I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

FRÅN HUSTRUMISSHANDEL TILL HELGON

Sankta Helena

Varje dag hör vi om övergrepp, våld och misshandel och vi förfäras speciellt när det är kvinnor och barn som drabbas. Man skulle tycka att moderna människor borde ha lärt av forna tiders brutalitet mot de svaga och försvarslösa, men tyvärr tycks det inte vara så. Trots att i princip alla människor fått det bättre beter vi oss inte så mycket bättre än förr.

Våmbs kyrka Johan Peringskiöld 1672 (fram till adlandet 1693 Peringer, född 6 oktober 1654 i Strängnäs, död 24 mars 1720 i Stockholm, var en svensk fornforskare och riksantikvarie)

Historien om Sankta Helena, som även kallades Elin och antagligen föddes år 1101, kunde vara en berättelse med inslag från idag. Hon föddes i en välbärgad familj och giftes tidigt bort i ett tvångsäktenskap. I detta förhållande fick hon snabbt ett antal barn medan familjen bodde på en gård i Våmbs socken, på nuvarande gränsen till Skövde stad.

Maken dog relativt tidigt av okänd anledning. Efter hans död ägnade sig Helena alltmer åt böner och meditation och började engagera sig i välgörenhet. Bland annat gav hon mycket stora summor pengar för byggandet av en ny kyrka i Skövde, som senare skulle komma att få namn efter henne själv.

I den faderlösa familjen växte barnen upp och en snart giftes en dotter bort. Hennes man visade sig dock vara brutal mot henne och misshandlade henne grovt. När maken slog sin fru såg Helena lidande på utan att kunna göra något.

En dag stod det unga parets tjänare inte ut längre, utan de mördade den våldsamma mannen, Helenas svärson. Vid de påföljande förhören erkände de sig skyldiga till dådet, men det fanns misstanke om att de hade gjort det på Helenas anstiftan.

I den hederskultur som gällde på denna tid skulle liv pliktas med liv och Helena kände sig därför hotad till livet. Hon begav sig därför ut på en lång resa, en pilgrimsfärd ända till det heliga landet. Kanske hade hon även dåligt samvete och hyste en önskan om botgöring. Under alla omständigheter hoppades hon säkert på att saken skulle lugna ner sig medan hon var bortrest, men så blev inte fallet.

Götene kyrka dit Helena var på väg till invigningen 1160. Foto Gustaf Ewald 1926

När Helena kom tillbaka till hemmet i Götene väntade mannens släktingar på henne. Den förste augusti 1160 skulle Götene nybyggda kyrka invigas. Helena hade bidragit med pengar även till detta. På väg till den högtidliga invigningen väntade de hämndlystna släktingarna på henne och hon mördades kallblodigt med ett svärd av sin svärsons familjemedlemmar. Någon av mördarna råkade under tumultet hugga av ett av Helenas fingrar, det som hon hade en ring på. En legend berättar att en blind man senare hittade fingret och strök det över sitt fördunklade öga och fick omedelbart tillbaka synen. Detta finger kom senare att förvaras i en relikgömma i Götene kyrka.

Sankta Helena/Elin av Skövde med Våmbs kyrka i bakgrunden. Det uthuggna motivet kan beskådas på Helge Johanssons granitskulptur Gyllen i Kyrkparken i Skövde. Foto Harri Blomberg

Efter det brutala mordet blev hennes kropp liggande på marken ett tag men fördes därefter till Skövde. På vägen rastade bårbärarna och där de satte ner kistan sprang det upp en källa. Den finns idag vid Källegården, nära Källedalsbäcken i södra Skövde. Strax därefter byggdes ett kapell på platsen. Det började rivas efter reformationen på 1500-talet och 1759 hade det fullständigt försvunnit. Då användes sten därifrån för en renovering av Sankta Helenas kyrka i Skövde. Dit hade nämligen Helenas kropp förts, eftersom hon bidragit så frikostigt till kyrkan. Fram till reformationen fanns hennes efterlämningar i ett skrin inne i kyrkan varefter hennes lämningar begravdes i närheten.

I det medeltida materialet sägs att ärkebiskopen Stefan i Uppsala arbetade hårt för att få Helena helgonförklarad och att påven Alexander III faktiskt godkände det, men det skedde troligtvis aldrig, även om det finns uppgifter att så skedde 1164. Under alla omständigheter är hon ett lokalt helgon.

Människor fortsatte att pilgrimsvandra i århundranden till Skövde och Götene för att få hjälp. Reliker delades ut till olika kyrkor. Det finns Sankta Helena-kyrkor även i Falköping, Medelplana och Tidsvilde på Själland. Särskild anknytning finns på andra sätt till Mölltorp, Eling, Önum och Kullings-Skövde (Vårgårda). Även i Larv finns en Helena-källa.

Petrus i fängelset. Målning av Rembrandt 1631

Västergötlands eget helgon Sankta Helena firas idag den 30 juli. Enligt traditionen blev hon ihjälslagen den 1 augusti, men den dagen kunde hon inte firas eftersom dagen redan var upptagen av firandet av ”Petri fäng”, dagen då aposteln Petrus befriades ur fängelset av en ängel. Därför förlades firandet av Sankta Helena till den 31 juli, men senare flyttades den ytterligare en dag bakåt i tiden till den 30 juli för att kunna kombineras med S:t Olofs dag som var en stor dag i Skara stift.

Namnen Helena och Elin har ännu svensk namnsdag 31 juli.

Helena kallades av biskop Brynolf redan på 1300-talet för något så vackert som “Västergötlands blomster”.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: