I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

ARABISSEN

TORPARE PÅ SLOSSBACKEN OCH MELLOMBACKEN

(Denna berättelse har hämtats från hemidan www.nepotes.se av Stefan Svensson enligt medgivande 2020-02-05)

På Torpet Slossbacken, mellan Nolgården och Västergården i Ornunga föddes Johan Olofsson.allmänt kallad Arabissen. Här följer lite av hans historia som den skildrades av Stig Svensson (min far) i Svältornas Fornminnesförenings årsskrift 1981.

Torpet Slossbacken låg i ett område tidigare kallat Ornunga Tå. Den första innehavaren vi känner till var änkan Margareta Hansdotter född 1755. Hon hade varit gift med Jonas Karlsson på södra Kyrkebol (numera museum) och blev änka 1784, bara 29 år gammal. Enligt ett sockenstämmoprotokoll från 1784 fick hon bo i fattigstugan, som låg vid Västergården och hon var bräcklig och vanför. Hon var dock inte mer illa däran än att hon tre år senare, 1787, gifte om sig med Hans Pehrsson f 1758 och bosatte sig i en backstuga på Ornunga Tå. Om Hans bodde där tidigare är okänt. De fick två barn, Lena f 1787 och Johannes f 1792. Hans Pehrsson dog redan l802 och var då antecknad som blind. Änkan Margareta levde till 1828.

Sonen Johannes gifte sig med Margareta Olofsdotter och de bosätter sig här. Han har då fått tillnamnet Skön efter att ha varit soldat några år. Stället kallades sedan för Skönstorp något tiotal år. De hade fyra barn som nådde vuxen ålder: Petter f 1818, Olof f 1821, Anders f 1824 och Lars f 1829. Petter köpte en del av Nordgården och stannade där (Petters son Johan Albert blev en välkänd spelman). Anders blev artillerist och Lars blev brukare av en del i Nordgården.

Johannes dog 1851 och Margareta 1857.

Efter Johannes död övertog sonen Olof torpet. Han kallades allmänt för Sköns Olle. Han odlade upp mera jord så att torpet växte, Det blev under hans tid förpantningshemman, Olof gifte sig med Kristina Pettersdotter f 1826 i Asklanda. De hade barnen Maria (Mari) f 1862 och Johan f 1871. Kristina var känd att vara en s.k. “‘klok gumma”. Hon botade sjuka människor genom att satta koppor och var mycket anlitad. Hon ansågs även skicklig att bota djur. Kristina dog 1896 och Olof dog senare samma år.

Sonen Johan brukade tidvis torpet efter faderns död till 1908 då han gifte sig med Fredrika (Dala-Rika) Dahl f 1862 och flyttade till henne på Mellombacken. Om Rika som var en munvig och arbetsam kvinna finns berättat om i Svältornas fornminnesförenings årsskrift 2010. Slossbacken blev sedan öde. Johan kallades allmänt för “Arabis”. Det var ett namn som han själv tyckte om att använda. Han var mörk till utseendet och i många stycken en spjuver. Han berättade själv hur han fick namnet “Arabis”. Han sa så har: “Jag var en gång i min ungdom hos juden Heyman och sökte arbete. Då frågade Heyman: ‘Vad är du för mörker individ?’ Då svarade jag: ‘Jag är Arabis från Arabien’, och sedan fick jag heta Arabis.”.

Han berättade en gång om minnen från sin uppväxttid och då bland annat om hur de hade djur inne i stugan. Han sa att han låg i en soffa i köket och denna soffa var ställd på sned i ett hörn och innanför hade de gris. På fråga om hur det gick svarade han, att det gick väl an medan grisen var liten men nar den blev större så fick han inte sova om morgonen. Grisen blev då hungrig och började grymta och lyfta i soffan med trynet. Johan gick mycket på dagsverken hos bönderna. Han arbetade något år som rallare på “banerna” bland annat i Dalarna. Han hann också med att resa till USA men var där bara någon månad innan han återvände hem. Han trivdes inte där, som han själv sa, “bland rövare och banditer”.

Han var tydligen mycket stark. Olof Rydlers far i Asklanda berättade att Arabissen hade blivit lovad en säck gödsel av en bonde om han kunde bära den på ryggen ända hem utan att sätta ner den någon gång. Bonden var förstås nyfiken och följde efter honom för att kontrollera hans prestationer. När han gått en bit på väg hem gick han av vägen och plockade bär som han åt medan han fortfarande hade säcken på ryggen, så nog var han stark alltid.

Johan (Arabissen) tycks även ha haft en poetisk ådra. I ett brev under sin rallaretid skrev han följande verser till Henrik Jonsson.

Jag skriva vill blott några korta ord,

Om vad jag sett, sen jag blev född till jord,

Ty minnets flod den rullar nu förbi,

Lik Dalälven här nedanför så fri.

Elfsborgs län jag skådat dagens ljus,

Mitt hem är borta likaså mitt hus,

Min far och mor de vila båda två

Jag har ej lust till forna hemmet gå.

Till resa uppå livets mörka hav

Jag redo var, först vid min moders grav,

Med bävan da jag hissa seglen opp,

Men fick ej vind, jag måste säga stopp

I ödets lek jag ständigt tagit del,

Och mången dröm för mig har slagit fel

Ja måttligt frost plär härja sommarns skörd

Jag prövat livets djupa innebörd.

Men friskt humör det ar min bästa skatt,

Det lyser upp uti den dystra natt.

Det bättre är än allt det gods och guld

Varav du lyckas få din famn så full.

Man ordat har att kärleken den finns,

Jag tror ej det, jag nu den endast minns

Sig själv man älskar nu och ingen ann,

Och penning påsen han är konung han.

Jag kärlek har till skogens friska sus,

Samt blommors doft och flodens dystra brus

Ja nordens sommarkväll den ljusa natt

Jag lycklig är naturen är min skatt.

Jag farit snart hela världen kring

Och vunnit-ja precis just ingenting

Tro dock ej att jag olycklig är

Fast livets öden skiftat har så där.

Här följer ytterligare en dikt av Arabissen:

Jag skiter i ryckte jag skiter i namn

jag skiter i flickornas svällande barm

I August i Nolgårn, den listige räfven

ordförarn och handlarn jag skiter i näfven

Jag skiter i körka, jag skiteri präst

i stöten och klockarn, polisen till häst

I käringer som skvallra i Ornunga by

jag vill er ej höra, Men blott åt er spy

I flickor derhemma som äro så nätta

i hatt ni er kläda samt gån der och sprätta

Men ungdomens blommor de vissna och dö

Kom detta ihog du stoltserande mö

Om pengar jag ägde (det gjorde detsamma)

jag finge mig strax ibland eder en flamma

Ordförarn då klädde sin dotter i siden

med fjedrar i hatten samt ärliger min

hon gjorde en tripp och till mig titta in

På banor jag bygger båd i norr och i söder

förtjensten är dålig, den knappt nog oss föder

för den som är ärlig blir litet nog qvar

att lägga i kistan för kommande dar

Men kunde jag mörda en millionär

och taga hans pengar och visa för er

Då finge jag venner förvisst bland de rika

då vore vi bröder och goda gelikar

Ja nu har jag vant för grof uti mun

samt skällt uppå alla som den uslaste hunn

jag hoppas niij tar min visa för skämt

ty sanning det är hvarje ord som jag nämdt

Jag varit turist uti vestern måntro

samt rest utan både hvila och ro

sett hvalar i hafvet, hört vågornas dån

samt blivit bedragen af en — hemmifrån

På banan i Bohus jag arbetat har

med kraft uti armen min slägga jag drar

Ja lifvet är lustigt i rallares led

friskt mod oss ej tryter ty det är vår sed

Till sist jag för eder berätta nu får

att rallarn rätt ofta vill ha sig en tår

den lifvar hans minne och styrker hans mod

Jag super alls icke, jag är därtill fö god

Johan gifte sig som nämnts med Rika 1908 och efter giftermålet tog de sig en fosterson, då de inte fick några egna barn. Johan kom nu att ägna mer tid till arbete på sitt nya torp, men han fortsatte ändå att gå på dagsverke och han tog också åt sig odlingsarbete på ackord. Han fick betalt per ruta, 10 x 10m, som han “kastade”, spadvände.

Hans för ändamålet specialgjorda träsko, som han använde till att trampa på spaden med, finns på museet. Under 1930-talet fri köptehan torpet från stamfastigheten. Rika dog 1938. På äldre dagar fick han ont i ryggen och gick då ut i skogen och täljde sig en kapp av ene. Nar det onda blev värre letade han reda på ytterligare en enbuske och täljde en kapp till. De sista 15 åren gick han omkring med stöd av två käppar. Detta hindrade inte att han fortfarande gick på en del dagsverke bl a var han varje höst på olika gårdar och tog upp rovor.

1948 sålde Johan torpet, som blev sommarstuga. Han bodde sedan några år i Sörgården och flyttade i mitten av 1950-talet till Kullinghemmet där han 1958 slutade sina dagar.

Källa: Stefan Svensson och hemsidan www.nepotes.se

 

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: