I DAG ÄR DET

DEN 12 APRIL

LIV

Ragnarök Notera Tor som möter Midgårdsormen och Oden som rider fram mot Fenrisulven Målning av Johannes Gehrts

Kvinnonamnet Liv är ett nordiskt namn. Namnet härstammar från det fornnordiska ordet hlif med betydelsen värn eller skydd och som fortfarande står för detta i isländskan. Liv förknippas oftast med ordet liv vilket också är riktigt. I den nordiska mytologin var Liv kvinnan som överlevde ragnarök.

För 25 år sedan var namnet mycket ovanligt i Sverige, men har sedan dess ökat i popularitet.

I Sverige finns det runt 10 000 kvinnor som heter Liv.

DEN 12 MAJ

CHARLOTTA OCH LOTTA

 

Drottning Hedvig Elisabet Charlotta, 1759-1818, drottning av Sverige, prinsessa av Holstein-Gottorp

Charlotta är en fransk feminin form av namnet Charlot som betyder lille Charles. Charles är en fransk och engelsk form av det nordiska namnet Karl som betyder karl, fri man. Namnet har funnits i Sverige sedan mitten av 1600-talet. Andra varianter av namnet är Charlotte, Carlotta och kortformen Lotta.

Charlotta var ett vanligt namn kring sekelskiftet 1900. Namnet fick sedan ett uppsving under 1970-talet. Det finns mellan 25 000 och 30 000 kvinnor med namnet Charlotta i Sverige.

Lotta är en kortform av det franska namnet Charlotta som är en feminin form av namnet Charlot som betyder lille Charles. Namnet har funnits i Sverige sedan 1700-talet. En dansk/tysk variant av namnet är Lotte.

Det finns knappt 5000 kvinnor som heter Lotta i Sverige.

DEN 12 JUNI

ESKIL SAMT ESKILSDAGEN

Eskil Andersons och Plans familjer Härvsta Simtuna socken Uppland Foto John Alinder 1921

Eskil är ett mansnamn med omkring 6 000 bärare, men som ökar i antal. Namnet har nordiskt ursprung med betydelsen gud och hjälm. I gammalsvenska återfinns namnet som Askel eller Æskil, i gammaldanska som Askil eller Eskil. Eschillus är en latiniserad form av det danska mansnamnet Áskell eller Ásketill. Den finska varianten är Esko.

 Eskil blev vanligare på 1990-talet men har aldrig varit något modenamn.

Eskilsdagen var det tid för att så rovfrö och dagen var en märkesdag för rovsådden. I Norrland ansågs regn på Eskilsdagen förebåda skada på skörden och mer regn.

Sankt Eskil är ett svenskt helgon och, tillsammans med Botvid, ett av Södermanlands skyddshelgon. Han är även Närkes apostel. Eskil som tros ha avlidit omkring år 1080, omtalas som helgon första gången på 1120-talet i munken Ailnots legend om Knut den helige. Där sägs att Eskillinus, en biskop av förnäm engelsk härkomst, skall ha dödats av barbarer som var Suethi et Gothi, alltså svear och göter. Den 11 juni förekommer som festdag för Sankt Eskil i svenska kalendarier första gången omkring 1200. I andra stift än Strängnäs stift flyttades helgondagen senare fram till 12 juni.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 39 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 39 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

HERRMIDDAG OCH KRUMGÄDDA

Herrmiddag för 100 år sedan

Gyllensvärd var alltid full av alla möjliga skälmstycken och upptåg. Han hade en adelsman, en gammal ungkarl som hette Ollonborg, inneboende hos sig. Denne var kanske inte en av de mest snabbtänkta och när Gyllensvärd snurrade till det med sina upptåg blev Ollonborg med tiden fullständigt förvirrad.

Karta över Sämsjön med säterierna Ollestad och Sämsholm, samt Håkentorp utsatta. Vid den runda ringen låg Säms kyrka

En söndag sa han till Ollonborg:

”Den där prästen är jag så arg på, som du vet. Den ska vi ta och skjuta. Han skall till Säms kyrka å då ska vi passa på.”

”Men det går väl inte”, invände Ollonborg. ”Det är alldeles för långt håll”.

”Joodu”, sa Gyllensvärd, ”vi ska ta min stora bössa, den går långt, den du. Och så går vi upp på vinden, där har vi fri sikt.”

När det var dags gick de upp på vinden med bössan och lade sig vid ett halvrunt fönster, som vette ut mot sjön. Dessutom tog Gyllensvärd med sig en kikare, som han satte för ögonen på Ollonborg.

”Nu håller jag den här för ögonen på dig, medan du riktar in bössan”, tyckte Gyllensvärd. ”Rikta nu in bösspipan mot kyrkporten! Sedan tar jag kikaren och håller utkik efter prästen. När han kommer och går in genom kyrkporten, kommenderar jag: fyr! Och då låter du skottet gå, förstår du.”

Ollonborg förstod ingenting, men han gjorde som han blivit befalld. Tack vare kikaren såg han kyrkan och folket, som kom och gick in i den, på ganska nära håll. I verkligheten är det väl inte långt ifrån en hel fjärdingsväg (fjärdedels gammal svensk mil, 2 672 meter mellan Ollestad och Säm, fågelvägen räknat.

”Nu kommer han”, sa Gyllensvärd efter en stund.

”Håll dig nu beredd! Färdig till eld! Fyyyr!”          

Då tryckte Ollonborg av bössan.

”Dädu, dädu, det tog allt!” sa Gyllensvärd förnöjt när skottet gått. ”Prästen datt, det såg jag”.

Samma dag hade Gyllensvärd ställt till med stort herrkalas, fast Ollonborg inte visste något om detta, och bland de inbjudna var också länsman. När denne kom åkande, låtsades Gyllensvärd att han blev mycket förvånad.

”Nudu, nudu!” sa han. ”Nu kommer de och tar dig! Det är länsman som kommer. De måtte sett, att skottet kom härifrån.”

Då blev Ollonborg alldeles ifrån sig.

”Ja, jag vet ingen annan råd, än att du får försöka gömma dig”, rådde Gyllensvärd. ”Spring ner i källaren och stjälp ett kar över dig, medan jag tar emot och uppehåller länsman en stund här uppe!”

Ollonborg följde rådet. Han sprang ner i källaren och gömde sig där.

När gästerna väl hunnit samla sig, var det någon som frågade:

”Nå, var har du Ollonborg?”

”Ollonborg”, sa Gyllensvärd då och såg fundersam ut, ”herrarna frågar efter Ollonborg, men sanningen att säga, så vet jag inte själv, var han håller till. Han blev alldeles från vettet, när han fick se bror länsman komma. Nu kommer han och tar mig! skrek han. Och sen sprang han sin väg och gömde sig. Du måtte ha något otalt med honom, kära bror?”

”Å, du pratar!” sa länsman och skrattade allt vad orkade. Och de andra gästerna likaså.

”Ja, middagen är inte serverad ännu”, återtog Gyllensvärd. ”Vi kan ju ta oss en liten rond, medan vi väntar på den, och se om vi kan finna honom. Jag undrar om vi inte har honom här nere i källaren”. När man kom ner i källaren satt Ollonborg inkrupen i ett hörn med en bytta över sig.

”Ja, min kära Ollonborg, kasta du av dig den där för vi ser dig allt. Och kom så fram och bekänn ditt brott först som sist, om du har något att bekänna”, tyckte Gyllensvärd.

Då blev den stackars Ollonborg återigen förtvivlad och bönföll om nåd och förskoning, för att ha skjutit prästen.

Tokig var han förut och tokigare blev han efter en sådan behandling, men herrarna bara skrattade och hade roligt, och det var ju för deras skull det hela var tillställt.

Mansväst Foto Mona-Lisa Djerf Nordiska museet

En gång anmodade Gyllensvärd en skräddare nere i Hov eller Säm, eller var han nu bodde, att sy för sig, för han var i behov av ett par nya byxor och en väst, och för en gångs skull tyckte han sig gott kunna anlita sockenskräddaren. Denne kände sig ju åtskilligt hedrad av uppdraget men glömde, dumt nog, att göra sig underrättad om, hur västen skulle sys. Han sydde den som brukligt var, när det skulle vara riktigt fint på allmogevis, det vill säga med tvärgående röda snören med hakar medan herrefolk brukade knappar. När skräddaren kom med kläderna, blev Gyllensvärd rasande.

”Tror mäster jag är ena kalkonhöna!” sa han. ”Men jag skall – lära honom annat”

Gyllensvärd menade egentligen inte så illa, men skräddaren blev så rädd, att han sprang till dörren från både sömnad och sömlön och allt ihop och så fick Gyllensvärd sig ett gott skratt.

Gyllensvärd hade en dräng som hette Lars. En gång, då han skulle bära upp en tunna råg på magasinet, sviktade benen på honom, ”de braga och dillra”. Detta observerade Gyllensvärd. När han kom in, kallade han på sin hushållerska och sa:

”Du får allt fora på Lars bättre, så han orkar med sina tag.”

Efter den dagen fick drängen sådan kalasmat, så det var rent obeskrivligt. Gubben Gyllensvärd var grov och illmarig, men i grund och botten ville han folket väl.

Även gent emot de världsliga myndigheterna tyckte Gyllensvärd sig vara själv nog i både de ena och det andra.

Ekskog

Ingen fick på den tiden avverka en enda ek utan föregående laga syn och lösen, ty så länge krigsskeppen byggdes huvudsakligen av ek, förbehöll sig kronan rätten till detta ädla virke på såväl krono- som skattehemman. Gyllensvärd lät ändå avverka ekskog utan vare sig syn eller lösen, men till slut var det en knekt som anmälde honom. Han hette Ljung och var från Jonstorp i Hudene. När Gyllensvärd fick vetskap om, vem som anmält honom, pratade han med sin hundpojke, en rysk fånge, som han på något sätt kommit över, och bad honom att skjuta Ljung. Ryssen utrustades med en bössa och ammunition samt mat för fjorton dagar. Sedan var det meningen, att han skulle passa på, när Ljung gick och slog bland buskarna på sin knektäng nere vid ån i närheten av nuvarande Åbacken, som var hans soldattorp. Att ryssen utan vidare gick med på Gyllensvärds mordplaner var inte så underligt, för han fick löfte om omedelbar frihet efter fullgjort uppdrag, och väl ur landet hade han ingenting att frukta. Gyllensvärd hade räknat ut allt så väl.

Rättaren på godset kom emellertid av en ren tillfällighet mordplanen på spåren, och då underrättade han sin syster, som i sin tur sände bud till Ljung och varnade knekten. Denne blev då så rädd, att han lämnade både orten och roten så fort han kunde och tog anställning vid Kungliga gardet i Stockholm. Väl i säkerhet anmälde han emellertid Gyllensvärd än en gång, denna gång för mordanslag.

Gården Ljunga i Od 1898 med familjen Odqvist som ägde den vid den tiden

Såväl den olagliga ekavverkningen som mordplanen kunde ledas i bevis, och i följd därav blev Gyllensvärd ådömd ganska höga böter. För att betala dessa tvingades han sälja gården Ljunga i Od med tillhörande kvarn, som var hans privata egendom. Säteriet Ollestad hade han ju bara på arrende.

”Ja den Ljung, det vart mig en dyr knekt”, brukade han säga, när saken kom på tal. ”Den har kostat mig Ljunga och Ljunga kvarnar.”

Gyllensvärd hade en skogvaktare, som hette Tutterman. Han var finne. En dag skulle Gyllensvärd ha kalas, som han ofta hade. Då gick han in till Tutterman och sa, att han ville ha hjortstek till middagen. Nu visste Gyllensvärd likväl som någon annan, att det inte fanns några hjortar där i trakten, men han gjorde så på ”rent ful”, för han ville utröna, vilken makt den andre hade.

”Det ska bli”, svarte Tutterman, men han gjorde sig inte besvär med att gå ut ur stugan ens, han bodde i en flygelbyggnad på gården.

Efter en stund kom Gyllensvärd in till honom för andra gången.

”Nå, har du skjutit någon hjort än?” frågade han.

”Nej”, svarade Tutterman, ”men han är på väg hit allt vad benen förmår bära honom. Du ska veta att jag måst ta honom ända från Lindås (gammal herrgård på Hunneberg), och det är minsann inte nästgårdsväg därifrån och hit, som du vet. Nu är han vid, och så nämnde han ett berg här väster ut, men om en timme är han här.”

Med de beskeden fick Gyllensvärd vända om in till sig.

Vid pass en timme därefter kom mycket riktigt en hjort springande in på gården till Ollestad. Tutterman gick ut på trappan och sköt ett skott, men han gjorde inget besvär med att rikta bössan mot hjorten, men likafullt stöp den. För att göra Gyllensvärd till lags, hade han tagit fram den på för kort tid. Han hade överansträngt hjorten, och det hade han inte rätt till, ”men vem han hade att svara i detta fall, minns jag inte”, sade Mood.

När hjorten var slaktad, gick Tutterman in till Gyllensvärd och sade:

”Nu får du gå med ut och bestämma, hur mycket som skall in för i dag.”

Så det blev visst hjortstek till middagen den dagen.

En vårmorgon var Gyllensvärd uppe tidigare än vanligt och då hörde han, hur orrarna spelade bort i Nordhagen. Tutterman sågs inte till, och det retade Gyllensvärd att hans skytt inte passade på när det bjöds tillfälle att skjuta en fin orre. Han gick till honom och sa:

”Orrarna sitter bort i Nordhagen och kuttra: Tut. Tutterman legger inne å söver!”

”Åja, vänta du lite”, sa Tutterman. ”Du ska allt få dem.” och så drog han på sig byxorna. Sedan gick han på förstutrappan och blåste i en pipa. Då kom alla orrarna och satte sig i ett stort träd på gården, och där blev de sittande, fast Tutterman sköt ned den ena orren efter den andra.

Nå, hur många ska du ha?” frågade han efter en stund. Då låg där en hel drös.

”Dä tyr, dä tyr!” sa Gyllensvärd.

”Ja, då får de andre fara”, tyckte Tutterman.

Se, de hade inte i sin makt att lämna trädet, förrän han sade till.

Stolt gäddfiskare. Målning av J Fredholm

En söndag ville Gyllensvärd nödvändigtvis ha ”krum-gädda” (maträtt där gäddstjärten sticks in i gapet och fästes med en trästicka, varefter gäddan kokas. Se recept i slutet på berättelsen) till middagen, och så ålade han Tutterman att ge sig ut efter en, fast det var mitt under högmässotid. Det skulle vara en ”passelig” gädda ville Gyllensvärd.

”En passelig! Hurdan ska den då vara?” undrade Tutterman.

”Det ska jag säga dig, då du kan visa mig den”, sa Gyllensvärd. Och så följde han själv med för att kunna ge besked om vilken gädda som bäst passade honom.

Tutterman trollade fram den ena gäddan efter den andra, stora granna gäddor, som kom upp och simmade runt omkring båten. Men vilken gädda, som Tutterman än visade på, tyckte Gyllensvärd att det borde finnas ”passeligare”. Han sa så på rent ful (djävelskap).

Slutligen kom det upp en gädda, som var större och grannare än någon annan.

”Den tar vi!” sa Gyllensvärd då.

Då grep Tutterman henne över ögonen, så som en riktig fiskare alltid tar dem, men i detsamma som han lyfte gäddan över båtkanten, blev hon förvandlad till ett anskrämligt vidunder med huvud så stort som på det värsta kreatur. Gyllensvärd blev så rädd, att han knappt visste till sig, för gäddan ville åt honom.

”Nej, hyv henne i!” skrek han, ”hyv henne i! Hon sluker mej” och det gjorde Tutterman, men efter detta lagade Gyllensvärd att han kom i land och hem, och det fort ändå.

Gyllensvärd höll kalas varenda söndag, och vid kalasbordet fick han sin död. Just som han skulle skära upp julskinkan, föll han ner och dog.

Samma dag försvann också Tutterman. Man trodde först att han givit sig av utan att säga till någon, men när man såg efter närmare, fann man att han hade alla sina tillhörigheter kvar i stugan.

”Hans tid var nog ute med husbondens”, sade man då. Det var nog så uppgjort.

RECEPT KRUMGÄDDA

Krumgädda är en maträtt som innebär att gäddstjärten sticks in i gapet och fästes med en trästicka, varefter gäddan kokas.

Stor, färsk gädda fjällas ej, rensas blott, gallan skäres varsamt bort; lever, rom och gädda sköljas väl, stjärten stickes i gapet och fästs med en vass trästicka. I ryggen skärs på några ställen en djup skåra, och gäddan lägges med buken ned i en kokande vattengryta med en hand salt till varje halvt kilo fisk. Fisken bör kokas i kort spad, annars blir den mustlös. Lägg lock på grytan, låt gäddan koka på stark eld i en halvtimme, och när fenorna lossnar  är den färdig och vattnet hälls av.

Gäddan serveras med smält smör och riven pepparrot eller pepparrotssås samt inkokt potatis. Levern, skuren i bitar, garneras på gäddan.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: