I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

ARABISSEN

TORPARE PÅ SLOSSBACKEN OCH MELLOMBACKEN

(Denna berättelse har hämtats från hemidan www.nepotes.se av Stefan Svensson enligt medgivande 2020-02-05)

På Torpet Slossbacken, mellan Nolgården och Västergården i Ornunga föddes Johan Olofsson.allmänt kallad Arabissen. Här följer lite av hans historia som den skildrades av Stig Svensson (min far) i Svältornas Fornminnesförenings årsskrift 1981.

Torpet Slossbacken låg i ett område tidigare kallat Ornunga Tå. Den första innehavaren vi känner till var änkan Margareta Hansdotter född 1755. Hon hade varit gift med Jonas Karlsson på södra Kyrkebol (numera museum) och blev änka 1784, bara 29 år gammal. Enligt ett sockenstämmoprotokoll från 1784 fick hon bo i fattigstugan, som låg vid Västergården och hon var bräcklig och vanför. Hon var dock inte mer illa däran än att hon tre år senare, 1787, gifte om sig med Hans Pehrsson f 1758 och bosatte sig i en backstuga på Ornunga Tå. Om Hans bodde där tidigare är okänt. De fick två barn, Lena f 1787 och Johannes f 1792. Hans Pehrsson dog redan l802 och var då antecknad som blind. Änkan Margareta levde till 1828.

Sonen Johannes gifte sig med Margareta Olofsdotter och de bosätter sig här. Han har då fått tillnamnet Skön efter att ha varit soldat några år. Stället kallades sedan för Skönstorp något tiotal år. De hade fyra barn som nådde vuxen ålder: Petter f 1818, Olof f 1821, Anders f 1824 och Lars f 1829. Petter köpte en del av Nordgården och stannade där (Petters son Johan Albert blev en välkänd spelman). Anders blev artillerist och Lars blev brukare av en del i Nordgården.

Johannes dog 1851 och Margareta 1857.

Efter Johannes död övertog sonen Olof torpet. Han kallades allmänt för Sköns Olle. Han odlade upp mera jord så att torpet växte, Det blev under hans tid förpantningshemman, Olof gifte sig med Kristina Pettersdotter f 1826 i Asklanda. De hade barnen Maria (Mari) f 1862 och Johan f 1871. Kristina var känd att vara en s.k. “‘klok gumma”. Hon botade sjuka människor genom att satta koppor och var mycket anlitad. Hon ansågs även skicklig att bota djur. Kristina dog 1896 och Olof dog senare samma år.

Sonen Johan brukade tidvis torpet efter faderns död till 1908 då han gifte sig med Fredrika (Dala-Rika) Dahl f 1862 och flyttade till henne på Mellombacken. Om Rika som var en munvig och arbetsam kvinna finns berättat om i Svältornas fornminnesförenings årsskrift 2010. Slossbacken blev sedan öde. Johan kallades allmänt för “Arabis”. Det var ett namn som han själv tyckte om att använda. Han var mörk till utseendet och i många stycken en spjuver. Han berättade själv hur han fick namnet “Arabis”. Han sa så har: “Jag var en gång i min ungdom hos juden Heyman och sökte arbete. Då frågade Heyman: ‘Vad är du för mörker individ?’ Då svarade jag: ‘Jag är Arabis från Arabien’, och sedan fick jag heta Arabis.”.

Han berättade en gång om minnen från sin uppväxttid och då bland annat om hur de hade djur inne i stugan. Han sa att han låg i en soffa i köket och denna soffa var ställd på sned i ett hörn och innanför hade de gris. På fråga om hur det gick svarade han, att det gick väl an medan grisen var liten men nar den blev större så fick han inte sova om morgonen. Grisen blev då hungrig och började grymta och lyfta i soffan med trynet. Johan gick mycket på dagsverken hos bönderna. Han arbetade något år som rallare på “banerna” bland annat i Dalarna. Han hann också med att resa till USA men var där bara någon månad innan han återvände hem. Han trivdes inte där, som han själv sa, “bland rövare och banditer”.

Han var tydligen mycket stark. Olof Rydlers far i Asklanda berättade att Arabissen hade blivit lovad en säck gödsel av en bonde om han kunde bära den på ryggen ända hem utan att sätta ner den någon gång. Bonden var förstås nyfiken och följde efter honom för att kontrollera hans prestationer. När han gått en bit på väg hem gick han av vägen och plockade bär som han åt medan han fortfarande hade säcken på ryggen, så nog var han stark alltid.

Johan (Arabissen) tycks även ha haft en poetisk ådra. I ett brev under sin rallaretid skrev han följande verser till Henrik Jonsson.

Jag skriva vill blott några korta ord,

Om vad jag sett, sen jag blev född till jord,

Ty minnets flod den rullar nu förbi,

Lik Dalälven här nedanför så fri.

Elfsborgs län jag skådat dagens ljus,

Mitt hem är borta likaså mitt hus,

Min far och mor de vila båda två

Jag har ej lust till forna hemmet gå.

Till resa uppå livets mörka hav

Jag redo var, först vid min moders grav,

Med bävan da jag hissa seglen opp,

Men fick ej vind, jag måste säga stopp

I ödets lek jag ständigt tagit del,

Och mången dröm för mig har slagit fel

Ja måttligt frost plär härja sommarns skörd

Jag prövat livets djupa innebörd.

Men friskt humör det ar min bästa skatt,

Det lyser upp uti den dystra natt.

Det bättre är än allt det gods och guld

Varav du lyckas få din famn så full.

Man ordat har att kärleken den finns,

Jag tror ej det, jag nu den endast minns

Sig själv man älskar nu och ingen ann,

Och penning påsen han är konung han.

Jag kärlek har till skogens friska sus,

Samt blommors doft och flodens dystra brus

Ja nordens sommarkväll den ljusa natt

Jag lycklig är naturen är min skatt.

Jag farit snart hela världen kring

Och vunnit-ja precis just ingenting

Tro dock ej att jag olycklig är

Fast livets öden skiftat har så där.

Här följer ytterligare en dikt av Arabissen:

Jag skiter i ryckte jag skiter i namn

jag skiter i flickornas svällande barm

I August i Nolgårn, den listige räfven

ordförarn och handlarn jag skiter i näfven

Jag skiter i körka, jag skiteri präst

i stöten och klockarn, polisen till häst

I käringer som skvallra i Ornunga by

jag vill er ej höra, Men blott åt er spy

I flickor derhemma som äro så nätta

i hatt ni er kläda samt gån der och sprätta

Men ungdomens blommor de vissna och dö

Kom detta ihog du stoltserande mö

Om pengar jag ägde (det gjorde detsamma)

jag finge mig strax ibland eder en flamma

Ordförarn då klädde sin dotter i siden

med fjedrar i hatten samt ärliger min

hon gjorde en tripp och till mig titta in

På banor jag bygger båd i norr och i söder

förtjensten är dålig, den knappt nog oss föder

för den som är ärlig blir litet nog qvar

att lägga i kistan för kommande dar

Men kunde jag mörda en millionär

och taga hans pengar och visa för er

Då finge jag venner förvisst bland de rika

då vore vi bröder och goda gelikar

Ja nu har jag vant för grof uti mun

samt skällt uppå alla som den uslaste hunn

jag hoppas niij tar min visa för skämt

ty sanning det är hvarje ord som jag nämdt

Jag varit turist uti vestern måntro

samt rest utan både hvila och ro

sett hvalar i hafvet, hört vågornas dån

samt blivit bedragen af en — hemmifrån

På banan i Bohus jag arbetat har

med kraft uti armen min slägga jag drar

Ja lifvet är lustigt i rallares led

friskt mod oss ej tryter ty det är vår sed

Till sist jag för eder berätta nu får

att rallarn rätt ofta vill ha sig en tår

den lifvar hans minne och styrker hans mod

Jag super alls icke, jag är därtill fö god

Johan gifte sig som nämnts med Rika 1908 och efter giftermålet tog de sig en fosterson, då de inte fick några egna barn. Johan kom nu att ägna mer tid till arbete på sitt nya torp, men han fortsatte ändå att gå på dagsverke och han tog också åt sig odlingsarbete på ackord. Han fick betalt per ruta, 10 x 10m, som han “kastade”, spadvände.

Hans för ändamålet specialgjorda träsko, som han använde till att trampa på spaden med, finns på museet. Under 1930-talet fri köptehan torpet från stamfastigheten. Rika dog 1938. På äldre dagar fick han ont i ryggen och gick då ut i skogen och täljde sig en kapp av ene. Nar det onda blev värre letade han reda på ytterligare en enbuske och täljde en kapp till. De sista 15 åren gick han omkring med stöd av två käppar. Detta hindrade inte att han fortfarande gick på en del dagsverke bl a var han varje höst på olika gårdar och tog upp rovor.

1948 sålde Johan torpet, som blev sommarstuga. Han bodde sedan några år i Sörgården och flyttade i mitten av 1950-talet till Kullinghemmet där han 1958 slutade sina dagar.

Källa: Stefan Svensson och hemsidan www.nepotes.se

 

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: