I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

SATAN FOR TILL  HELVETET

Satan själv

Kärt barn har många namn och Satan tillhörde en av de vanligaste väsen som gjorde livet surt för Sveriges folk förr i tiden. Hans, för givetvis var det en han, vanligaste namn var: Satan, Djävulen, Skam, Faen, Skråen, Tusan, Bövel, Parkel, Katten, Graipus, Gamlefar, Gaml-Erik, Hans i Hönsastuva, Horn-Pelle, Han mä horna på knäna, Hin, Hin håle, Hin onde, Den onde, Den dålige, Den laije, Den håle, Den avritade, Den gamle ormen, Den ludne.

Satan, den fallne ängeln

Satan var den förnämste ibland de fallne änglarna, som Gud tvingade ner från himmelen. Han föll tungt ner från skyarna för sitt obändiga högmod. Sedan blev han den förnämste ibland lögnare och smädare, ondskans illfundige fader, Guds och det godas listige, flitige och evige fiende.

Helvetet

Under evigheternas gång råkade han stundom i ånger samt gnällde och klagade där nere i sitt helvete: ”Om jag än skulle ligga på knivar, det gjorde jag gärna, blott jag finge hoppas på förlossning. I människor, I som äga en förlossare, I behövde aldrig komma hit”. Om än stursk och grym mot människor var han i slutändan en feg och ynklig varelse.

Berättelserna om den Onde, Satan och Djävulen är många och måleriska. Låt oss lyssna på några röster från förr.

 

”Lekestuga” akvarellmålning av Carl Bergman

En piga, som tjänade hos en präst, bad en kväll sin husbonde om lov att få gå till en ”lekestuga” (en plats där ungdomar träffades för att ha trevligt). ”Javisst”, svarade prästen, men för säkerhets skull ville han följa med henne och så fick det bli. De båda gick tillsammans mot ”lekestugan” och när de kom fram ställde de sig utanför fönstret. Prästen höjde och böjde sin arm med handen emot huvudet, så att denna skapade en ögla; ”Titta in här igenom” uppmanade han pigan. Hon böjde sig fram och tittade igenom ringen som hans arm bildad och in i stugan. Där inne såg hon, om än osynlig, Satan, som höll på och dansade i vildaste fläng och hetsade upp ungdomarna. När pigan fick se detta bestämde hon sig genast för att följa med prästen hem igen.

En annan tös i Molla socken var också på väg till en ”lekestuga” men upptäckte då, att hon glömt ta på sig sin lösfläta, vilket gjorde henne förtretad. En fin herre steg då fram ur tomma intet och räckte henne en stor fyllig fläta. Hon blev förstås glad och fäste den i håret och fortsatte sedan sin väg mot träffen med de andra ungdomarna. Plötsligt, fram på natten, till skräck och förfäran, förvandlade sig flätan till en orm, som väste och ringlade och hög omkring sig åt alla håll. Senare kom tösen ihåg att då den fine herren gått sin väg, efter att ha lämnat henne flätan, så slängde någonting ut bak efter rocken.

En kölna användes för att torka malt

Den onde kunde få så stor makt över en moder att hon ville förgöra sitt barn, men om kvinnan, vid stunden, när uppsåtet skall verkställas, plötsligt blev känslosam och ångrade sitt tilltag, då miste Satan herraväldet över henne. Detta fick en piga i Tämta erfara på 1840-talet.

När hon höll på att elda kölnan (litet hus för att torka malt) började hon plötsligt få värkar och födde barnet där på stället. Innan hon tänkte kasta in det lilla skrikande knytet i ugnen blev hon berörd och kysste det lilla barnet i pannan. Då fick hon med en gång kraft att motstå frestelsen och räddades från sitt otäcka tilltag. En röst talade då till henne: ”Hade jag trott dig om detta, så skulle jag inte hjulpit dig, så längen jag gjort”.

Om man ville få syn på Satan skulle man ta så många guldringar och smycken, ädelstenar och pärlor som man kunde få tag på och sätta ihop dessa till en lykta, ställa ett brinnande ljus däri och sätta ut den brinnande lyktan en natt. Då kom han fram och man fick se honom, ty guldet, det är högmodet och det kan han inte motstå. Det var just för högmodet han som han föll ner från himmelen och hamnade i det glödheta helvetet.

Satan var ofta en mansgestalt med horn

I sig själv såg han ut som en ful karl. Han var luden i ansiktet och om händerna, hade små stubbiga horn i ansiktet eller på knäna, klor på fingrarna, klövar på fötterna eller åtminstone klövar på den ena foten samt svans i bakänden.

Då han uppenbarade sig förklädd i mänsklig skepnad, kom han ofta som en fin, förnäm herreman och med handskar på händerna, men han lyckades sällan fullständigt dölja klorna, svansen eller klövarna. ”Klorna stucko fram, rumpen skymtades under rockskörten, den ena foten hade en klöve”, hette det.

Satan visade sig ofta i skapnad av en stor svart hund, speciellt på syndiga gårdar och i omoraliska hem eller vid grova syndares dödsbädd eller i närheten därav samt vid tillfällen, då det söps och spelades kort. Det kunde hända att den visade sig vid andra tillfällen. En stor svart hund strosade då ute på vägar och stigar om nätterna och snokade efter äventyr och rov. För det mesta lyste det utav eld ur hans ögon och hals.

År efter år hade ett eländigt syndaliv frodats i en av de större gårdarna väster ut i Ås härad, och inte blev det bättre, sedan det nya folket flyttat dit. Då skymtade en stor svart hund i trappor och svalgångar där om kvällar och nätter. Det brann ur ögonen på honom.

Satan som svart hund

”Ena föllekaja te taterkäring hade tagit till vana att lägga sig ner i Planteringa vid Osdal i Torpa socken å söva fölla å sek. Vi, som bodde i gården, buro in henne i fähuset gång på gång, att hon fick tak över huvudet, såsom helst i regniga nätter. Och nu låg hon där igen. Beckmörkt var det, kallt och regnigt. jag och min kamrat tog lyktan och gick dit. Just som vi skulle ta upp käringen, där hon låg med en butelj fallen ur näven, stack en stor svarter hunn fram emellan oss och henne. Det var Skam, han ville rå om sitt rov.”

En man Hällstad var besatt av Den Onde för mycket länge sedan varför man kallade dit prästen. Då denne kom, lät han noggrant stänga alla dörrar och skjuta för alla spjäll. Så stack han ett hål i fönsterblecket med en syl. Sedan började han högljutt predika för att driva ut djävulen ur huset. Rätt som det var kom ett kvidande och jämrande ljud från fönstret. Det var Den Onde som var tvungen till att pina sig ut igenom det lilla hålet där, eftersom alla andra utvägar var tilltäppta.

En präst försöker driva ut Den Onde

På ett annat ställe, likaledes i Ås härad, kvaldes en stackars man, i högsta grad besatt utav Djävulen. Så kom då prästen och började att driva ut det onda.

”Nä-hä du”, invände Djävulen, ”du är ju inte syndfri”.

”Jo”, svarade prästen, ”jag vet inte med mig några synder, som inte äro förlåtna”.

”Jo-ho”, påminde den andre, ”då du var barn, stal du ett ullnystan ifrån din mor, och en gång, för många år sen, red du igenom en rågåker”.

På en stor gård bodde det en Patron och hans fromma hustru. Patronen hade försvurit sig åt Den Lede. Det visste alla. En kväll, då han satt ensam i sin kammare, kom en ful karl in, han hade huggtänder och var luden i ansiktet. Han räckte sin svarta näve mot patronen och väste, ”Ä du teress å följa mä nu?” Då läste patronen ett kraftigt bibelspråk emot’en och Skam gick baklänges genom dörren och ut. ”Se, Dä som ont ä går alltid baklänges.”

Den Lede gav sig emellertid inte så lätt, utan snart var han tillbaka hos patronen för att utkräva sitt överenskomna byte.

Satan avbildad som ett djur Detalj ur Jacob de Backer’s The Last Judgement circa 1580 Wikiart

Mitt på natten kom en droska förspänd med två svarta hästar med två stora svarta hundar springande bredvid, en vid vardera sidan. Det sprutade eld ur näsa och ögon på hästarna. Vagnen stannade framför trappan vid den stora byggnaden och en konstig karl sprang hoppade av och gick in i huset. Väl därinne satte han sig i soffan bredvid patron, men denne flyttade sig undan för undan mot ena hörnet och satt sedan inkrupen, så långt från den andre han kunde komma. Den Lede flyttade efter och kom allt närmare och närmare. Patronen satt förskrämd och svetten lackade av honom. Äntligen tittade husfrun i huset in i stugan där de båda satt. Hon gick och hämtade en psalmbok och lade den emellan männen i soffan. Det var Skam som försökt komma åt patron, men den gången fick han inte honom.

Det fanns människor, som ingått förbund med, gett sig till eller gjort ett avtal med Den Onde. Detta gjorde de för att ta Skam till hjälp för att vinna ofelbar framgång eller få sina önskningar uppfyllda. Ett sådant avtal lär ha skett på följande sätt: Man skar sig i vänstra lillfingern tills det blödde. Med blodet som bläck skrev man på ett papper en förbindelse att efter tid ge sin kropp och själ till Satan om man fortfarande levde, annars vid ens död. Satan skulle i gengäld ge sitt bistånd för att uppnå givarens önskemål. Detta kontrakt skulle man sticka in i kyrkdörrens nyckelhål en skärtorsdagsnatt. Ett sådant papper hittade klockaren i Hudene kyrka i kyrkdörren en långfredagsmorgon i början på 1800-talet.

En skeppare hade ingått förbund med Skam på så vis, att i motprestation mot att skepparen alltid skulle få tur och framgång i alla sina förehav, så skulle Skam få ta honom efter viss överenskommen tid, ifall han då levde, annars vid döden. Avtalet vad dock villkorat till att om skepparen kunde ge Skam ett arbete, som denne inte klarade att utföra, skulle skepparen därmed vara löst ur förbindelsen för alltid. Det gick bra för skepparen och han frodades och blev en rik man, men åren gick och han blev allt äldre. Tiden närmade sig, då Skam skulle ha ut sin ersättning för att ha hjälpt honom att få sina önskningar uppfyllda. Skepparen blev allt vankelmodigare före varje dag och började fundera på att ta livet av sig, men kom på att det inte skulle hjälpa honom för då skulle Skam ändå få ta honom. Så en dag var det en av hans sjömän, som rådde honom, ”Hugg hål i botten på skeppet och sätt Skam på att ösa den, då han kommer för att ta dig.”

Kolja med fläck efter Skams grepp när han kastade den överbord

Skam öste och öste. En kolja följde ändå med vattnet in igenom det lilla hålet. Skam grep fisken med klon över nacken och slängde ut den i havet igen. Det var så de två små märkena på koljan kom till och Skam lyckades aldrig tömma båten helt så skepparen gick fri.

En skräddare var ute och gick och hittade en hasselnöt med ett maskhål genom skalet. Så mötte han Skam, ”Jag har hört”, började skräddaren, ”att du kan göra dig hur stor och hur liten som helst. Kan du krypa in igenom detta hålet och få rum där inne, så ska ja’ tro på’t”. Då Skam krupit in genom hålet satte skräddaren en pinne i hålet. Sen gick han till en smedja och frågade smeden: ”Tror du, du kan slå sönder denna nöten”? ”Skulle dä vara ena konst. Lägg’a på ståt”. Smeden slog till med en hammare men han fick inte söder nöten. Då tog han till storsläggan och nöten sprack med en väldig skräll, så att taket flög av smedjan. ”Ja tror la själve faen satt i nöta”, väste smeden. ”Ja, dä va just dä han gjorde”, upplyste skräddaren.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: