framställt sitt ärende, satte sig Gösta ned, tog den svarte stenen i näven och mol på hällen, tills han fick en ingivelse, så att han, emellanåt vilande med kvarnen, pratade, uppdagade och föreskrev, allt under det han tittade lite märkvärdigt och gjorde små ruskande med kroppen.

Bland de många hemliga krafter som Gösta besatt var även förmågan att kunna förvränga synen på folk.

Gumma med lång randig kjol

På en auktion hade han slagit vad med den samlade publiken om att han skulle kunna krypa igenom en stock i ett virkesupplag som låg på auktionsplatsen. Han kröp in i en stock, försvann och kom längre och längre in i trädstammen. Man kunde följa hur han avancerade inne i stocken, ty kådan smälte på ytan av denna allt efter som Gösta avancerade. Det var hettan där inne som gjorde att kådan smalt.

Då kom en gammal gumma fram till spektaklet och frågade nyfiket vad som stod på.

”Gösta i Sjöli är inne i stocken, och han kommer ut snart”, upplystes det.

”Galningar, ser ni inte att han kryper ovanpå stocken!”, utbrast gumman, som inte varit med från början och därför inte fått synen förvänd.

Hon skulle dock inte gå oförstörd från platsen för nu bestämde Gösta sig att förvränga hennes syn. Plötsligt tyckte hon sig omgiven av vatten som steg och steg och för att inte få kläderna våta lyfte hon upp kjolarna, högre och högre. Då byxor av något slag inte hörde till landsbygdsdamernas utrustning på den tiden, är det begripligt till vilket spektakel gumman stod där inför allt folket.

Jämt och ständigt sökte han inpränta, hurusom det vore alldeles nödvändigt att tro på hans medel och utsagor. ”Tror du inte på’t, då tjänar det ingenting till; då hjälper det inte, då slår det inte in. Dä ä trona, som gör’t. Ske dig, som du tror”.

Svartkonstbok

Människorna i trakten aktade sig för att göra emot Gösta. Det sades att han nog hade ”svartekonstboken” och den som hade den besatt märkvärdiga krafter som det var bäst att akta sig för.

Folk, som ”va i syne” (hade syner och uppenbarelser ur det hemliga då vanliga människor inte märkte någonting), såg stundom, ”huru allt dä sum ont va hängde mä’n”, då han var ute och gick om kvällar och nätter. Han botade den ene och satte därvid det onda i träd och vatten med mera, och så blev en annan stackare olycklig för detta. Den, som sålunda fick olyckan över sig, visste sig ju ingen annan råd än att gå till Sjölid och Gösta. På det sättet fick han ”bota” både den sjuke och den som han satt sjukdomen på.

Han beskrevs som ”svarter och sjogger, inte rolig att se på, dålsker och ruskig av aller”. Med åren blev han till följd av sjukdom och krämpor, ytterligare skröplig. Han blev långa tider sängliggande, något som emellertid inte hindrade hans övernaturliga krafter.

”Gösta i Sjölis” dosa från 1807 ingår i Ornunga hembygdsmuseums samlingar. Dosan innehåller bland annat några sammankopplade metallknappar, rovdjursklor och en träbit, förmodligen av rönn. Foto G. Ewald 1920-talet

Framme på bordskivan där bredvid sängen, där han även förvarade sinn trolldosa med olika trollmedel i, låg rätt så många blanka tredalrar (myntslag) utbredda, så att folk, som kom och gick, måtte se och förstå, att Gösta i Sjölid hade vidlyftigt anseende rikligt med sökande. Tre daler utgjorde hans vanliga arvode. Med sina trollmedel ritade och strök han över sjuka lemmar.

”Min fot va svullen å stinner sum en blo’korv å röblår sum en kättlabötten, å varkte gjorle’n, så att näglera kunne fluget ur tära. Gösta rita på’n mä en svarter dåse. Då lindra dä på”, berättade en gammal Tämtabo.

En skranglig ryggårsstuga

Skrangligt och förfallet såg det ut omkring knutarna i Sjölid. Mörk och dyster var den låga ryggåsstugan invändigt, där den kloke dvaldes framme i hörnet i sin breda väggfasta, delvis från golv till tak inbyggda och för övrigt med svarta ”sparlakan” bäddade säng.

En gång råkade Gösta och hans broder i ordväxling med varandra. Detta slutade med att brodern smockade till Gösta med en ordentlig örfil. ”Jaha”, konstaterade Gösta, ”allri för dä, att du ska slå mä den näven mer”. Från den stunden började broderns hand att skrumpna och krökas inåt och snart var den alldeles förkrympt.

En gång när Gösta blivit gammal kom en långväga hjälpsökande till Sjölid. Göstas tid på jorden började emellertid närma sig sitt slut.  Han orkade varken mala på sin kvarn eller titta i ”klä’et”.

”Men”, tyckte den främmande till Göstas hustru, som också satt därinne i stugan, ”borde inte I mor lära Er, så att I kunde ta upp konsten efter Er man, då han faller ifrå’t”. ”Nej”, svarade gumman bestämt, ”jag vill inte vara skyldig Skam någon skjutsresa”.

”Ja”, lärer Gösta hava tillagt, ”när jag blir död, så vänna ögena sek ut-in-på på snek”.

1855 lämnade ”Gösta i Sjölid” jordelivet och då fick ”Kättlingen” från Kättlingabo i Ljur ta över ”Gösta i Sjölis” stafettpinne som ortens magiska man, att både hela och fördärva .

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: