I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

SKOLMADAM SPRÄNGS I LUFTEN

Brobacka gamla skola Foto Johan Johansson

Brobackaåsen är en mäktig kulle nordväst om Alingsås. Den har bildats genom att enorma sandlager skjutits ihop av inlandsisen. Där uppe på åsen låg en gång i tiden torpet Jutåsen och så förstås den gamla skolan. I dag är båda uppslukade av den gigantiska krater som grävskopornas hungriga gap skapat för att få material att bygga både motorvägar och andra betongkolosser av.

Intill skolan bodde “Piles”. Han blev beskylld i bygden för att olovandes ha klippt tagel från svansarna på de hästar som gick vall i skogen. En dag kom en uppköpare av just tagel till bygden. Alla sa till honom att han skulle gå till “Piles” för han har tagel! Uppköparen gjorde så.

Säkert gick denne uppköpare många, många dagar efteråt och funderade över, varför han blev så bryskt utslängd av “Piles”, när han så snällt bad att få köpa hans tagel.

Från skolan närmare Fåsjön låg Brinkasvedjan. Här bodde Inga-Lena, ”en rediger kvinna, och stark!” Hon var med karlarna och körde salt foror (leveranser) från Göteborg uppåt Västergötland. Var det några som försökte tafsa på henne, så gav hon dem en hurring som de säkert inte glömde i första taget. Hennes styrka var vida omvittnad, men hon var en annorlunda kvinna

Hon passade inte riktigt in i mönstret, och då måste det ju förstås vara något galet med henne. Så ansågs det i alla fall i bygden. Man trodde att hon kunde trolla och att hon använde sig av mjölkharar som tjuvmjölkade nabornas (grannarnas) kor. Ja, det fanns de som låg och bevakade hennes stuga skärtorsdagskvällar, för att se om hon begav sig i väg till Blåkulla, men någon sådan färd blev det visst aldrig.

När hon dog i hög ålder så lär hon ha efterlämnat en dotter och aderton kattor.

Det är fortfarande idylliskt att vandra på Brobacka. Stigarna slingrar sig mjukt genom sköna björkhagar och över kullarna medan man kan beundra den fantastiska utsikten över sjön Mjörn.

Femstenarör som markerar en viktig gräns mot till exempel en annan socken

Torpet Jutåsen låg på yttersta branten och skolan låg uppklämd mot berget med ett pampigt femstenarör inom sin tomt. “Piles” öde ruin låg strax intill skolan.

Häruppe i den gamla forna skolan har många av bygdens barn i gamla tider, innan skolan nedanför åsen kom till, fått lära sig både hut och vett och lutherska katekesen utantill.

En avdankad militär tjänstgjorde en tid som lärare, vilket inte var ovanligt vid i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. Han exercerade med pojkarna så det stod härliga till. Med träattrapper till bössor fick de lära sig exercis och att skyldra gevär.

Utsikt över Mjörn från Jutåsen. Foto Håkan Sandstedt

Den gamle soldaten ansåg det vara hans fosterländska plikt att drilla dem till goda soldater. Vettet var det inte så noga med.

Pojkarna var emellertid förgrymmade av det tjatiga “höger om — vänster om — givakt och så vidare” och ruvade på en gruvlig hämnd, som dessvärre höll på att gå alldeles galet.

Några av de mest upproriska pojkarna hade fått tag i krut, tändhatt och stubintråd från bygget av Västgötabanan, som börjat byggas 1894 och som skulle förbinda Göteborg med Skara.

De trotsiga pojkarna hade bestämt sig för att nu skulle skoldasset skjutas sönder och samman. Krutladdningen lades på plats i avvaktan på lämpligt tillfälle för hämndens utkrävande. Avfyrandet skulle ske vid slutet av en rast då ingen skulle befinna sig innanför hemlighusets väggar.

När det så en dag ringde för uppställning tände en av pojkarna på den ganska långa stubintråden och rusade sen snabbt in i skolan för att ställa sig till rätta i ledet.

Men vad såg de genom skolfönstret? ”O, ve och fasa!” Självaste skolmadammen var på väg in i det allra heligaste för att uträtta sina mest personliga ärenden. Några fasansfulla sekunder, som verkade som en evighet, gick, men så kom smällen!

Utedass vid skola

Skoldasset ramlade ihop som ett korthus. Ur spillrorna kom skolmadammen som en vålnad ur Dantes Inferno. Hennes ”underpantalonger” hängde nere vid knäppkängorna. Peruken, ingen hade en aning om att hon hade en sådan, hängde bak och fram. Pojkarna trodde i sin fasa att ansiktet hade sprängts bort, men av det något akrobatiska hoppandet som hon utförde samtidigt med ett hest tjoande och hojtande, så förstod de att det inte var någon direkt livsfara med henne. Hon galopperade som en skenande häst över skolgården omgärdad av svart, tjock krutrök och med pantalongerna hängande nere vid hasorna.

Sådan kom hon instörtande i skolsalen, satte sig på en stol och skrek: ”Herre jemine, Herre jemine, kan detta vara yttersta domedagen!”

Det blev förstås räfst och rättarting av det hela och så småningom bestraffning. Det vankades generalstryk över lag för alla av manligt kön. Den gamle militären var exekutor och han grät inte precis över sin delikata uppgift att få piska vett och reson i de upproriska ynglingarnas nakna bakar.

________

Källa: Håkan Sandstedt “Där stigarna tar slut”

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: