I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

DAMMA-KLAS

Alingsås Drottninggatan 1898

När dagens inköpslustna konsumenter tar sig till Bolltorp i Alingsås gör de det vare sig till fots eller för att träffa någon riddare, i alla fall inte någon som levde på medeltiden.

Gården Bolltorp i Alingsås omnämndes redan den 30 juni 1357 som Bartorp då riddaren Harald Karlsson bytte bort sina gods i Häggum i Valle härad till abbedissan Helena Gisladotter och klostret i Aranäs (vid denna tid ägt av Gudhems kloster) mot systrarnas gods i Bolltorp i Alingsås socken.

Harald Karlsson var riddare och riksråd under kung Magnus Eriksson men omnämnes som väpnare då han tillsammans med gräddan av kungens män i Stockholm år 1375 undertecknar kung Albrekts nya fridsstadga.

Gården har sedan dess haft många öden, bland annat som gård åt cisterciensorden, som var en katolsk klosterorden grundad 1098 av benediktinmunkar som vände sig mot vällevnaden i dåtidens kloster och ville återgå till de stränga benediktinerreglerna. Gården lydde på denna tid under Varnhems kloster.

I början av 1800-talet ägdes Bolltorp av Jean Anders Adelsköld och hans hustru Sofia Ulrika Tham, föräldrar till den mer kände Claes Adelsköld, som byggde Nolhaga slott. Förutom Bolltorp var sonen innehavare av Nolhaga, Öijared, Rödene, Lövekulle, Bryngesnäs och en del gårdar uppåt Västergötland. Så där kan man verkligen tala om en jorddrott.

Claes Adolf Adelsköld och hans dotter Bib-Aslög Sofia Maria Annhild

Nästan allt togs ifrån honom genom olyckliga affärer med Göta Kanalbolag, som gick i konkurs. Även hans svärfar, majoren Wolrath Tham, som ägde Hjälmareds säteri, drabbades av samma öde. Familjerna Adelsköld och Tham fick så småningom flytta till Alingsås och bodde då gemensamt i fastigheten Drottninggatan 2 vid Plantaget där de sedan levde under helt andra omständigheter än tidigare som godsägare och herremän.

Är 1911 köpte Svante Melin på Hjälmared Bolltorps gård, vars vita, vackra mangårdsbyggnad låg som ett blick fång för hela nejden. Säljare var patron Lindström på Nolhaga egendom, som då sålde många av sina utegårdar. Sju torp kom att tillhöra Bolltorp, nämligen Hjälmared, Kroken, Slättebacke, Valken, Gylland, Ruskahed och Karlsberg.

På sina nästan dagliga promenader i början på 1900-talet upp mot Bolltorp gick författaren och folklivsforskaren Håkan Sandstedt förbi ”Damma-Klas” kulle där torpet Karlsberg låg. Det var en liten bergig ekskogsdunge öster om Bolltorpsvägen, omedelbart intill den nya bebyggelsen Bolltorp, som börjat uppföras i området. Håkan mindes att det växte liljekonvaljen på dessa kullar.

I författarens ungdom fanns här två stugor, som båda hette Karlsberg. De låg strax intill varandra. I den ena stugan, den större, bodde Johan och Anna med fyra barn. Johan var torpare under Bolltorps gård.

Två skomakare 1898

I den andra stugan, som i stort sett bara bestod av ett rum och delvis hade jordgolv, bodde ungkarlen och skomakaren ”Damma-Klas”. Grannsämjan mellan stugornas folk var inte den allra bästa. Orsakerna var många.

Skogsdungen där stugan stod kallades i årtionden efter att stugan sedan länge försvunnit för “Damma-Klas dunge”, men området Bolltorp har numera fått ge plats åt stadens största ansamling av billiga handelsvaror fint förevisade i lador så stora att vilken storbonde som helst på 1800-talet hade blivit grön av avund.

Klas var synlig varje dag i staden med sin spånkorg. Han bar långt vitt skägg och hade oerhört trasiga kläder. Hur han klarade sitt uppehälle var en gåta.

Villa Stjärnvik Alingsås

”Damma-Klas” lär ha varit en duktig skomakare och då han tillämpade humana priser hade han en hel del att göra med sitt skomakeri. För vanlig halvsulning och klackning tog han nittio öre, med extra tjock sula blev det en krona jämt. Konkurrensen i trakten hade han bara av en skomakare Carl Fredrik Kempe, som hade sin stuga vid gamla infartsvägen till Stjärnvik vid Kungälvsvägen. Kempe blev borta en dag och hittades sedan död i ett dike in mot staden.

”Damma-Klas” hade många kunder inne i Alingsås och nästan dagligen syntes han på stadens torg med sin spånkorg. Han bar långt, grått skägg som sträckte sig ner på bröstet. I det veckade, skrynkliga ansiktet fanns en oproportionerlig stor näsa, men ett par pigga och illmariga ögon lyste upp den annars så skäggiga, gråa och inte så litet slitna gestalten. ”Damma-Klas” tycktes aldrig ha bråttom, utan gick sin väg i maklig lunk.

På Lönnvägen på Ingelund bodde vid denna tid en förläst, åldrad akademiker vid namn Högrell. En mycket snäll och timid gammal man som inte gjorde någon människa något förnär, men som hade den egenheten att bli topp tunnor rasande om man råkade spotta i hans närhet. Han hotade då den arme brottslingen med alla helvetets kval och elände. Högrell fick givetvis heta “Spottegubben” för sin egenhet.

När ”Damma-Klas” en dag var på väg hem till Bolltorp från sina ärenden i stan råkade han spotta ut sitt snus vid kyrkogårdshäcken vid Lönnvägen. I detsamma kom Högrell, skymd av häcken, Lönnvägen fram.

Det blev ett liv utan dess like, Högrell hötte med käppen och förföljde ”Damma-Klas” ner mot Nyebro och talade om vilka kval och bedrövelser han skulle få i helvetet.

”Damma-Klas” tycktes först inte bry sig om uppståndelsen, men stannade så småningom och vände sig om i sin lugna takt och sa:

”Helvetet? Sa du de? Dä va ja i da mä ett par skor, å de bjö mej på kaffe. Dä va. snällt fölk ska du veta!”

Högrell kom av sig, tittade förvånat på ”Damma-Klas” och lunkade sedan mumlande in mot staden och verkade mycket konfunderad enligt vad åsyna vittnen berättat.

Säkert visste han inte, att ett kvarter vid Stampen i Alingsås kallades just för “Helvetet”.

En annan gång mötte ”Damma-Klas” Johan-Adolf Nilsson på Bolltorpsvägen, mest känd av gamla alingsåsare som bara “Johan-Adolf”. Han var Alingsås’ “Bolle”, luffare, marknadsartist och han jonglerade med kulor. Han var träsnidare, något av en filosof och inte så lite av en drömmare. Han strödde alltid diktcitat omkring sig. När han inte var ute och knallade i fjärran landskap bodde han på ålderdomshemmet.

Nåja, han mötte en dag ”Damma-Klas” på vägen och kunde inte låta bli, sin vana trogen, utan att deklamera något för honom. Det blev en strof av Arvid Mörne:

“Jag är ur tystnad kommen och jag går i tystnad åter in — i morgon, snart”, läste Johan-Adolf nasalt.

”Damma-Klas” tittade förvånat på honom, plirade med ögonen och sa eftertänksamt:

”Mådä! Ä du kömmen därifrå? Å ska dit i möra igen?”

Denna replik kunde aldrig Johan-Adolf glömma. Den upprepade han många gånger, log och skakade medlidsamt på huvudet.

Norra Ringgatan i Alingsås, Lisas blomsterhandel låg i det lilla huset bakom trädet till höger. Claes Adelskölds Mausoleum på Stadskyrkogården syns till vänster

”Damma-Klas” blev gammal och måste till slut tas in på landsförsamlingens ålderdomshem, som låg där stadsdelen Östlyckan nu ligger i slutet av Norra Ringgatan. Han togs väl om hand och redan första dagen fick han bada. Det kanske också var första gången i hans liv. Det blev emellertid för mycket för honom.

Han dog dagen därpå.

_________________________________________________________________

Berättelsen bygger på ett kapitel i Håkan Sandstedts bok ”Där stigarna tar slut”.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: