I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

VARFÖR TRÖSKELN ÄR HÖG

Vasasönerna Erik IVX, Johan III och Karl IX

När något är besvärligt säger vi att tröskeln är hög. Var kommer detta ifrån? För att få svaret får vi resa tillbaka femhundra år i tiden. Låt oss följa med på en del av den tyska ynglingen Samuel Kiechels resa genom Sverige år 1586.

Han ger oss även svar på frågor som: Hur såg det ut i Sverige på 1500-talet? Hur bodde man? Hur var husen byggda och hur reste man?

Samuel tog sig fram till fots eller häst och kunde bara resa när det var så kallt att vattendragen frös till eftersom det knappt fanns några vägar alls på den tiden. Sverige var tätt beväxt med skog och det var i princip omöjligt att orienteras sig och de facto kom Samuel vilse vid ett flertal tillfällen.

På sin väg söderut från Stockholm kom den tidige upptäcktsresande till Småland, som på denna tid hörde under den svenske kungen Johan III, som tillskansats sig makten över riket genom att fängsla sin egen bror Erik IVX, båda Gustav Vasas söner. Efter att ha rest genom Småland kom Samuel fram till Blekinge som var dansk under Fredrik II.

Vid sitt besök i dessa landskap fick han lära sig om lokala seder och bruk.

Till att börja med konstaterade han att husen vanligtvis var byggda i en fyrkant och med knutstockar som inte finhuggits. Husen var inte högre än en våning. Taken var regelbundet uppburet av bjälkar. Väggarna var inte isolerade eller hade invändig brädklädsel. Däremot var stockarna bestrukna med lera eller kogödsel.

Hus från 1600-talet i Äskhults by i Halland

På utsidan var taken i allmänhet betäckta med grästorv, och på dessa betade om sommaren ett stort antal får och getter. I taket fanns det i regel ett enda litet fönster, en halv meter i fyrkant. Detta var överdraget med pergament eller täckt med glas. För övrigt fanns det i regel inga andra ljusgluggar eller fönster i husen. Glas började tillverkas i Sverige på 1300-talet men det var alldeles för dyrt för allmogen att användas och kom inte i bruk förrän två hundra år senare. Innan fönsterglasets genombrott hade man någon form av så kallade dageröppningar, som såg till att i alla fall lite dagsljus kom in i de mörka små stugorna. De kallades också vindögon, och var små öppningar som satt högt uppe i taken. Deras funktioner i husen var att fungera som ljusinsläpp och inte minst för att få ut röken från eldhärden. Öppningsanordningen bestod av en stång som var kopplad till vindögats ram, så att den gick att öppna och stänga inifrån huset. För att hålla bort ovädrets makter använde man i dageröppningarna material som komagar, fiskblåsor samt oljad lärft (linne). Ända in på 1800-talet användes dessa material i vissa delar i Sverige som glasersättning i dageröppningarna. Samuel Kiechel nämnde att man använde pergament, som är tillverkat av djurhudar, men det är troligt att det han såg var komagar.

Jönsas Äskhults by i Halland från 1600-talet. Man ser den låga dörren och höga tröskeln

Dörrarna var så låga, att man måste bocka sig djupt för att komma in. Däremot var tröskeln så hög, att den var svår att komma över. Detta berodde på att man ville hindra den uppväxande ungboskapen att smita ut.

 

Ugnen i Yxnås-stugan i närheten av Vårgårda. Observera dörrhöjden

I stugan har de ett bord, vanligtvis så långt som stugan var bred. Kök, kammare, sovrum samt allt vad tillhörde hushållet inrymdes om vintern i detta rum. I stället för spis brukade man en bakugn i vilken man börja elda tre timmar före dagningen, så att detta rum var så varmt hela dagen, att hustrun, barnen och tjänstfolket, som inte arbetade utomhus, kunde gå hela vintern i bara linnet, även om det var så kallt utomhus, att ungboskapen kunde förfrysa i stallen.

När det gällde sovplatser hade var och en sin särskilda plats. Bredvid bordet fanns vanligen en sängplats, fylld något med sängkläder, men till största delen med halm. Denna var avsedd för bonden och hans hustru. Omkring bakugnen, där det var varmt och gott låg barnen. De som fortfarande var så små att de låg i vagga, låg i en liten rund kista gjord av ett stycke urholkat träd. Denna kista var bunden vid ett rep, som var fäst upptill vid en bjälke och svävade ungefär en halv meter över marken, så att den långsamt kunde gunga man fram och tillbaka.

På bänkarna, som var täckta med halm, sov drängarna och pigorna. Främmande gäster fick ligga på golvet, men om värdfolket ville visa dem särskild uppmärksamhet, lät man dem sova på bordet.

Förutom hundar, kattor, höns och duvor, som inte hade någon större betydelse för hushållet, höll man även kalvar, lamm, getter och grisar inne i husen. De senare hade vanligtvis sin plats mitt i stugan och hade för vana att slicka de sovande i ansiktet på natten.

Gumma med gris och höns vid en skiftesverkslada med halmtak

Då människor och kreatur vistades i samma rum, kan man föreställa sig, vilken ”angenäm” doft det rådde inomhus, dofter som inte hade någonstans att ta vägen såvida man inte öppnade dörren. Samuel konstaterade att ”en främling blir af den dåliga lukten mättare än af den bästa måltid.”

Husbonden var alltid den förste vid bordet och han satt på ena kortsidan medan hans hustru hade sin plats vid en av långsidorna. Husbonden hade rätt att under måltiden avge en kraftfull rapning eller flera efter varandra, vilket även hustrun och barnen tilläts göra. Den långväga gästen Samuel trodde att detta var för att roa främmande gäster i stället för att tala till dem.

Då någon hade tillräckligt mat och dryck med sig för sin egen del, och även till att bjuda sin värd, var han alltid välkommen. Bönder förväntade sig små gåvor av sina gäster så som till exempel muskot, kanel, nejlikor och ingefära. Däremot hände det sällan att gästerna betalade för sig med pengar.

De dryckeskärl som sattes på bordet, bestod av en stor, vid trästånka, som man måste lyfta med båda händerna.

Kvinna i 1500-talsdräkt och med stånkor i händerna. Foto: Lars Lykta och Thomas Hertzman

Samuel Kiechel fann kvinnorna i Sverige vackra och, till och med så vackra att de kunde mäta sig med zigenerskor.

”Kvinnorna äro af naturen sköna, finbildade och hvithylta, och hålla sig i klädedrägten renliga, snygga och »adeliga»; jag vill tro, en kan ofta ett fjärdedels år bära samma lintyg om halsen; eljest i medfödda seder, dygder och skönhet icke olika sigenerskorna.”

Detta gällde dock inte bara bondfolket, som bodde här och var i skogarna och ödemarkerna och aldrig kom därifrån utan han konstaterade att det även i städerna fanns vackra kvinnor.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: