I DAG ÄR DET

DEN 12 APRIL

LIV

Ragnarök Notera Tor som möter Midgårdsormen och Oden som rider fram mot Fenrisulven Målning av Johannes Gehrts

Kvinnonamnet Liv är ett nordiskt namn. Namnet härstammar från det fornnordiska ordet hlif med betydelsen värn eller skydd och som fortfarande står för detta i isländskan. Liv förknippas oftast med ordet liv vilket också är riktigt. I den nordiska mytologin var Liv kvinnan som överlevde ragnarök.

För 25 år sedan var namnet mycket ovanligt i Sverige, men har sedan dess ökat i popularitet.

I Sverige finns det runt 10 000 kvinnor som heter Liv.

DEN 12 MAJ

CHARLOTTA OCH LOTTA

 

Drottning Hedvig Elisabet Charlotta, 1759-1818, drottning av Sverige, prinsessa av Holstein-Gottorp

Charlotta är en fransk feminin form av namnet Charlot som betyder lille Charles. Charles är en fransk och engelsk form av det nordiska namnet Karl som betyder karl, fri man. Namnet har funnits i Sverige sedan mitten av 1600-talet. Andra varianter av namnet är Charlotte, Carlotta och kortformen Lotta.

Charlotta var ett vanligt namn kring sekelskiftet 1900. Namnet fick sedan ett uppsving under 1970-talet. Det finns mellan 25 000 och 30 000 kvinnor med namnet Charlotta i Sverige.

Lotta är en kortform av det franska namnet Charlotta som är en feminin form av namnet Charlot som betyder lille Charles. Namnet har funnits i Sverige sedan 1700-talet. En dansk/tysk variant av namnet är Lotte.

Det finns knappt 5000 kvinnor som heter Lotta i Sverige.

DEN 12 JUNI

ESKIL SAMT ESKILSDAGEN

Eskil Andersons och Plans familjer Härvsta Simtuna socken Uppland Foto John Alinder 1921

Eskil är ett mansnamn med omkring 6 000 bärare, men som ökar i antal. Namnet har nordiskt ursprung med betydelsen gud och hjälm. I gammalsvenska återfinns namnet som Askel eller Æskil, i gammaldanska som Askil eller Eskil. Eschillus är en latiniserad form av det danska mansnamnet Áskell eller Ásketill. Den finska varianten är Esko.

 Eskil blev vanligare på 1990-talet men har aldrig varit något modenamn.

Eskilsdagen var det tid för att så rovfrö och dagen var en märkesdag för rovsådden. I Norrland ansågs regn på Eskilsdagen förebåda skada på skörden och mer regn.

Sankt Eskil är ett svenskt helgon och, tillsammans med Botvid, ett av Södermanlands skyddshelgon. Han är även Närkes apostel. Eskil som tros ha avlidit omkring år 1080, omtalas som helgon första gången på 1120-talet i munken Ailnots legend om Knut den helige. Där sägs att Eskillinus, en biskop av förnäm engelsk härkomst, skall ha dödats av barbarer som var Suethi et Gothi, alltså svear och göter. Den 11 juni förekommer som festdag för Sankt Eskil i svenska kalendarier första gången omkring 1200. I andra stift än Strängnäs stift flyttades helgondagen senare fram till 12 juni.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

SPIRITUSEN

Spiritusdosa av papp med sköldpaddsliknande figur med rörliga ben och rörligt huvud

Varför har vissa människor mer pengar än andra trots att det inte verkar finnas någon anledning till detta. De varken arbetar mer eller har ärvt sina rikedomar, så var har de fått kulorna ifrån?

Nästan helt säkert har de skaffat sig en ”spiritus”, som är, vi får förmoda att de fortfarande finns kvar, även om ingen tycks ha gjort några observationer av detta väsen på över hundra år, ett väsen som inbringar pengar, tur och framgångar till sina ägare så att de kan skaffa sig övermåttan av världsliga egendomar.

Eftersom det inte gjorts några observationer av detta väsen på senare år får vi förlita oss till forna tiders beskrivningar. Det sades att han såg ut som en torbagge, även kallad torn- eller tordbagge eller tordyvel. Dessa skalbaggar är vanligen glänsande svarta och lever till stor del på djurspillning, speciellt från betande däggdjur.

Man fick inte döda denna, utan måste behandla den med respekt. Om man hittade en tordyvel som ramlat på rygg och vände den rätt skulle man få tio synder förlåtna. Tordyveln hade också en varslande roll. Om årets första tordyvel kom fort flygande skulle vårens arbete förlöpa smidigt, om den hade löss mellan frambenen borde sådden inledas tidigt och om den hade löss mellan bakbenen var det bäst att dröja med sådden.

Spiritusen kunde också se ut som ett stort fult troll, en stor hemsk spindel eller en anskrämligt stor fluga samt möjligen ett nystan. Det sades vara en ond ande som så förklätt sig till dessa skepnader.

En spiritus i en rund träask från 1800-talet

Han förvarades i en butelj eller en svart ask på byrån, i en skruvask på vinden med en stenhäll över, möjligen även i ett skrin under sängen.

Han skulle matas varje morgon med spott, helst spott på fastande morgon. Varje torsdagsmorgon skulle han få lite människoblod.

Om man inte skötte om honom, som man skulle, kunde han ge en otur i stället för tur.

Spiritusen kunde man aldrig göra sig av med, antingen man kastade honom i kallt eller varmt, så kom han tillbaka. Vid sin ägares död bet han sig fast på dennes bröst och följde med i graven. Vid en begravning i Sandhult, på 1820-talet, hade spiritusen knipit sig fast på kistans lock.

I Västergötland har spiritusen helt säkert funnits i socknarna i Fristad, Gingri, Sandhult, Rångedala, Murum och Molla ända in på 1860-talet.

En gammal piga, som bodde i Gingri på 1860-talet, berättade:

”Det var en gång i min ungdom; fram på 1840-talet tror jag. Jag hade varit hemma min frivecka hos far och mor, långt norr upp i Gäsene härad och gick nu på återvägen till den gård i Fristad, där jag tjäntes för. Mina föräldrar bodde ju inte i näste by; så att lång väg hade jag vandrat och goa mila hade jag kvar. Mörkt var det och mörkare blev det, regnade och blåste gjorde det, och ömfotad var jag; så att jag bestämde mig för att gå in på nästa ställe och be att få låna hus över natten. Jo, det kunde jag få. Ligga på ett soffelock, lagt på och emellan ett par stolar med en fässinge (madrass) där på — det vanliga för vandrare, såvitt en inte hellre ville krypa ner på en fässinge eller halmkärve på golvet. Just som sömnen rann i mig, vack jag till igen, vid det jag tyckte att någonting korn utrullande under ifrån sängen, i vilken gubben och käringen lågo. Och sen for det fram och tillbaka å kors å tvärs å ändalångs, likasom att ett ullnösta tröllat över golvet. Rätt som det är, vaknar käringen, och jag hör henne mumla, »Dä va sant, ja’ glömde att ge spiritusen mat». Så går hon upp, och så, tror jag, hon drog ut någonting under ifrån sängen, vilket, jag sedan på morgonen såg, kunde vara ett litet skrin, öppnade locket, gick så och tog upp spiritusen, som rullat av under mitt soffelock, min bädd, lade därpå, tyckte jag, ner honom i skrinet, spottade duktigt några gånger, stängde locket, sköt in skrinet, kröp ner i sängen. Så blev det tyst.

»Ja», sade matmora, när jag sen talte om’et, »spiritusa ska foras mä sputt».”

Det var långt ifrån riskfritt att ha en spiritus. Gustav Fredriksson född 1861 berättade:

”Spertus” var det inte vem som helst som kunde få. Den som ville hålla sig till Gud, så ville han ingen ”spertus” ha, för det var en tjänare åt den onde. Det var bra så länge han levde, den som hade ”spertus”, men när han dog, så kom han till den onde. Pengar fick den, som hade ”spertus”, så mycket han ville ha. Men det var somliga som inte brydde sig om vad det gick med dem, bara de fick mycket pengar.

Pengarna som väsendet hade dragit in till sin ägare hade man fått på oärligt sätt. Därmed hade man Djävulen att tacka för pengarna. För att inte riskera att hamna i helvetet berättas ofta att det gällde att bli av med spiritusen innan man dog. Ett sätt var att sälja den vidare, en annan metod att gräva ner den under rinnande vatten samtidigt i närvaro av en präst som skulle läsa ”sina förböner”. I många uppteckningar berättas dock att det hela slutade med att spiritusen fick följa med den döde ägaren ner i graven.”

Om oturen drabbar dig så är det nog bäst att du ser efter om du kanske skadat någon spiritus förklädd till skalbagge eller kanske du kommit över pengar som inte är dina. Man kan aldrig vara nog försiktig i dessa tider…

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: