I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

VALLPOJKEN SOM BLEV ÖVERSTE

1632 Nürnberg svenskarnas belägring i augusti och kung Gustav II Adolf armélager runt staden

Detta är tredje delen i berättelsen om Ollestad. Om du inte läst den från början börja här: www.iglabo.se/b240

På Ollestad säteri, som ligger vackert och fridfullt vid Sämsjön strand, mellan Herrljunga och Ulricehamn, har det bott många intressanta personer och släkter, men ingen har satt sådana spår som Johan Anders Gyllensvärd.

Stamfadern för den Gyllensvärdska ätten var en skomakare i Västergötland med namnet Joen Pehrsson, som levde i slutet av 1500-talet. Dennes son, Pehr Joensson, var först vallgosse men erhöll sedan anställning som ryttare vid Västgöta regemente, och tack vare mandom och tapperhet tjänade han sig snart upp till ryttmästare. Efter slaget vid Nürnberg sommaren 1632 endast några månader innan den svenska krigarkungen Gustav II Adolf slutligen föll för en fiendes värja, blev han adlad medan han fortfarande var i fältlägret och antog då namnet Gyllensvärd till Önnarp och Hössna, båda i Hössna socken. Han steg vidare i graderna och blev överste. Hans hustru Elisabet Hand var dotter till landshövdingen Håkan Hand och Virginia, konung Erik XIV:s naturliga dotter med Agda Persdotter. När han dog 1664 och begravdes vid midsommartid på Hössna kyrkogård kunde västgötarna se tillbaka på ett mäktigt öde och fantastiskt levnadsverk, från vallgosse till överste och gifte med kungens dotterdotter.

Att en så märklig karriär skulle bli till ett kärt folkminne, säger sig självt, och berättelsen om den fattige vallgossen, som blev överste levde kvar på folkets läppar i ett par hundra år. Det berättades att han tog namnet Svärd som soldat och var djärv, oförvägen och utmärkte sig i den ena striden efter andra.

En gång när kungen råkade tappa sin värja under ett handgemäng med några fientliga ryttare, kom Svärd precis i rätt ögonblick till hans hjälp, och tack vare hans raska ingripande blev kungen räddad till livet. När Svärd därefter räckte kungen sin värja, sade denne:

”Nu skall du inte mer heta Svärd utan Gyllensvärd” och så blev han adlad och utnämnd till överste.

Enligt en annan berättare tjänade Svärd för nummer 66 vid Älvsborgs kompani av Västgöta regemente. Han var med då Gustav Adolf stred i Tyskland. En gång fick kungen hästen skjuten under sig, och när hästen stöp, följde kungen med i fallet, men då sprängde Svärd fram och kastade upp kungen på sin egen häst. Det var gjort på ett enda ögonblick, för han var så fruktansvärt stark.

”Den hjälpen var gyllen värd!” sa kungen då och red vidare. På det sättet gick fienden miste om sitt ädla byte och vårt fosterland fick ha kvar sin härförare för nya tappra strider.

Efter att kungen ridit i väg kastade Svärd sig upp på en annan häst, som blivit herrelös i striden om kungen, och kom undan med livet även han. För denna bragd blev han adlad och tog namnet Gyllensvärd. Dessutom fick han välja vilken gård han ville och då valde han Ollestad till sitt säteri.

Det är, som märks, ett gammalt omtyckt sägenmotiv som här varieras.

Beträffande den senast anförda varianten skulle kunna anmärkas, att Pehr Joensson, därest han är identisk med sägnens Svärd, ej erhöll Ollestad utan Hössna i förläning. Det var först dennes sonsons sonson, nämligen den i det föregående omnämnde Anders Johan Gyllensvärd, som blev innehavare av gården i fråga. Denne var född 1718, blev förare vid Livgardet 1740, löjtnant i fransk tjänst 1747, därpå överste och sedermera överjägmästare i Västergötland, Bohuslän och på Dal. Han dog 1792 på sin gård Stora Långared i Murum inte särskilt långt från Ollestad.

Omkring namnet ”Gyllensvärd på Ollestad” har en mångfald sägner samlat sig. Så var till exempel prästen och hans förkunnelse liksom sakramenten ofta föremål för Gyllensvärds hån och begabberi. Men ”gubben var grov”, sägs det, och rätt antagligt är att han gycklat hänsynslösare än någon annan. Särskilt var Skölveneprästen, Anders Tengzelius, föremål för hans ovilja, vilket måhända hade sina randiga skäl och rutiga orsaker, som det heter.

Det berättas, att prästen vid ett tillfälle skall ha anklagat Gyllensvärd för att ha flytt i en strid mot danskarna och därmed bragt skam och vanära över de svenska vapnen. En sådan beskyllning kunde översten naturligtvis inte acceptera, hur det än förhöll sig i verkligheten.

Om kyrkoherde Anders Tengzelius heter det i stiftets herdaminnen, att ”han var en hög och bitter man”.

Var nu prästen hög och bitter och översten hög och stolt, kan man nog hålla för troligt, att förhållandet var mindre gott mellan dessa två myndighetspersoner. Gemene man, som var av gammaldags ortodox läggning, förvånade sig storligen över, att Gyllensvärd, så överste han var, ostraffat kunde få gyckla och driva med sin och församlingens själasörjare, som han gjorde. Ty för prästen måste alla och envar på den tiden böja sig. ”Men”, sade man, ”översten står så högt i gunst hos kungen, så han kan göra som han vill”. En del påstod till och med att han fått kungens särskilda löfte att roa sig litet med präster.

Här nedan följer så några av de sägner som äldre personer på orten ännu hade i minne vid slutet av 1800-talet.

Säms kyrkoruin

Kyrkan uppfördes troligen på 1200-talet. Den ska enligt uppgifter från början av 1800-talet ha varit liten och mörk. Den var därtill förfallen och förslag restes 1819 om att riva ner byggnaden. Efter två decenniers diskussioner beslutades att sälja kyrkan, som ropades in på auktion av ägaren till säteriet Sämsholm, som liksom Ollestad ligger vid Sämsjön. Byggnaden användes en tid som magasin, varefter den fick förfalla.

Gyllensvärd var hädisk. När hans arbetsfolk kom fram och bad om lov för att gå till Säm (kallas numera Norra Säm i motsats till Södra Säm som ligger vi Gällstad nära Ulricehamn) och låta anteckna sig till nattvardsgång, så sa han:

Vad ska I där och göra! Kom fram till mig, så ska jag bju er på lite vin och en bit bröd! I får inte mer om I går till Säm.”

En gång ålade han sina drängar att utföra ett utföra ett arbete på Kristihimmelsfärdsdag, men då var det en av dem, som tog mod till sig och sa honom vad det var en dag.

”Jaså, sa Gyllensvärd då, har han inte farit förr än i dag! Men vad angår det dig när han far. Gör nu som  jag befaller!”

Och så fick det bli.

Hovs kyrka

Om söndagarna var Gyllensvärd alltid uppe i tid till kyrkan i Hov. Där inväntade han prästen vid kyrkporten.

”Gu’da, du bror!” sa han då denne kom. ”Det var tusan vad du har sovit länge! Se här har du, vad du ska läsa upp för mig i dag (kungörelser). Och adjö med dig!”

Och så reste han hem igen. Det hände aldrig, att han förmådde sig till att gå in i kyrkan för att åhöra någon förkunnelse.

En gång, då Gyllensvärd var på väg till kyrkan, var det en piga som öppnade ett led (grind) för honom.

”Det var snällt, det du, att du öppnade för mig!” sa Gyllensvärd då och gav tösen en vänlig nick. ”Och det ska du inte ha gjort för inte.”

Då neg tösen en gång till så fint hon kunde, för hon trodde att översten ville ha henne i åtanke nästa gång det blev en pigplats ledig framme på herrgården, eller att han ville rekommendera henne hos någon av sina bekanta, men när hon strax därefter satt i kyrkan och prästen hunnit till allmänna bönen, fick hon höra honom be för sig.

Det hade Gyllensvärd ställt om på rent spe.

De hade ett par helsvarta stutar på Ollestad. En dag, då en av torpargubbarna var sysselsatt med att tämja dem, sa Gyllensvärd:

”Nu kör du mina stutar så bra, så nu ska du få skjutsa mig till kyrkan med dem på söndag.”

Gubben tog det för ett skämt, naturligtvis.

”Jo, det är allt mitt fulla allvar”, sa Gyllensvärd då. När lördagen kom fick han ytterligare en påminnelse.

”Ja, eftersom översten vill så ha’t”, sa gubben, när han kom fram på söndagens morgon.

Skjuts till kyrkan. Foto Kent Friman

Han spännde stutarna för en gammal drög (grov arbetskälke), och så åkte de till kyrkan på den, han och Gyllensvärd, ”han hade tocka infall allt ibland”. Ja, de åkte allt fler söndagar, efter vad som berättas, men stutarna var bångstyriga och trilska, som stutar vanligtvis är, innan de hunnit bli ordentligt inkörda, och torpargubben gormade och skrek i ett, för det var en så’n där tosing. Ju värre han gormade och gick an, ju roligare tyckte Gyllensvärd det var.

Det blev ett stort spektakel på kyrkvägen, när översten kom åkandes på det viset, men, som sagt, han ville så ha det.

En gång, då Skölveneprästen predikade i Säms kyrka, sände Gyllensvärd bud och hälsade honom välkommen till Ollestad på middag efter tjänstens slut. Prästen vart smickrad av inbjudningen, han tackade och lovade att komma, men Gyllensvärd menade inte allvar med sin inbjudan.

När det led mot tiden för prästens ankomst, gick han ned till stallet.

”Jag väntar Skölveneprästen hit om en stund”, sa han till stalldrängen, ”och nu ska du hålla utkik efter honom. Han har två bruna ston för åket. Men Så snart han hunnit genom grindarna, så släpper du loss hingsten. Har du förstått mig?”

Drängen nickade jakande, men såg nog litet fundersam ut. Därför stannade Gyllensvärd själv kvar i stallet, ifall det skulle falla drängen in att inte lyda order eller att utföra den på fel sätt, ty för prästen hade alla stor respekt den tiden, alla utom Gyllensvärd förstås.

Prästen kom, och så snart han hunnit genom grindarna, gav Gyllensvärd tecken. Drängstackarn hade ingenting annat att göra än att lyda. När prästen fick syn på hingsten, blev han alldeles ifrån sig.

”Hingsten, hingsten!” ropade han. ”För Guds skull, fort upp med grindarna igen!” och de kom upp i bråda rappet, tack vare en rådig och påpasslig skjutspojke. Prästen kom undan oskadd med sitt ök, men nu förstod han ju i vad avsikt översten bjudit honom till sig och reste hem.

 

Skaras biskop, Anders Forssenius, vid Gustav IIIs kröning 29 maj 1772

Till och med inför biskopen var Gyllensvärd lika självsvåldig. På en visitation i Skölvene frågade denne Guds tjänare, om folket inom pastoratet förhöll sig stilla under gudstjänsten och om de gick till nattvarden, då tillfälle gavs.

”Alla, så när som jag”, svarade Gyllensvärd då.

Det var en fattig torpare under Ollestad som hade dött, en av de allra fattigaste, men likafullt ville prästen ha änkans enda ko i likstol (även kallat likstod och själagåva, var en avgift i Sverige som betalades till prästen för en begravning/jordfästning). Då gick hon fram till översten och bad honom att för barnens skull hjälpa henne, så att hon fick behålla sin ko.

”När vill I ha honom jordfäst?” frågade översten. Änkan nämnde en dag.

”Infinn er vid kyrkporten då och då”, sa Gyllensvärd, ”så skall jag ordna resten.”

När begravningsdagen kom, mötte Gyllensvärd änkan honom vid kyrkporten men ingen präst, utan Gyllensvärd jordfäste själv sin torpare, vilket skedde med följande ord:

”Sov i ro!

Dina barn få ha sin ko!

Amen.”

Prästen blev förstås högeligen förtörnad, men han vågade likväl inte anmäla översten, för han var så högt aktad hos kungen. Det visste han.

En högsommardag 1783 dog Gyllensvärds hustru, Ulrika Charlotta Cederstråhle. Då reste han till Skölvene för att anmäla dödsfallet. Kyrkoherden beklagade sorgen.

”Visst är det ledsamt”, sa Gyllensvärd, ”men, vet bror, vad jag tänkt? Jo, jag har tänkt att låta bisätta henne i källaren hemma på Ollestad.”

”Det går väl inte”, sa kyrkoherden då. ”Hon går förvandling till mötes. Jag vill råda dig till att gravsätta henne på vår kyrkogård här i Skölvene.”

”Det kan jag nog tro”, utfor Gyllensvärd häftigt. ”Men det är bara för den förbannade lägerstaden (avgift för gravplats  som utgick med tiondelen av värdet på boskap och lösöre) du vill ha henne hit. Men, det ska jag säga först som sist: du får inte mer än Jonas (komministern), för ni har gjort henne lika god rätt båda det vill säga ingen särskild tjänst någondera.”

Johan Mood, född i Källunga socken den 2 september 1848

I detta sammanhang kan omnämnas, att Ollestadsrättarens syster, som förmedlade varningen, med tiden blev Johan Moods svärmor, och det är från henne som ovanstående liksom flera andra av dessa nedteckningar härleda sig. Författaren och Johan Moods vän, Linnar Linnarsson, var den som skrev ner dessa berättelser.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: