I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

SÅ GIFTE MAN SIG

Kronbröllop

Vid större kronbröllop, det vill säga bröllop som var så fina att bruden bar krona, gjordes i brudgummens hem dagen före bröllopsdagen ett kalas, som kallades »speröl», för alla till bröllopet bjudna manliga gäster, som kunde rida. På bröllopsdagens morgon red dessa med brudgum och präst i spetsen, företrädda av spelmännen ock iklädda sporrar på väl utrustade hästar, parvis till gården där bröllopet skulle hållas, där ett par förridare förebådade ankomsten av brudgummens sällskap.

Gammaldags bröllopståg arrangerat 1946

Bruden med sina tärnor (”brupiger”) var redan färdig och väntade på brudgummens ankoms. Därefter gick hela ”brustassen” till kyrkan, bruden ledd av sin ”hevreddare”, företrädd av en parvis ordnad procession av de ogifta blosshållarrna och tärnorna, de yngre i spetsen och de äldre näst efter bruden, som var klädd i krona och krans.

Brudfölje Gammelfar med bruden. Foto Vänersborgs museum

Direkt efter bruden gick brudgummen till höger och prästen till vänster, därefter alla gifta parvis. Var det en halv mil eller längre från bröllopsgården till kyrkan, skulle hela sällskapet rida i samma ordning, både män och kvinnor. Vanligen var två eller flera soldater närvarande, klädda i uniform. Dessa jämte spelmännen gick då i spetsen för hela brudskaran. I katolska tiden och långt in i den luterska skedde brudfärden ofta sent på kvällarna, eftersom vigseln skulle ske med tända ljus i kyrkan, och då var det nödvändigt att man hade bloss under vägen. Dessa skulle vissa av brudens vänner bära, därav kom benämningen »bleshellare», vilken benämning ofta var detsamma som brudriddare och brudsvänner.

Bröllop i Skog eller i Norrala, Foto Per Johan Forsbäck 1915

Efter återkomsten från kyrkan ock välkomstskålen lästes och sjöngs brudmässan. Därefter intog brudparet med prästen till höger om brudgummen och »brusäta» (den som klätt bruden) till vänster om bruden främsta platsen vid hästskobordet, och så kom de manliga gästerna, allt efter som de var närmare i släkten, till höger och de kvinnliga till vänster, så långt rummet medgav, brudtärnorna mitt emot brudsidan och ”blosshållarne” mitt emot brudgumssidan.

Två av varje kön av brudtärnorna och ”blosshållarna” bar in maten, och ”spelades in” av spelmännen. Den som fungerade såsom värd för tillfället, skulle sköta om dryckesvarorna och se till, att allt gick ordentligt till, samt hålla talen på tredje eller sista bröllopsdagen. Avlägsnare släktingar och ”hästapejka” (skjutspojkar) placerades vid ett annat bord i någon stuga på gården eller i en lövsal i trädgården under sommartiden. Storstugan var vid sådana tillfällen klädd både till väggar och tak med påspikade dukar ock kulörta täcken i allehanda fasoner. Det skönaste, naturligtvis med mångahanda utsmyckningar, var satt över brudparets plats vid bordet.

Rätterna var talrika, ofta 30 eller 40. Tallrikarna var för de förnämsta gästerna av tenn, för de övriga av trä. På bordet stod hög- ock lågfotade träfat med helstekta smärre djur med späckad bringa och fyllda med allehanda syltbakelser. Helstekta grisar, rådjur, harar, orrar, tjädrar och tuppar var vanligast. Knivar och gafflar fick endast hedersgästerna, de övriga måste ta med sig sådana. Prästen hade i uppgift att skära upp åt alla av de rätter som kunde skäras.

Han skulle även föreslå skålarna för brudparet, ta upp skålpenningarna och tacka för gåvorna. Därefter kom 1) skålen för brudgummens föräldrar, 2) för brudens föräldrar, 3) för brudgummens övriga släktingar, 4) för brudens övriga släktingar, 5) för blosshållare och brudparets vänner, 6) för brudtärnorna, 7) för övriga gäster, 8) för spelmännen (vanligen en klarinettblåsare ock två fiolspelare), 9) för den som förestod matlagningen (»kokesa»), 10) för värdar ock värdinnor, 11) för soldaterna och 12) för hela laget.

Efter måltidsbönen sjöng klockaren en psalmvers, varvid spelmännen stämde in.

Brudparet dansar i Ärtemark. Foto Vänersborgs museum

Därefter steg man upp från bordet och fattade kritpiporna till allmän tobaksrökning. Sedan beskådades alla gåvorna till brudparet, innan bruddansen började. Sedan bruden dansat först med prästen och sedan med brudgummen och därefter med den ene efter den andre i tur ock ordning och var och en avlämnat danspenningarna (en sorts gåva till brudparet för att ha fått dansa med bruden) till prästen, som uppbar dem av dem som dansat, började under sommartiden allehanda lekar uti det gröna, tills prästen (»tjära far») fann tiden inne för sin avresa. Sedan prästen tagit farväl och druckit ”reseskåla”, beledsagades han ett stycke på vägen av värdar, blosshållare ock spelmännen. Därefter fortsattes dansen och lekarna.

Andra dagen gick man »låggdansen», det vill säga hela bröllopslaget, så många som kunde undvaras hemma, tågade ut med spelmännen i spetsen genom de närmaste gårdarna i grannskapet och trakterade grannarna med medförd mat ock dryck, efter det att dessa dansat med bruden. Ofta var de yngre i sällskapet då ”utklädda” (på ett löjligt sätt kostymerade) för att ge en viss teatralisk anda åt det hela.

Räckte bröllopet längre än i tre dagar, fortsattes utfärderna även tredje dagen.

Brudpar med gäster framför gård på landsbygden

Den sista bröllopsdagen skulle dock likna den första så mycket som möjligt. Då var det en av värdarna som föreslog skålarna i ett längre humoristiskt tal för brudparet ock sedan för de övriga. Då samlade man in bidrag till spelmännen, ”kokess” (kokerskan), ”tvättesa” (tvättgumman), liksom gåvor till kyrkan, fattigkassan ock sjukhuset. Talen kunde bli både många ock långa, mest skildringar av händelser, genom vilka talaren kommit i beröring med dem, som skålen gällde.

Efter denna middag, i vilken även ”hästapejka”, (skjutspojkarna) deltog, efter att de kommit tillbaka med hästar och åkdon, fortsattes lekarna ett tag. Så beredde sig gästerna för avfärd, under det att spelmännen spelade avfärdsmarschen och värdarna, som stannade till sist, flitigt fyllde skålarna med resdrycker, och ofta följde gästerna ett långt stycke på vägen och försedde dem med dryck och mat.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: