I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

MISÄR VARJE DAG

Fattigkvinna med dotter. Måhända söp mannen bort allt de hade

Under 1800-talet hade många det oerhört svårt och fick gå från sina gårdar för att de inte gav tillräckligt med avkastning för att kunna leva drägligt eller för att man inte brukade gården. Ofta berodde det hela på spritmissburk och att pengarna gick till brännvin i stället för mat. Under spritens inverkan skrev husbönderna på borgensåtagande och annat åt varandra och när skulderna sen växte dem över huvudet hade de inget att betala räntorna med och då kom fordringsägarna och tog gården ifrån dem.

Den utarmade bondefamiljen fick då oftast flytta till en backstuga eller ta ett litet torp.

Jordkula för smygbränning i Horla Espebacken ”Bränneriet”. Foto Lars Gunnarsson

Efter det att husbehovsbränningen förbjudits hände det att de som sålde brännvin (lagligt och olagligt) lät bönderna köpa på kredit tills de hade en så stor skuld att de inte kunde betala och då tog handlaren gården ifrån dem.

Vid något tillfälle hände det att några bönder hade gått i borgen tillsammans för en viss summa år en bonde. När denne sedan gick i konkurs fick de betala hela borgenssumman. Då överlät en av bönderna gården till sin son och en annan till sin far för att de inte skulle ha något som kunde tas i utmätning av länsman för skulden. Om det var fyra borgensmän och två smet från skulden var det bara två kvar som fick betala hela borgenssumman, eftersom borgen var “en för alla och alla för en”. Den ene fick då gå ifrån gården och den andre kanske klarade sig med stora svårigheter.

När man läser dödsböcker från den här tiden ser man att i början av 1800-talet var det många män som frös ihjäl ute på markerna för att de inte hade kunnat ta sig hem efter att ha supit sig för fulla. Detta medan familjen saknade mat i sina backstugor. En sådan var Johan Nätt som tjänade på soldattorpet Ryagärde i Ornunga söder om dagens Vårgårda under 1830 och 40-talen.

Soldattorp Färgelanda Järbo socken Foto Ruth Ejeskär

Johan var född i Spångakil 1813 och övertog hemmet efter fadern Pehr Svensson. När Johan blev soldat hade han soldattorpet på Ryagärde i sambruk med Spångakilsgården.

Ornunga socken låg inom det område som kallades Stora Svältan. Där var hembränneriet på denna tid mycket utbrett. Brännvinet flödade från morgon till kväll och detta blev soldat Nätts olycka. När spriten upptog det mesta av hans vakna tid hann eller klarade han inte av att sköta jordbruket som då förföll. När han dessutom blev avskedad som soldat på grund av onykterhet stod han utblottad med hustru och fyra barn, vilket medförde att han blev tvungen att lämna torpet ifrån sig och flytta till en backstuga med det vackra namnet Västra Blombacka. Tyvärr låg idyllen nog bara i namnet, för Johan söp och barn och hustru fick lida.

Barnen tvingades ta arbete som vallhjon eller barnvakter långt innan de var tio år gamla.

Trots fattigdomen fortsatte Johan att supa lika omåttligt och drack allt han kom åt. En februarinatt 1860 hade han varit på ett grannställe och fått i sig mycket sprit och blivit ordentligt omtöcknad. Då han skulle gå hem i den yrande snöstormen på natten, såg han inte, förblindad av alkohol och snö, sin lilla stuga, utan gick långt förbi denna, tills spriten tog krafterna och orienteringen ur honom. Han föll tungt i den kalla snön och blev liggande oförmögen att ta sig upp. Vinden, snön och kylan hade snart tagit alla krafter ur den druckne mannen och han frös ihjäl inte långt från sitt hem. Hans döda och stelfrusna kropp gömdes under den fallande snön och hittades först efter en månad, när den begynnande vårsolen börjat smälta de tjocka snölagren.

I dödsboken angavs det: ”före detta soldatbonde vid Trollö tidigare Spångakil död 20 feb i Trollö hage på marken där han anges ha blifvit liggande i yrvädret och der han påträffades d 24 mars”.

Spriten på Svältorna skördade ytterligare ett offer och ännu en soldat och torparhustru blev utan försörjning och make.

Tre små flickebarn och en yngling fick växa upp utan en far som tog hand om dem och gav dem att äta när de var hungriga.

Gammal backstuga i Våla Hällestads socken. Den siste som bodde här var gårdfarihandlare Nyman

På bänken framför stugan sitter hustrun Johanna. Foto E Linnarsson 1920

Under slutet på 1800-talet ökade den svenska befolkningen kraftigt och därför blev det också fler torpare. Sjukdomar härjade och familjerna hade många barn. Dessa kunde inte köpa sig egna gårdar utan man fick ta sig ett annat torp under någon annan gård.

Då hemmanet lämpligen inte kunde delas, låg det närmast till hands att bli soldat eller torpare under någon herrgård eller någon annan gård. För dessa tjänster ställdes emellertid stora krav på kandidaten. Då det dessutom fanns få sådana platser var ofta enda utvägen att göra ett intag av jord på allmänningen och bygga en bostadslägenhet, så kallad backstuga, varför det under denna tid tillkom en mängd backstugor. På allmänningen i Ornunga socken fick vem som helst, blott man hade hemortsrätt i socknen, inhägna och odla så mycket man ville, utan något arrende eller skatt. Man måste dock begränsa odlingen, enär det inte växte på de forna ljunghedarna utan gödsel. Den lilla gödsel som kunde samlas räckte inte långt.

Avskedade soldaten Anders Alfs gravsten på Trollö mosse i närheten av där han dränkte sig

En av de många gripande öden under mitten och slutet av 1800-talet var soldaten Anders Alf som stal några sädeskorn från marken då hans barn svalt. För att slippa att familjen skulle få lida ännu mer dränkte han sig i Trollö mosse. Läs hela historien här.

Många fattiga emigrerade till USA och en hel del fick det därmed bättre. Andra fick jobb i industrin när den kom i gång i slutet av 1800-talet och kunde därför få inkomster. I och med detta flyttade man in till städerna.

Backstugusittarna gick på betesmarkerna och plockade upp kospillning i korgar. Om man odlat så mycket att man kunde svältföda två kor över vintern ansågs detta tillräckligt. Man fick vara nöjd om man hade mat för dagen och barnen kunde somna utan att deras skrikande magar plågade dem.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: