I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

NÄR BARNJUNGFRUN GIFTE SIG

Råbäcks herrgård 1922

Augusta Olivia Andersson, som var född i Göteborg 1857, ville 1886 efter fem års tid som barnsköterska hemma hos herrskapet Klingspor på Råbäcks säteri, gifta sig med skepparen och kalkbrännaren Carl Johan Andersson vid Råbäcks hamn nedanför Killekulle vid Vänerns strand, son till mjölnaren i Sågersta kvarn Anders Larsson. Herrskapet på Råbäck säteri ville dock inte förlora sin duktiga barnjungfru och lyckades övertyga henne att stanna kvar ända fram till bröllopet som stod i november 1886.

1880 köpte greve Carl Klingspor den mycket gamla herrgården i Råbäck vid Kinnekulle i samband med att han gifte sig med den tjugoåriga friherrinnan Sofia Lovisa Silfverskiöld. Exakt nio månader senare föddes herrskapets första barn, sonen Carl Vilhelm, med det ytterst märkliga tredje förnamnet Orozco, ett namn som härstammade från Mexico. Vilhelm, som han kallades, skulle komma att bli en inflytelserik man, diplomat samt medgrundare av investmentbolaget Kinnevik. Strax efter sonens födelse kom Augusta som barnjungfru till Råbäck. Förutom att passa den lille parveln och blivande baronen hade Augusta även uppgiften att ta hand om all tvätt på godset.

Från herrgården var det inte långt ner till kvarnen och där träffade hon sin blivande man, Carl Johan Andersson.

Augusta erinrade sig mycket väl den unga friherrinnan på Råbäck. Enligt samstämmigt omdöme var hon mycket avhållen, fast hon inte gjorde mycket i sitt hus, hon var ej uppfostrad så. Tjänarna tyckte inte att det hörde till att hon skulle lägga sig i de husliga sysslorna: ”Ho va friherrinna, ho va som en drottning” sa Augusta med stark övertygelse, när hon tänkte på den gamla tiden i hennes tjänst: ”Allt va ho ba, de gjorde vi så gärna. Å allri klandra ho, va vi gjorde”.

”Det kvittar, hurdana ho var, men rar å snäll var ho, så förnäm å rar mot alla, å de var baron mä å de ä desse mä” (desse = familjen Klingspor). ”Men ho hållde på sin värdighet så gränslöst”

Brudpar i svart Bodums socken Ångermanland 1910 Foto Petrus Hedström Ljungö Nordiska museet

Baronen var så förtjust i sin barnjungfru att han höll i bröllopet åt henne och dessutom fick hon 50 kr i bröllopsgåva. Friherrinnan band hennes myrtenkrona. Augusta fick hjälp av en sömmerska som bodde i herrgårdens grindstuga att sy sina plagg till bröllopet och en annan sömmerska hjälpte till att sy klänningen.

Augustas mor bodde i Göteborg medan brudgummens mor redan var död. Själva bröllopet stod hos brudgummens far och syster i Sågersta kvarn som hörde under Råbäck och bara låg några hundra meter från herrgården. Ett par vänner till brudparet fungerade som värdfolk.

Råbäcks herrgård. Foto Almqvist&Cöster

På bröllopsdagen fick ett par unga flickor det hedervärda uppdraget att klä bruden, som var vackert klädd i sin svarta klänning. Under den hade hon en särk av fint linne samt byxor, antagligen bar hon detta plagg för första gången i sitt liv. Byxor var ett plagg som hennes mor eller mormor aldrig hade begagnat, enligt vad Augusta själv trodde och som barn i hemmet hade hon aldrig heller haft byxor. Det var över huvud taget mycket ovanligt att kvinnor bar underbyxor under 1800-talet. De allra flesta föredrog att gå bara under kjolarna. I motsats till idag var det vanligt med svart klädsel på bröllop. På fötterna bar bruden nysydda kängor. I utstyrsel hade hon även sex stycken underkjolar, tre yllekjolar och tre flanellkjolar.

Vitsömmerskan i grindstugan hade hjälpt henne att sy lakan och sticka täcken. Senare som gift fick Augusta sticka sina täcken själv.

Lördagen den sjätte november vigdes de båda i prästgården och kördes dit med herrgårdshästar. Fyra äldre män följde som vittnen.

Psalmbok i sammet med guldkors

Av brudgummen fick bruden en psalmbok av svart sammet med ett förgyllt kors på. Den var tryckt med tysk stil 1883, finstilt och med vackert guldsnitt och kors som knäppe. ”Den har ja än” sade Augusta 1940, när hon berättade om sitt bröllop femtiofyra år tidigare.

När brudparet kom ”ifrå kyrka” kom en spelman dem till mötes långt upp i skogen. När de kom fram var middagen färdig. Det bjöds på fruktsoppa, kött och fiskpudding och öl och brännvin. ”Må tro, då va han gla´r”, sade Augusta om brudgummen. ”Men de va min fasa!”.

”Första dansen”. Bondbröllop vid Hjula i Södermanland 1837. Akvarell av Fritz von Dardel

På kvällen dansade man. Alla skulle dansa med bruden och betala danspengar. De dansande gav mycket olika, från 25 öre till 5 kronor. ”Ja fick mycke pengar”, berättade Augusta. ”De va så många skeppare, som va me, å de hade sej så! De la ihop till spelmännen”. Det var inte underligt, att det var många skeppare med på bröllopet. Sågersta ligger ju nära hamnen och enligt Augusta var hamnen på 1880-talet fullt med skutor och vita segel.

Danserna varade hela natten och man svängde runt till ”polske å vals å polkett å mazurka i turer”. ”Polske dansa di bäst. Di neg inte ” konstaterade bruden.

”Allihopa dansa, di gamla gummorna med: De hade kjolar så via, så de slog mot väggera. En gammel gubbe dansa så: ´Scho, sa hán. Gubbarna var på bröllopet klädda i vadmal och stövlar. En gubbe, som dansade bra, hade stora ”krögstövla” på sig, men det gick bra ändå. De va la rolit” sade Augusta vid minnet av sin bröllopsfest över femtio år tidigare.

Själv dansade hon inte så bra för hennes föräldrar hade uppfostrat henne väldigt strängt.

Det var bröllop i dagarna tre eller nästan hela veckan. Första dagen dansades det mycket, men sedan åt man mest och pratade ”å skôja” men dansade mindre.

 

Sågersta kvarn vid Råbäcks hamn. Anders Larsson, Carls far längst till höger. Foto Kinnekulle hembygdsförening

Bröllopet blev fint och Augusta levde lycklig om än fattigt med sin Carl i många år på Sågersta kvarn.

Carl tvingades sluta som skeppare eftersom han skadade ett ben. Han tog då anställning på kalkbruket där han blev förman 1895. Familjen bodde i ett rum och kök och fick fem barn. De höll en gris om sommarn och en om vintern.

Smör måste de köpa från herrgården och det hade de inte råd till annat än vid helger. Kunde de få sig en ansjovisburk kändes det som kalas.

När Augusta drygt femtio år senare blickade tillbaka på sin tid på Råbäcks herrgård hos greve Klingspor och friherrinna Silfverskiöld, mindes hon hur friherrinnan köpte många klänningar utomlands. ”Och diademer å allt möjligt”.

Hennes tid som barnjungfru mindes hon med stor värme.

 

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: