I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

GÖTA-LENA

Spågumman Paulina Larsson, Vanåsfors, Åsljunga

”Göta-Lena” var en beryktad spåkvinna, som i mitten av 1800-talet bodde i Ullene, väster om Falköping. Hon hade rykte om sig att kunna bota de flesta sjukdomar, och hennes praktik sträckte sig över flera av de kringliggande häraderna.

Hennes fulla namn var Lena Jansdotter Göthe. Hon föddes på hösten 1802 i Smula socken, söder om Falköping som dotter till Jean Olofsson Göthe och hans första hustru Annika Jonsdotter, och växte upp på torpet Ledsbacken under Hudene Storegården i Herrljunga. Där levde hon fram till sitt giftermål 1825 med den ett år äldre Anders Johansson. Paret fick flera barn, bland andra sönerna Anders och Carl August samt dottern Johanna.

”Göta-Lena” var känd över stora delar av Västergötland. Hon sades kunna bota sjukdomar och tog emot kunder från flera mils omkrets. Hon kunde även se eller visa vem som stulit ett föremål, var stöldgodset förvarades eller var en bortsprungen ko höll till. Enligt sägnerna ska dessa bilder visats i ett fat vatten, i kaffesump eller på en näsduk. Hon kunde även sätta trollskott (trolldom) på folk.

Kokt orm

En del sägner berättar även om hur hon samspråkade med djävulen. Sägnerna berättar att ”Göta-Lena” ska ha fått sina kunskaper genom att ha smakat på avkok av en vit orm.

I mitten på 1900-talet berättade en gammal man om henne:

Som femåring hörde jag hur mina föräldrar viskade om henne, för att tala högt om henne var nästan farligt. Visserligen hade hon varit död i bortåt hundra år, men hon var bygdens märkligaste kända person genom alla tider. Den lilla socknen “Ullened” hade lagt henne i vigd jord 1865. För nästan evig åminnelse.

Som liten flicka hade hon ätit en kokt vit orm som hennes fattiga mamma gett henne. Detta gav henne övernaturliga krafter för resten av livet. Hon kunde se in i framtiden vad gällde krig, farsoter och familjetragedier.

Hon kunde vara rätt nyttig om man höll sig väl med henne. När kor eller får sprang vill (vilse) i den väldiga skogen Gryten, fann hon dem snabbt, innan vargen funnit dem. I början på 1800-talet gällde det att vara snabb för att hinna före vargen, lon och en och annan björn.

En människa med så märkliga egenskaper glömmer man inte om ens hundra år hade gått. Så jag fick avlyssna berättelser i olika stugor, alla talade med låg röst, som om de satt i kyrkan. Dit lär hon aldrig ha gått mumlades det. Hon hade kanske andra kontakter.

Hon kunde utröna folks sjuka inälvor och ge dem lämpliga mediciner. Hon var ute hela somrarna och samlade örter, även långt borta. Det påstods att hon kunde gå fem mil bara för att hämta en viss ört som bara växte där och som bara hon visste om. Sjuka som kom från fjärran bygder hade ofta med sig sällsynta växter som de trodde hon behövde. Det var kanske ett sätt att betala “konsultationen”. Hon bodde på minst tre ställen under sin levnad. Hon blev säkert ivägkörd av folk som kände sig lurade. Men det kom alltid folk till henne med sina bekymmer.

Tapperslyckan i Kinneveds socken där ”Göta-Lena” bodde med sin man Anders Johansson. Hennes styvmor var dotter till Lars Larsson Tapper

Hon blev över 60 år gammal vilket var rätt mycket på denna tid. Hon var gift en tid i sin ungdom och fick tre barn.

En soldathustru i Ugglum, vars man låg borta i garnison, fick en gång en svår tandvärk, och då hon inte kunde bli kvitt den begav hon sig till ”Göta-Lena”, som även hade rykte om sig att kunna “göra bort” tandvärk.

”På vem skall jag ställa tandvärken? På din man?” sporde Göta-Lena.

”Nej, för Guds skull”, svarade soldathustrun.

”Jaså! Må den då träffa trä eller fä eller fara åt helvetet! Men när du får budskap om min död, får du din tandvärk igen”, varnade då ”Göta-Lena”.

Tandvärken var från denna stund försvunnen, och soldathustrun återvände hem. Många år därefter hade soldaten, hennes man, en söndag varit i Klefva kyrka, och berättade, när han kom hem för hustrun, att ”Göta-Lena” var död och att han hört prästen uppläsa tacksägelsen och skickade med psalmen “Ho satans boning tänker på…”.

”Kunde just tro det”, utropade hustrun. ”Medan du varit borta, har jag fått min gamla tandvärk igen!”

En bonde hade blivit bestulen på en häst. Han reste till ”Göta-Lena” för att få reda på var hästen fanns någonstans. Men som bonden hade lång väg att resa, blev det sent på kvällen, innan han kom till ort och ställe. ”Göta-Lena” sade sig på grund härav ej kunna göra något åt saken denna afton, utan bad bonden komma tillbaka påföljande dag.

Bonden brydde sig emellertid ej om att resa den långa vägen hem igen, utan kröp i stället upp på höskullen för att övernatta där. Frampå natten hörde han en ihållande skarp vissling ute på gården. Han kröp fram och kikade ut genom en springa i väggen. Han såg då ”Göta-Lena” inbegripen i ett förtroligt samtal med ”Hin onde” därute och fann snart, att samtalet rörde sig om hans häst och var denna fanns, vilket han hörde tydligt.

”Men var är bonden då?” sporde ”Göta-Lena”.

”Han ligger på höskullen”, svarade ”Hin onde”.

”Gå och vrid nacken av honom då”, bad ”Göta-Lena”.

”Det kan jag ej, för han har gärdat omkring sig”, genmälde den svarte potentaten.

Bonden hade nämligen läst en kvällsbön, innan han lade sig att sova, och därför hade ”Hin onde” inte någon makt över honom. Utan att vidare fråga ”Göta-Lena” återvände bonden hem och fick på grund av vad han hört reda på var hästen befann sig.

”Göta-Lena” dotter Johanna Andersdotter var också hon klok gumma, liksom även hennes dotterdotter, Johannas och dennas make Magnus Mårtenssons dotter Frida Kristina Mårtensson, som var känd som ”Frida i Skattegården”. De ägnade sig dock mer exklusivt åt endast läkekonst.

Nu, mer än 150 år senar, har vi inga kloka gummor längre och ingen som kan prata med djävulen. Nu måste vi ”veta”, det räcker inte längre att ”tro”. Måhända har det blivit bättre, men är det lika spännande?

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: